Lennon/McCartney Morrissey/Marr Brown/Squire Vince Clarke Det där har jag snott från ett mail jag fick en gång men det lät rätt bra. Den kedjerökande lille mannen med ostrukturerat hår som stod i läderbyxor och såg ut som värsta rockern i Depeche Modes "I Just Can´t Enough" video. Han stack ifrån DM för han klarade inte av Martin Gores krav på att få skriva låtar med ett "mer djup" och hans småperversa böjelser. "Speak & Spell" var ett mindre elektroniskt popmästerverk och jag sitter här med en cdskiva som rymmer hela min sjunde klass. Det är iskalla, montont charmiga, poplåtar som förnimmer ungdomsförälskelser och obekymrat naiva minnen från en tid då utan hyror, elräkningar och Kula Shaker. Jag har dansat mig sönder och sammman till "I Just Can´t Enough" för landsort-diskotek hade för vana att köra den och New Orders "Blue Monday" och det var under det tidiga 90-talet en frälsning då otäcka människor som Bon Jovi mottogs med öppna armar även på uteställena. Vince Clarke tog sen sina moogs och hittade sångerskan med den lite lätt raspiga bluesrösten Alison Moyet och bildade Yazoo och lyckan varade under två album varav det andra "You & Me Both" står på ett stadig podium vad beträffar ljuv popromantik under 80-talet. Plattan har inte åldrats en dag trots att den låter hur mycket 1983 som helst. Det är en klassisk popskiva, i mitt huvud mer betydelsefull än "The Queen Is Dead". Fast han sägs vara svår att jobba med. "Jag älskar honom men jag klarar inte av honom" lär Alison Moyet ha sagt motsägelsfullt. Han stötte på Feargal Sharkey och tvingade in den ljusskygge producenten Eric Radcliffe som tredje-ansikte i gruppen Assembley och det blev en singel som hette "Never Never" och är ett oöverträffat ögonblick i Vince karriär. Jag vet människor som inte kan lyssna på den idag för i den finns minnen begravda. Kärlek som dog. Flickor som inte längre vill ha med en att göra. Det är vacker låt, sorgset uppgiven och okomplicerad i all sin förtvivlade självömkan. Ibland behövs sådana låtar. Feargal har en fantastisk röst. Få kan sjunga "It never happens to me" som han. Efter en singel med Paul Quinn som försvann spårlöst efter någon 19:e placering på Tracks-listan satte Vince Clarke 1985 in en annons där han sökte en sångare för ett "uppdrag". Andy Bell kom till studion och sjöng vad som senare kom att bli debutsingeln, "Who Needs Love (Like That)" och älskade det där partiet där han fick sjunga i falsett. Han blev medlem i Vinces nya grupp Erasure och firade med att åka till Ibiza där tog tabletter med glada gubbar på som gjorde att han dansade en vecka i sträck. Erasure karriär började trevande i hemlandet England som svek de trallvänliga melodierna. Popmusik fick inte plats i samma finrum som Big Country. Vi i norra Europa tog Erasure direkt till våra hjärtan. Vi förstod att det här var bra på en gång. #55, #100, #85, #71 Det var lite tråkig läsning när Vince Clarke begrundade de tre första singlarna och debutalbumet "Wonderlands" listplaceringar i landet där han växte upp med bacon, ägg och cigaretter. "Vi visste att tiden skulle få folk att förstå" sa Andy Bell när singeln "Sometimes" nådde plats nummer två på singellistan. Vince Clarke som tidigare helst av allt undvikt att turnera föreslog att de skulle ut på vägarna och rocka loss lite. Andy Bell hittade lite sjyssta läderkläder, någon jättelik lösmustasch och även folk som inte sjöng i Queen började få upp ögonen för Erasure på allvar. Andra skivan "The Circus" blev med all rätt en hyfsad succé. Det känns som att Andy Bell & Vince alltid har blivit lite lätt utskrattade. "Det där bandet med den tokiga bögen och den allvarsamme smale mannen där i bakgrunden". Det har aldrig varit rättvist. Det är antagligen inte många som jobbar så disciplinerat och så hårt som Vince Clarke. Han har under snart 15 års tid med Erasure fullkomligt spottad ut sig bra musik och få band satsar så helhjärtat på singel-baksidor och ep-låtar som Erasure. Att han dessutom producerat och remixat åt coola grupper och artister som Happy Mondays, Robert Marlow, Fortran 5 och eehh...Ege Jam Basi with Lucy Robson och skrivit en klämkäck signaturmelodi till "Top Of The Pops" 1995 är det inte många som tänker på. Andy Bell själv är den där "late jäveln" som hellre festar och bjuder upp sexiga latino-pojkar till hotellrummet för lite skoj in på småtimmarna och han flyttade till Barcelona just därför att London var en så "förbannat tråkig och instängd stad". Andy Bell är rocknroll. Så in i helvete. Ingen fjollig Jimmy Sommerville bög här inte. "Klassisk hårdhomo" som någon sa. 1994 stod jag återigen på den där Åhlens varuhuset inne i Karlskrona som jag brukar tjata om och de tycker om att nästintill skänka bort cdsinglar och jag hittade en singel med Alison Moyet som hette "Whispering Your Name" och mitt bland akustiska versioner och trams-disco-pop elände så fanns en liten kort mix och orden fick mig att börja svettas lite och det stod "Vince Clarke Remix" och då var det ju Yazoo igen. Återkomsten. "The Return Of The Happy,Happy People". Fast låten var inte så bra, jag lurade mig till att tycka det bara för att jag skulle tycka det men idag inser jag att Yazoo hade sina två skivor och det bästa som kunde hända var att Alison började sjunga mogen Annie Lennox blues-pop och Vince fick den stolta äran att föra poparvet vidare. Med Erasure gjorde han det på "Wonderland", "The Circus", "The Innocents", "Wild" och 1991 års "Chorus" som var ett Erasures egna "Violator" och där alla bitar föll på plats och stannade kvar. Samlingen "Pop!-The First 20 Hits" dunkade in på #1 naturligtvis och samlingen håller vad den lovar. Under Erasures storhetstid radade de upp den ena topp-fem efter den andra. De vandrade han i hand med de flesta topplistor under 7 år. De fick spela playback på tyska shower ledda av sliskiga mustascher som hämtade ur b-porrisar. De fick lira bland tomtar, crusties och hippietroll på festivaler som Roskilde och Reading. Men sedan kom då den där solnedgången som kommer då man anlitar gamla proggrävar som ska producera skivor. "Nu fan är det på allvar". Vi snackar Thomas Fehlmann här och djupa konspirationsteorier om Can-boxar. Peka rakt ut i luften och du pekar rätt in i The Orbs 40-minuterssingel "The Blue Room". Det började egentligen med "I Say I Say I Say" som dock innehöll hits träffsäkra nog att punktera vilken Max Martin skalle som helst. "Always" och "I Love Saturdays" är stilrena hockeypuckar värda varenda sant gymnasium men tendenserna började anas på ett så kryptiskt ställe som deras remix-namn och det var nog "Set The Controls For The Heart Of The Sun" remixen på "Run To The Sun" som fick grabbarna att börja prata om rymden, det där förbannade kosmos och det skulle inte förvåna mig om de träffade Crispian Mills på någon "sinnesvidgande" seans någonstans. Skivan som kom 1995 hette bara "Erasure" och det är alltid oroväckande med grupper som mitt i karriären får för sig att en skiva bara ska heta som de själva heter. Det är ett klassiskt trick hos grupper som "vill skaka av sig sitt förflutna". En debutskiva heter så och absolut ingen skiva man ger ut 10 år efter starten. En låt heter "Sono Luminus" och jag behöver nog inte skriva mer nu utan tänkte mest säga att "Rock Me Gently" är den bästa låten från skivan vi suddar ut fast då krävs det att man köper singeln för skivversionen lyckas trilla bortom 10-minutersstrecket. 1997 släppte Vince och Andy loss den lille pop-djävulen igen och blev "Cowboys" med en skiva som, om man tar bort s:et, hette precis så. "Don´t Say Your Love Is Killing Me" var inte bara en klassisk Andy Bell text med en euforisk övertro på kärlekens kraft utan även en rejält påtänd popdänga som lyckades kravla sig upp på listorna igen. Det var iochförsig det enda. Sanna medlemmar i Erasure synnerligen besatta sekt hävdar att "Cowboy" är underskattad. Men de ljuger för det gör man då det ska berättas om band som man älskar och som man tagit med sig genom de svåra, smått tragiska undomsåren. Erasure har blivit gamla gubbar nu och jag hoppas innerligt att Vince slår till med en ny "Oh Lamour", "Sometimes" eller "Ship Of Fools" men tiden förändrar kanske saker och ting ändå. Andy Bell vill nog hellre dansa sig medvetslös till "You Make Me Feel (Mighty Real)" och dammsuga Barcelonas porrbutiker på nya spännande saker att bli lycklig av. Det sägs t om att fyllhunden Martin L Gore har svårt att hänga med i Andy Bells vansinniga tempo men jag tror att Martin är lite äldre och lite tröttare. Livet ska vara en fest. Ge Vince Clarke något fint pris. Mannen förtjänar mer respekt än vilken pianoklinkande perukfåne som helst. Popmusik låter bättre om den är effektiv med dig. Jag gör vad du vill om du vill att jag gör det.  11 klassiska ögonblick i Pop-Vince Clarkes liv "Never Never" - Assembley (singel, 1984) På den där bron där den patetiskt självömkande figuren och den hopplöst uppgivna verkligheten möts står Feargal och sjunger en av de mest klassiska "hata-sig-själv-och-jag-vill-bara-dö" låtar som gjorts. Eric Radcliffe var coolast i den bästa väderkvarns-video som gjorts. Det är fin låt. Jag måste få säga det. Ett sorts paradnummer och för er som är unga och vackra och allt det där så vill jag passa på att nämna att det under en liten tid på 80-talet var väldigt hippt att göra just videos med väderkvarnar. "Jag har sett många väderkvarnor snurra runt" som en gammal Indochine-kille med grym pannlugg sa till mig under en väldigt berusat ögonblick. "You & Me Both" - Yazoo (album, 1983) Mogen syntpop med några fina visor. Riktiga sånger om den där vemodiga livet. Sånger om folk som är lyckliga hela tiden. En av de snyggaste skivor jag har i min samling. "Speak & Spell" - Depeche Mode (album, 1981) Ett kungarike för en inplastad svan och en orakad Vince Clarke med mycket hår. DM;s debutskiva fick mig att med ivrig frenesi börja klinka på en gammal Casio och det är analogt vacker synthpop som förför med simpla meloditricks. Det var väldigt lätt att bli lurad och jag erkänner att jag fortfarande är helt väck. "Chorus" - Erasure (album, 1991) Den av Erasures skivor som jag lyssnat mest på. Låtar som "I Love To Hate You" (DEN texten i en rulltrappa och jag lovar att du blir lycklig), "Perfect Stranger" och den svingande golfklubban "Turns The Love To Anger" behövs faktiskt i en skivsamling som annars mest består av unkna Lenny Kravitz album. "Chains Of Love" (tolva, 1988)(Truly In Love With The Mark Bros. Mix) Ingen speciellt bra version men alla förstår ju ändå varför jag tar med den här. "W.F.L" - Happy Mondays (Vince Clarke Remix, 1988) Alla pratar om Paul Oakenfolds något utdragna remix på detta Madchester-manifest. Ingen verkade vända på tolvan och lyssna på den andra sidan och Vince var mobbad igen. Happy Mondays med en trevlig doft av en liten man med nästan lika osunda livsvanor. "Käck synthpop med ett raspigt fyllo som skrålar med otäck röst" skulle min Mamma sagt om hon vetat vad synthpop är för något. Men det vet hon ju inte. "Abba-esque ep" (ep, 1992) Erasure spelade in en väldigt bra version av "Gimme Gimme Gimme" redan 1986 på "Oh Lamour" singeln men här ville pojkarna visa vad Björn och Benny skåpet skulle stå och fick oss att köpa en fin ep med fyra kärleksfulla små covers. Sålde hur mycket som helst och vi fick se Vince & Andy som Agneta & Frida och en dröm hade besannats och det roliga var att pojkarna alltid rådiggat Abba även under de svåra 80-talsåren då Abba var något fult, onskefullt och smaklöst. Bra melodier står alltid över tid och rum. "I Love To Hate You" (video + den där stompigt tuffa Paul Dakeyne mixen, 1991) Sådana här marscher tycker vi om. Andy Bell var kung här. "I Love To Hate You" är flera bussresor med tung spritdoft och unga kärlekstörstande människor på jakt efter någonting bättre. Klassisk och du...jag menar det faktiskt. "Upstairs At Erics" - Yazoo (album, 1982) Charmerande. Lite lätt lekfull syntetisk pop som forfarande fungerar jättebra. "Don´t Go" har alla hört men inte alltför många har hört den ödesmättande balladen "Winter Kills" med hjärtslag som är på väg att dö i den där rytmen som kommer smygande och liksom nästan överfaller dig. "Always" (Cappella Remix) (Remix-Cd5", 1994) Från en svunnen tid då "Mr Vain" härskade i universum och på varma sommarstränder i en stad där solariebrännan, blonderade kalufser och kajalhatat hade tagit över. Cappella twistar till en fin ballad och kör Andys röst genom någon sorts helknasig Vocoder och så en klassisk "euro-tech 94" hook som aldrig vill ta slut. Låter lite som samma grupps klassiska "U Got 2 Know". Skållhet musik som mycket väl kan bränna sönder dig. "Crackers International" (ep, 1988) Jul-ep med fyra lätt förtrollande popbagateller. "She Won´t Be Home" är naiv pop som snurrar runt i cirklar och när låten är över så inser du att det är det mest sorgsna Erasure gjorde och faktiskt också deras bästa låt. Christian har ett C´90 som heter "I Just Can´t Get Vince Clarke" och det är späckat med klassisk pop som kanske inte vänder ut och in på en uppgiven svartklädd ung människa med fula stjärnor på ena kinden men som faktiskt är riktigt bra. Han tänker behålla det själv. Nyheter, Pop & Badbollar Gästbok |