"Lilla Ego" 991231 (#2) "Only Love Can Break Your Heart - Saint Etienne (Andy Weatherhall-mix) Originalet är skrivet av Neil Young, men det har jag inte ens hört. Saint Etiennes original däremot är en fullständigt lysande dubpopballad som de singeldebuterade med för över tio år sen. Men den allra bästa versionen släpptes långt senare, på tolva såväl som på samlingarna Casino Classics och Too Young To Die. Det är Andy Weatherall - mannen bakom Screamadelica, Sabres Of Paradise och Two Lone Swordsmen, mannen som under några år vägrade låta sig fotograferas utan en fånig kaninmask - det är han som ligger bakom den snorfeta basgången, trummaskinen som gör funkigare beats än något Happy Mondays någonsin rörde vid, housepianot som hördes i var och varannan eurohit vid den tiden, och inte minst den ljuvliga melodican som man faktiskt på allvar skulle kunna misstas för att vara självaste Kejsar Augustus. Jamaicanskt 60-tal möter engelskt 90-tal och det har sällan varit vackrare. "Cool And Deadly". Gustav Gelin "Visslaren" - Kent (från "Hagnesta Hill", 1999) Det är bara minnen för livet Men du tar allting för givet Ansikten vända mot himlen, raklånga på marken. Kommer du ihåg att jag grät när jag trodde jag förstört det som var våra minnen för livet? Jag var så klumpig, men du blev inte arg. Du log och tröstade och sade att inte förrän nu visste du hur mycket det - du - betydde för mig. Hanna Fahl "I Haven´t" - Bear Quartet (Från singeln "Mom & Dad") Det är synd om Bear Quartet. Det är synd när band så uppenbart bra inte når den framgång de förtjänar. De är sällsynt produktiva också. Mom & Dad-singeln innehöll fem nya låtar där samtliga var riktigt bra. Bäst är den svidande avslutningslåten I Haven´t som gråter sig fram genom spruckna ackord och gitarren blöder lite försiktigt i bakgrunden. Emmabodakonserten var ingen höjdare vad än Gustav Gelin säger. Men de avslutade med I Haven´t och där stod jag och någon annan och kramades och inte vågade säga ett ord. Men det behövdes inte. Det är sådana stunder som aldrig tar slut. Som aldrig någonsin försvinner. Du är allting och jag vill att du ska vara här nu. Christian Hylse "Beer nut" - Lucksmiths "Får jag bjuda damen på något?" Om jag någonsin får vända plattor på stans tuffaste krog är jag ganska säker på vad jag ska spela. Om jag får bestämma över skivspelaren ikväll, nyårsafton, vet jag precis vad som kommer hamna i den. Det har skrivits många fina sånger om alkohol men inga har att göra med att snubbla i en snödriva, med en sångare i ett popband över sig eller att konversera konservativa vodka-lime-snubbar, såklart anställda på reklambyrå. Alla sånger handlar om det hårda, tuffa livet men jag är ju inte ett enda dugg rock. Jag dricker hellre min öl tillsammans med Lucksmiths. Varför sprit skulle vara ett så rebelliskt attribut har jag aldrig riktigt förstått. Sprit är mesigt. Man blir fumlig, slätstruken och elak. Man ser konstig ut, och känner sig ännu märkligare. Ändå tackar man ja till ett glas till. Tillslut ligger man där i snön och undrar vart timmarna egentligen tog vägen. Då vill man inte vara en tuff rockstar, som nästa dag går upp för en kväll precis som föregående. Då vill man vara Lucksmiths charmigaste Tali White. Man vill ramla in genom en dörr till någon som med ett leende kallar en Beer nut för att sedan somna om. Fast såklart inte utan att komma ihåg att göra lite extra plats åt dig. Lucksmiths berättar den mesiga, men äkta sanningen. Vi blir inte tuffare än såhär. Och jag är faktiskt ganska glad för det. Sara Martinsson "Monuments for a dead century" - Boo Radleys (från skivan "Kingsize") Colors diluted by the raping of woman We celebrate the life and history of man M-I-L-L-E-N-N-I-U-M, I want to spend it with you Martin Carr är bitter och besviken på mänskligheten. Trots alla tekniska framsteg konstaterar han att 1900-talet för alltid kommer att bli ihågkommet som ett århundrade i dödens och ondskans tecken. Två förödande världskrig, utvecklandet av atombomben och den ökande klyftan mellan världens fattiga och rika - det finns inte mycket att vara nostalgisk över på nyårsnatten 1999. Men likt Paul Heaton i The Beautiful South gömmer han de giftiga orden i den sötaste av melodier. Utan texthäftet framför sig är det faktiskt lätt att uppfatta låten som en hyllning till kärleken och till den flicka som han vill kyssa på tolvslaget. Monuments for a dead century består inte bara av en, utan av tre geniala melodier, i en och samma låt! För att hitta ett liknande överskott får man säkert gå tillbaks ända till Lennon/McCarthys kreativa glansdagar. En sorgsen tvärflöjt, liknande den som Van Morrison använde sig av på Astral Weeks, binder ihop de tre passagerna och håller samman låten till en helhet. They're building monuments for a dead century Frasen upprepas som ett mantra om och om igen, för varje gång lite mer distorterad. Efter ett tag låter det som om den lilla knubbiga roboten i Star Wars tagit över micken, innan låten slutligen dör ut i en metallisk suck av nyårsångest. Ett litet tips bara: Spela den inte ikväll. Joachim Rosenquist "Kill All Hippies!" - Primal Scream (från "Exterminator" 2000) "Play that funky music white boy!" Hej, baby. Kan du hämta yxan, den som är fylld med bly, vi ska ut och demonstrera. Bobby G-funkar loss i en modern och förbannad skotsk electro/bodymusic någonstans mitt i migränanfallet där Curtis Mayfield möter Front 242 och det är precis så här jag trodde att Depeche Mode skulle låta år 2000. Möjligtvis är det här vad vi fått höra om Alan Wilder stannat kvar och ingått partnerskap med självaste Bobby. Det är ytterligare en roterande fläskläpp som kommer att få dig att köpa bönepall. Du kommer att längta tills nästa gång du hör den. Du kommer misshandla dj:n och tvinga hans barn att rösta på centerpartiet om du inte får dansa till Kill All Hippies! ännu en gång. För det här är bra. Bobby låter inte bara som en funkhjälte från framtiden. Han är det också. Sly & The Family Primal Fuckoff! Ursinnig maskinell domedagsfunk med köttätande bluestentakler. Christian Hylse Left & Right - D'angelo (från cd:n "Voodo" 2000) Den smekande Brown Sugar byttes helt ut i brutal funk på Devil's Pie som sedan följdes upp av världsbästa Left & Right som hårdsvänger så att Prince tappar läderkalsongerna. Left & Right är en av de bästa partylåtar du någonsin kommer att höra från nittiotalet fast den låter som den kommer från framtiden. D'angelos nya skiva Voodoo kommer i slutet av januari och den är rakt igenom totalbra. Sebastian hyllade den här låten en gång på Bomben och han sa det mesta då, men den måste verkligen vara med här i RSIS nyårsspecial. Anders Karlsson "Follow You, Follow Me" - Red House Painters (från cd:n "Shanti Project Collection") Oh my love In your arms I feel so safe and so secure Everyday is such A perfect day to spend Alone with you Så året började med Red House Painters, och slutar med Red House Painters. Ångesten över det nya årets accentuerades perfekt då en god vän drog upp volymen på Mistress (Piano Version) på nyårsdagen 1999. De ödsligt ekande pianoklinken fick ångestklumpen i halsen att växa och växa - jag trodde nästan att jag skulle dö, men samtidigt var det ju så vackert, så vackert att jag på något sätt trots allt såg året an med tillförsikt. Jag brukar aldrig ha ångest för det som komma skall. Jag skyller på Mark Kozelek den där gången. Sin vana trogen väljer Kozelek att spela covers av grupper som bespottas av oss som vill verkar musikaliskt korrekta (minns Yes-covers och annat), här är det faktiskt en låt av den fjantiga Phil Collins Genesis från tiden då de lallade runt på arenor större än Manic Street Preachers luftslott (och innan de blev reklamradions gubbfeta guldgossar), som tas upp i Red House Painters avskalade famn och stilla vaggas till sömns. Jag har inte hört originalversionen och när inte heller någon önskan att så göra - jag vill inte att förtrollningen ska brytas. För som vanligt när det gäller Red House Painters handlar det om magi. Jonas Möckelström "Honeymoon" - DJ Falcon (från debut-12:an "Hello My Name Is DJ Falcon") Det var i somras under ett av mina många besök i skivaffären Doolittle som jag först hörde den här låten. Ur högtalaren strömmade euforisk och något psykedelisk housemusik, och plötsligt stod jag framför skivdisken poserande som John Travolta, beredd att ge mitt liv i lösen för den lilla och förföriskt svartglänsande vinylskivan. Det behövdes tack och lov inte, utan jag kom undan med åttio kronor och med livet i behåll. Om DJ Falcon vet jag inte så mycket mer än att han är en i gänget kring Thomas Bangalter, stjärnan i Daft Punk - och att han har gjort en av årets bästa låtar. Faktum är att Honeymoon slår både Pete Heller's Big Luv och förra årets höjdarsingel, Music Sounds Better With You. Joachim Rosenquist "Love Will Tear Us Apart" - Joy Division (från "Substance") En av de mest uppgivna låtar som går att hitta denna siden Eden, om kärleken som förr eller senare alltid går sönder. Det gör ont att falla, smärtan känns värre när man vet att man även gör den andra illa. Ingen vill såra någon men förr eller senare hamnar där på botten och mår dåligt och huvudet sitter fast i väggen. Det gör ont. Man vill ut. Man vill bort. Man vill inte vara kvar. Love Will Tear Us Apart är är troligtvis den mest ärliga kärleksvisa jag hört. Och antagligen också den allra bästa. Christian Hylse "Movie On the Way Down" - Jim O´Rourke (från cd:n "Eureka") I fyra minuter är den så drömskt atmosfärisk och stillastående att jag nästan faller in i en djup Dark Side Of the Moon-koma, men så plötsligt som en räddning börjar Jim O´Rourkes fingrar vandra över tangenterna på ett Fender Rhodes. Sedan sjunger han den vackraste melodi att försiktigt sluta ögonen till jag någonsin har hört utanför mina drömmar. Den kan nog till och med hela Jason Pierce brustna hjärta om den kan hela mitt. Komplett med släpigt begravningsblås låter den just som en saktfärdig ballad av Spiritualized för söderns alla groggverandor. Men den här sången hotar aldrig att brista ut i några okontrollerade aggressiva utbrott. Den riskerar att somna. Mattias Holmberg "So In Love" - Curtis Mayfield Det är bara några dagar kvar av hela årtusendet när en av de allra största, för musiken i stort liksom för mig personligen lämnar oss. Curtis var en av de första som fick mig att förstå storheten i soulen, det ljuvliga, det som bevisade den bokstavliga innebörden av ordet soul på allvar. Det är svårt, nästintill omöjligt, och dessutom ganska meningslöst att bara välja en enda låt från hans över trettio år långa karriär, men just i detta nu känns "So In Love" från 1975 som det perfekta valet. Curtis sjunger rader som "I tried to do the best a man could do" och trumpeterna är sådär magiska som de bara blir i romantiska komedier på en allra första bio-daten. Curtis var kärlek, men han var också politik, religion och party. Han var soulen personifierad. Gustav Gelin "Ge Livet En Chans" - Magnus Uggla ("Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt" 1977) Han var nyklippt och gick in i studion i platådojor och lät som Suede långt innan Brett ens hade knaprat sitt första piller. Ge Livet En Chans är bitter glamour dränkt i ungdomens lätt skavda hjärta. Det var möjligtvis Hallå som fick Jakob Hellman att skriva hela ...Och Stora Havet men det var Ge Livet En Chans som satte David Bowies ansikte på en borgarslyngel från Östermalm med halva punken i högernäven. Christian Hylse "Brainwashed" - The Kinks Mister you're just brainwashed They give you social security Tax saving benefits that grow at maturity Yeah, you're conditioned to be What they want you to be And to do what they want you to Yes you are, yes you are Get down on your knees The Kinks var ett av 1900-talets punkigaste popband. Då menar jag inte enbart deras tidiga,råa, testosteronstinna, R'n'B-inspirerade inspelningar, som You Really Got Me och I Need You, utan också deras pop-plattor från det sena 60-talet. På Arthur - the decline and fall of the British Empire från 1969 är det som tydligast. Ray Davies om än charmiga och underhållande men också bittert ironiserande lyriska redogörelse för det brittiska samhället är här som mest kritisk, och på femte spåret, Brainwashed, kommer The Kinks så nära punk som man kan komma med en dansant poplåt med soulblås. - Intelligent, argt och svängigt på samma gång! Bengt Wallman "Beskyddaren" - Kent (från "Hagnesta Hill" 1999) En sång om att känna sig misslyckad. En sång för alla oss som någon gång i livet känt att vi inte passat in bland de andra, i skolan, på jobbet eller var det nu kan vara. Vi som har inte har haft de där anlagen vi så gärna ville ha. Vi som ville vara speciella, intellektuella, beresta och belevade. Vi som i hela livet försökt skära bort vår otillräcklighet, men fläckarna sitter kvar där, utan att vi kan göra något åt det. Jocke Berg sjunger för oss, och för några sekunder tappar jag allt självförtroende jag sakta men säkert skaffat mig under de senaste åren, och blir femton, klumpig och blyg igen. Kent har gjort årets bästa skiva, jag hoppas ni förstår det. Gustav Gelin "Quiet Heart" - Go Betweens (från "16 Lovers Lane" 1988) För att ingenting blir som man tror. Ena sekunden här, nästa så finns du inte mer och jag vet inte vad som hände, jag vet inte vad som gick fel men du finns där inne någonstans, jag släpper inte ut dig. En av de bästa låtar som någonsin gjorts. Tomheten, nakenheten, hjärtats hopplösa längtan. Även om jag får se dig igen så spelar det ingen roll, jag kommer ändå inte känna igen dig. Du kommer ändå inte att vara den du en gång var. Hej då. Christian Hylse Och sist men inte minst, Jonas Markbäcks fyra favoritfilmer från 1999. 1. She´s All That 2. Office Space 3. You´ve Got Mail 4. Bowfinger ----------------------------------------------------------------------------- Nyårslåtar #1 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- |