Markus Jääskeläinen
Natten är ett tyst djur
(Översättning av Jean Linden)


i

jag har sett ett moln som vindarna släpar
hört regnet släppa sitt grepp och vad är ett moln
när regnet har gett sej av. jag andas denna luft i den finns
syre som vattnet har smaksatt jag vet att det inte räcker länge
jag andas luft som ingen har andats.
natten är ett tyst djur ur dess näsborrar hörs inte ett knyst.
jag lutar min rygg mot björkens vita arm, under
mej finns gräsets grönska. en cyklist susar förbi,
långt härifrån, ser mej inte, gnolar där han far, stenarna
knastrar under däcken. jag syns inte i gräset. det
växer, det växer, är alltid och tiden kommer och är redan.
till vristerna, till halsen. de förhistoriska djuren bland
växterna, vet de att en man sitter här under björken och
hans liv är de väglösa sträckornas, mossans och
trafikmärkenas. han sitter i mörkrets juli, regnens
åkrar blommor öppnande bröst hans räddning sitta
röka dra sej tillbaka tynga sitt huvud i den okända rädslans
säck.


ii

gatlyktorna lyser sitt ensamma ljus på den smutsiga
asfalten. jag plockar cigarettfimpar, köper inte än. röken
svävar upp på busshållplatsens tak, som i en bastu. fimpen
är smutsig och blöt, mina läppar fruktar inte, för
jag är dödens egen. jag är gjord av världen, i mej finns
bakteriernas värld. den lever i mej. jag lever som ett djur. simmar
utan fiskar med öppen mun. jag lever utan relation, dess
kittlande lockelse. jag har lämnat livmodern där blinda
fiskar fastnar. jag stiger upp på stranden som en skinande ny sak, 
julens gåva, mitt ljus öppnar sej på klippan. jag har
kommit för att utföra mina gärningar, det som inte finns
skapar jag. mina barn. världen får höra om det. den får höra
om det för sent. då är det redan så. och inte
går det att ändra tidernas nysningar smittar deras
andning är långsam och de flåsar. vet de att
den sista sommaren är här? att jag har stigit upp ur havet
på strandens klippor och torkar, skrämmande snart torkar min hud?
och då, vad är kvar av mej? solen reflekteras inte
i min hud och de snubblar på mej, på det som jag har
blivit. jag har stigit upp ur havet. jag har undvikit
fiskarnas fällor. jag döper i helig ande.

iii

nära dagen, natten, stryker mina fjädrar. av denna byggnad
blir ingenting kvar. jag går till orrens grop och vintern är och
våren kommer. jag gräver en grop i marken och kryper ner och jag
vet att på mitt huvud finns dyster skog. det ger
mej styrka. jag vattnar dess rötter. i mina händer
växer de, under denna sol i vars ljus alla får sin
del som de knotande förbrukar. den gör skuggor där de
gömmer sej för att äta näring som inte när. och under dem
transporterar rötterna kunskap, marken skälver. det kommer
en ny jord och en ny himmel. i dessa gamlas ställe. de nöts
inte, förändras inte. jag, de, under solen böjer vi oss mot
jorden, här finns skuggor, ingen man ingen kvinna, en skugga.

iv

regnet är vatten. regnet rör vid hjärtat och fönstren rinner
dropparna banar väg. solen har försvunnit ur sikte men
försvinner aldrig. efter regnet blir molnet två och
mycket snart tre. någonstans ifrån kommer det blåa som skiljer molnen
från varandra, de är nu tiotals, de rör sej i samma
riktning, bort härifrån, eniga, stadiga,
struntande i mej, i varandra.

v

tåget borrar ett hål i natten. ljudet är en lång brusande fors,
sedan stopp: gnisslande järn. tystnad. väntan. ett tåg i
mörker. stadiga vagnar som snart får vila.
lokförarna ser ingenting i stannandet, i ensamheten.
jag hör och när tåget rör på sej hämtar det sina
krafter ur motorns hjärta som är känsligt; och kraft, kraft,
kraft! hjulen vrider sej motvilligt runt sin axel,
de ser vad som väntar dem, allt snabbare förlorar de
järnet under sej, och navet där ingenting rör sej, glömmer
de bort: endast rörelsen finns, rörelsen som aldrig stannar.


vi

tid har förflutit. mellan två ljus vänder du på dej.
tiden finns inte. du är i drömmarna, runda, söta,
där du inte vet vem du är och drömmen gör dej verklig.
du kommer till denna värld genom mörkret och glömmer
allt, under det sakta ljuset föremålen och föremålens tomhet som
en rymd där din ensamma farkost på väg hit härifrån,
från stolens ben till mattans ludd. det går så att poesin blir kvar.
du glömmer allt, förundrar dej över bokstävernas underliga liv, allt
är bekant, du känner det inte längre. poesins heliga kärl ringer
i ditt sinne, under de mörka träden, människooffren, de skrålande
dansarna och en: prästen som står framför dej,
med en kniv i handen och ett löfte i sina ögon. du böjer ditt huvud
inför honom, för ögonblicket är reserverat för tystnaden, med uppgivandets
kärl i din hand ber du månens steniga ansikten. ta denna
bägare. men det finns ingen som tar den. du står i
en trädgård, under blåa strålar, du ser människor i
ögonen, de flyr. det finns ingen människa. rävarna har sitt gryt,
men det finns ingen människa. du vet att du måste dricka.
du måste stanna upp mitt i natten och dricka bägaren som
din kropp utgjuter.


vii

till denna stund hör ljudet av en fågel. jag lägger mej försiktigt
bredvid dej på sängen. rör vid din hud, den är het. jag drar
täcket över mitt huvud, över de ogjorda arbetena, de osynliga
fåglarnas skog, din andning når mina öron, det är
gott att vara, utan att finna något, utan att snubbla. här
invid dej, sjunka in i lättjans ömma famn, i drömmar som går igen
natt efter natt.


viii

våra barn har ingen kappa att gömma sej i. vi
gör dem av lera och saliv, men de finns
inte. ingenting som vi inte kan se igenom. solen
värmer genom fönstret, men vinden är höstens, och mitt
i vintern kommer sommaren, afrikas svarta frön. du hoppas,
hoppas, men hudarna som berör släpper inte igenom liv,
och du är du och jag är jag. vi ligger bredvid varandra
på sängen, du gråter, våra barn har ingen kappa.
lämnar du mej nu? det kommer en bil där dina saker...?
och jag står på trappan och väntar på en mening där
du är borta, smakar med tungan på dess konsonanter fallande
löv gör detta landskap vackert. du är borta.
regnet hittar dina spår på marken, ett ögonblick: att se
genom regnet, höra stenarna knastra under däcken. du
är inte borta, du är inte med mej. barnen förändras
blir allvarliga, deras ögon hängande hår jag ser att
deras sömn inte är verklig, de sover aldrig.
jag lägger mej på parkvägen, regnet är fullt av himmel.
med armarna utslagna i en pöl kallar jag molnen vid namn, men
de är tysta. parken är grå, träden osynliga deras
blad prasslar och jag minns inte vad som gör ett sådant
ljud. jag gapar för att höra. jag skulle vara redo då hon
kommer. nattens tysta djur jag hör dess andning ur
sinnet har kvinnan flytt och med henne vinden. stilla,
fridfullt. stilla molnens svarta ansikten, vältrar sej,
skiftar, och bladens rastlösa rörelse: inte en enda av er
orkade vaka med mej. snart är det morgon och bakom varje
träd en strand. mina ben bär. vi ger oss av
nu. vi räcker vår hand åt fjälliga barnahänder.