 [Sound + Vision] David Bowie blev en del i storstjärneeran i mitten på åttiotalet. Det var han, Madonna, Prince och Bruce som regerade. Fast det gick inte så bra för Bowie. Han drack för mycket för att det skulle funka. Hans plattor flippade ur rätt rejält. Finns det någon som överhuvudtaget vill höra 'Never Let Me Down' plattan? Man vill helst glömma mannen i det blonda permanentade håret och den vit-gula kostymen som sjöng om röda skor och små kinesflickor. Bowie blev dock stenrik på kuppen och gifte sig senare med Iman och köpte ett slott till henne i bröllopspresent. Men som alla vet så fanns det en tid innan allt det där hände, en tid då Bowie verkligen skapade nånting. En tid då han var nyskapande och blev en förebild för många av dagens musiker. Han producerade så många klassiker att du inte kan räkna dem och de är fortfarande lika bra, än idag. Jag var inte med på sjuttiotalet, jag var för ung, men det han gjorde då måste verkligen ha gjort stora avtryck. Från "Ziggy Stardust" till "Aladdin Sane". Allting var väldigt visuellt och glimrande ända till Bowie flyttade till Berlin tillsammans med Iggy Pop och gjorde 'Low', 'Heroes' och 'Lodger' och sedan blev den iskalle "The Thin White Duke". Albumen från den perioden hyllas alltid, med all rätt. Fast min personliga favorit är 'Station to Station' med det jättelånga, underbara titelspåret och så har vi ju 'tvc15'. Ett album som är väldigt kort, egentligen för kort, men som är så stilrent och tilltalande rakt igenom. Musiken är spännande och berör fortfarande. Det var då och nu är nu. För till min stora glädje så gör Bowie musik igen. Musik som kanske inte är speciellt nyskapande, men den är välbehövd, för vem klarar sig utan Bowies vackra röst? Det sades om Bowies senaste album att han gjorde en jungle platta, men jag vet inte det jag. (Jungle som förövrigt dödades totalt av nån som gjorde ett fett dubbelalbum.) Plattan ifråga hette 'Earthling' och var inte alls nån jungleplatta, utan en samling låtar med lite moderna rytmer invävda i produktionen. Några av låtarna var fantastiska i sig själva, men sammanhanget var inte så roligt. 'Dead Man Walking' var svängande dansmusik och 'Little Wonder' var utmärkt i sin första hälft. Innan 'Earthling' gjorde Bowie 'Outside I'. Ett exceptionellt verk som bygger på en uppdiktad mordgåta om vem som mördade Baby Grace. Jag älskar konceptet och massor med makabra detaljer avslöjas under berättelsens gång, men vi får aldrig veta vem som utfört 'the art-ritual murder'. Men det kommer en fortsättning. Planerna är väl att det ska bli en trilogi tror jag. Hursomhelst så är 'Outside I' ett stort album att ta till sig. 'Vouyer Of Utter Destruction', 'I'm Deranged' och 'The Hearts Filthy Lesson' är underbara sånger. Bowie har alltid varit teatralisk och det hoppas jag han fortsätter att vara. Han har spelat teater och gjort rollen som elefantmannen samt spelat in ett antal filmer. Hans intresse för det konstnärliga och makabra lyser igenom i hans musik hela tiden. Videon till 'The Hearts Filthy Lesson' är som en ren videoinstallation. Den känns obehaglig och påminner mej om en utställning jag såg på The Museum of Contemporary Art i Oslo. Det var en utställning som hette 'The Garbage Man' av Ilya Kabakov och visade objekt som en ensam man samlat på sig genom åren. Han hade en besatthet i att han aldrig kunde slänga någonting, utan han sparade precis allt. Brödsmulor, knappar, ostbitar, konservburkar, pappersbitar, vadsomhelst. Och allting satt uppklistrat på väggarna med små förklarande texter till vad det var man såg. Objekten tycktes krypa ut från sin lilla plats på väggen och in under tröjan på dej, där det började klia. En ordentlig obehagskänsla infann sig, liksom Bowie framkallar med 'The Hearts Filthy Lesson' videon. Bowie själv är ju även konstnär och säljer sina tavlor på internet via sin egen hemsida. Många av dessa verk är även de ganska skruvade, men det finns en tavla jag verkligen älskar som heter 'portrait of jo' och är ett porträtt av James Osterberg, alias Iggy Pop. Den är intensiv och har ett enormt djup. Bowie kan väl räknas till den moderna skolan ihopblandad med popkonst. Varje gång jag besöker ett modernt konstmuseum oavsett i vilken stad jag befinner mej så kommer jag alltid att tänka på Bowie, hans musik och hans målningar. Han är på god väg att accepteras som etablerad konstnär och han kan ta betalt för sina tavlor inte bara för att det just är David Bowie som gjort dem utan för att de håller en hög kvalitet. Ibland är han skrämmande lik Andy Warhol, en person som han ju kom att gestalta i den underbara filmen om Jean Michel Basquiat. Bowies fascination för Warhol började vid deras första möte i början på sjuttiotalet "just för att ingenting hände". Andy Warhol gick fram till Bowie och tog fotografier av hans fötter och sade sedan "David, you have such nice shoes." och det var det. Hans scenframträdanden är också de väldigt visuella. Någon kallade hans framträdande på Lollipop97 för "arty-farty" och det är säkert sant, men det var stämningsfullt och vackert när han sjöng 'Little Wonder' och skickade iväg en stor ögonglob mot den nattsvarta himlen. Nåt år innan spelade han på Globen och dansade som en besatt galning till just 'Andy Warhol'. Han gav oss även enorma 'Moonage Daydream'. Scendekoren var som hämtad direkt från Moderna Museets premiärutställning 'sår', där man förövrigt kunde beskåda Warhols bilolycka, och Bowie själv var klädd i trasor. Ganska stor konstrast till vad han var på åttiotalet. David Bowie andas och lever konst i alla dess former och vare sig det är musik eller målningar han producerar så berör verken väldigt ofta och känns ömsom obehagliga och ömson vackra. Mannen som gav oss 'Space Oddity', 'Ziggy Stardust', 'Young Americans', 'Heroes', hockeyfrillan och mycket, mycket mer, lever och har hälsan och han skapar fortfarande mycket vackra saker. 
Tobias skrev också om Bowie för länge sedan Nyheter Gästbok |