"In a perfect world we´d all sing in tune but this is reality so give me some room" ["Waiting For The Great Leap Forwards"] Billy Bragg har aldrig varit perfekt, för perfekt är man bara om man inte är i vägen; inte ställer till med några problem. Billy har med sin entoniga cockney-röst och sin välformulerade texter om "sex, socialism & soccer" övertygat alla som hört honom. Vissa har övertygats om att han är en fara medan de flesta bara har övertygats, om inte politiskt, så i alla fall på ett mer känslomässigt plan. Billy Bragg har alltid ställt sig i vägen för, och ifrågasatt, våra dagliga rutiner. Om det är till nytta eller till besvär har han alltid överlåtit till oss att avgöra. Billy Bragg startade sin "karriär" med att spela i Londons tunnelbanestationer. Innan han blev bortförd av vakterna hann han så gott som alltid övertyga åtminstone någon om att inte längre rösta på Thatcher. Hela debuten "Brewing Up With Billy Bragg" (1984) är inspelad med bara Billy och hans gitarr och det låter också därefter. Tänk dig en ung, övertygad rödhårig engelsman, en gitarr och en jättehangar så kommer du ganska nära hur det låter. Billy brukade beskriva sig själv som "enmans-Clash" och på debuten var nog de första Clash-skivorna ganska stora inspirationskällor. Den stora klassikern på den här skivan var debutsingeln "A New England" som innehåller de oslagbara raderna: "I don´t want to change the world I´m not looking for a new England I´m just looking for another girl" Politik är alltid viktigt men för att vara en bra socialist måste man kunna älska sin närmaste. Låten spelades senare in av skotskan Kirsty MacColl vilken var väldigt praktiskt då hon var lesbisk och man slapp ändra någonting i texten. "Boyfriend in a condom I know, I know it´s serious" [Billy Bragg live helsingfors 26 november 1987] "I was looking for a job and then I found a job and heaven knows I´m underpaid now" [Billy Bragg live 1996] Billy Bragg gillar att driva med Morrissey. Varför vet jag inte riktigt men kanske beror det på att Johnny Marr är en ständigt återkommande gäst på Billys skivor och Marr och Morrissey har väl inte kommit överens på väldigt länge. Att alla pratar om Electronic som värsta Dream Team känns för mig lite främmande då de för det första är ganska tråkiga och för det andra så har Billy Bragg alltid samlat ihop en massa "tuffa" gäster på sina skivor (R.E.M., Johnny Marr m.fl) vilket i och för sig inte känns särskilt intressant det heller, drömkonstellationer fungerar sällan särskilt bra i praktiken, men det visste ni nog redan. Att Billy Bragg är politisk spelar egentligen ingen roll, inte för mig i alla fall. Politik har aldrig varit särskilt intressant och ingenting går väl någonsin att påverka. Politik är ganska naivt. Att lyssna på Billy Braggs politiska låtar får mig dock att känna mig lite politisk men det stannar alltid där; att lyssna på en politisk text är ett litet ställningstagande och det räcker för att jag ska kunna ha kvar min "vem bryr sig?"-attityd med gott samvete. Visst känns väl bra med rader som "Should I vote red for my class or green for my children" men det är mer för att de är välformulerade än för vad de egentligen betyder. I ett politiskt klimat där de som vinner valen sällan är de som har de "bästa" åsikterna utan de som formulerar sig bäst och håller den snyggaste fasaden utåt är det kanske så man ska vara, vad vet jag? Sen kan man väl i och för sig också likt Gudrun Schyman, på en ganska osmakligt sätt försöka utnyttja sina svagheter för att vinna publicitet. "I stayed in bed, uncertain, then I met you, you drew the curtains, the sun came up, the trees began to sing and the light shone in on everything, I love you" ["Brickbat"] Socialism är visserligen kärlek, men till alldeles för många för att det ska bli ärligt, den Billy vi älskar skriver kärlekssånger om flickor och inte om ideologier. Som den rättvisekämpe han är har han alltid vägt upp det här ganska bra, lika delar kärlek och politik. Välformulerad kärlek är underskattat och när Billy ger utseendefixeringen en verbal känga med "...for the girl with the hour-glass figure, time runs out very fast..." så kan man inte låta bli att le. Till och med Kate Moss blir gammal, vare sig man vill det eller ej. Just utseende är annars en av herr Braggs sämsta sidor. Han har alltid sett väldigt gräslig ut och när han sjunger "...he was trapped in a haircut he no longer believed in..." så förstår man vad han menar. Omslagen har alltid följt en viss grafisk linje men har knappast varit något man detaljstuderat på pendeltåget hem efter att man köpt dem. Det stora undantaget är senaste skivan "William Bloke" (1996) som faktiskt är väldigt snygg. "Safe sex doesn´t mean no sex it just means use your imagination" [Sexuality] Billy Bragg är allt annat än sexig och jag trodde aldrig att jag skulle säga det men det gör faktiskt ingenting. Jag vill ju så gärna tro att utseendet är viktigare än musiken och så kommer det en dum kille från England och förstör allting. Men faktum kvarstår dock; ett Suede utan Neil Codling skulle vara ungefär lika intressant som en sommar utan flickor. De enda som är intressantare musikaliskt än utseendemässigt är systrarna Graaf. När Billy Bragg ger sig på att skriva om sex i låten "Sexuality" så blir man nästan lite äcklad. Tänk dig Jamie Lee Curtis eller Linda Hamilton nakna så förstår ni vad jag menar. Det där sista var nog i och för sig en överdrift; att bara tänka på Jamie Lee Curtis, det räcker mer än väl. Trots att sex med Billy B är på gränsen till osmakligt så klarar han sig än en gång med hjälp av humor, eller vad sägs om en rad som "...I look like Robert De Niro, I drive a Mitsubishi Zero..." som han under konserter brukar byta ut mot "...I look like Boris Becker and drive a big red double-decker..."? Om du bara ska höra en Billy Bragg-låt i ditt liv så måste du kolla in "Walk Away Renee (version)". Den återfinns som b-sida till "Levi Stubb´s tears"-singeln. Johnny Marr snor harmonierna från den riktiga "Walk away Renee" (vilka som gjorde den har jag ingen aning om) och med dem som grund mejslar han ut de sköraste av ackordmattor. Till detta berättar Billy Bragg om flickan han är kär i, att hon går ut med "Mr Potatohead" och att när hon klippte av sig håret så slutade han älska henne. Världens gulligaste text, faktiskt. "It´s a Labour wheather, a little bit of this and a little bit of that" (Billy Bragg om en regnig Reading-festival 1996) Billy Bragg live är inget jag har fått chansen att uppleva men jag har ett antal konserter på band och en konsert med Billy Bragg innehåller alltid mer mellansnack än musik. Det är stå-upp-komik som är rolig och det är med en liten tillstymmelse av besvikelse som man konstaterar att Billy Bragg kommer ta med sig kompbandet The Blokes när han kommer till Lida i juli. Jag vill ju att han ska vara ensam med sin gitarr så att han kan prata när och hur han vill. Om vi har tur kanske han spelar några av Woody Guthrie-låtarna från skivan "Mermaid Avenue" (1998) som han gjorde tillsammans med Wilco. "This machine kills fascists" (text på Woody Guthries gitarr) Under en konsert i Helsingfors 1987 berättar Billy hur amerikanerna tror sig vara de enda som är kapabla nog att genomföra hemska saker som Vietnam-kriget, de enda som historiskt sett varit riktigt elaka, varpå Billy säger att "the british empire invented fucking up in the third world. Vietnam? Done that 300 years ago" Han berättar att även om Amerika har många saker man inte tycker om så finns det en aspekt av den amerikanska kulturen som han vårdar väldigt ömt; Motown-soulen. "One dark night he came home from the sea and put a hole in her body where no hole should be it hurt her more to see him walking out the door and though they stitched her back together they left her heart in pieces on the floor When the world falls apart some things stay in place Levi Stubb´s tears run down his face" ["Levi Stubb´s Tears"] En puss på kinden är ett ställningstagande minst lika stort som en demonstration. Politik slösar bort din ungdom medan hångel ger den liv. Popmusik är stort, tänk på det. 
Christian recenserar Wilco/Billy Bragg skivan Gästbok |