 Remember when we felt the sun A love like paradise, how hot it burned A threat of distant thunder, the sky was red And when you walked, you always - turned every head (Domino Dancing) "One More Chance", tidigt 80-tal, Sylvester, Bobby Orlando och inredningsarkitekten Chris Lowe ville inte jobba längre, han ville göra musik man kunde dansa till, musik att vara lycklig till, bli svettig av och älska villkorslöst. "You Gotta Have Fun" Snobben Neil Tennant hade alltid gillat att skriva och älskade nuets flyktiga popmusik. Den där musiken som går rätt in och gör dig glad och sedan försvinner. Han jobbade på Smash Hits, tidningen jag brukade handla på högstadiet för den tog popmusik på största allvar men ändå alltid med en liten glimt. Min engelska var inte speciellt bra men jag förstod ju allting och det fanns fina bilder på Nik Kershaw, Samantha Fox och Marc Almond. Jag hörde "West End Girl" på "Tracks" (det var där man hörde allt) och tyckte det var en gudomlig låt som befann sig i en helt annan sfär än det andra tramset. Fancys "Slice Me Nice" var en sådan man älskade på fritidsgården, "West End Girls" tog man med sig vidare i livet. Sedan dess har alltid pojkarna förföljt mig, jag har aldrig slängt mina sista pengar på bootlegs med konstiga mixar och betala hutlösa summor för att se dem live. Det har aldrig lockat mig. De har funnits där bakom men ändå alltid längst fram. Som den bästa vän du har. Du behöver inte se honom eller henne på flera år men när du ser denna igen så har ingenting förändras. Vänskap som fastnat sitter kvar. Alltid. PSB följde mig genom år av metallisk belgisk bodymusic utan hjärta. PSB stannade alltid kvar. Jag förstod naturligtvis ingenting när jag köpte "Behaviour" för att fira att jag klarat av en uppkörning. Jag var inte gammal men det kändes som att min allra bäste vän gått och blivit gubbig och uppgiven. Naturligtvis hade jag helt fel för utan att jag insett det själv så var "Behaviour" den platta jag inte kunde sluta lyssna på hösten 1990. Den tog aldrig slut, det var en sorgsen resa som med ena delen av hjärtat berättade om saker som varit, om tider då fester var det ända viktiga och det vackra var det enda som betydde någonting. "Please" och "Accually" var skivor som smälte ihop allt det där som känns viktigt med pop, kärlekshyllningar, Hon, dansa, vara lycklig och melodier man inte kunde få ur skallen. "Introspective" var det finaste omslag jag sett. Jag stod och höll i den där trippel-maxisingel- version på Domus i Ronneby och bara log. Jag ville inte släppa taget, färgerna var ju så fina och därinne låg världens bästa popband med en helt ny ohörd skiva. Jag köpte den inte då, jag hade inga pengar, och jag hann läsa en recension av Jan Gradvall i gamla Slitz där han beskriver "Introspective" som ett perfekt popalbum. Sångerna har blivit långa men känns aldrig mer än fyra minuter. Det var ju sant. Jag blir ledsen varje gång "I´m Not Scared" tar slut. Jag ser Patsy Kensit gå med fånig vind som blåser i hennes hår och hon är vackrare än någonsin och sjunger på lätt bruten engelska. Men Pet Shop Boys egna version var naturligtvis bättre. Den bästa tidiga sommarkvällslåt som gjorts. Värmen är på väg att ge vika för den svala kvällen. Jag sitter på en balkong och väntar på att solen ska gå ner, på att natten ska börja. Jag har många vänner som tycker om musik, folk som hellre lägger pengar på skivor än bilar som går sönder, pojkar och flickor som får klumpar i halsen bara av att se en reklamgrej inför en ny Cure-singel. Jag känner ingen som föraktar Pet Shop Boys. Jag vet naturligtvis folk som inte har något direkt intensivt förhållande till duon men ingen tycker egentligen illa om pojkarna. Det går inte att bli upprörd av musik som gör en så lycklig. Jag lyssnade på "Behaviour" i natt då jag satt och funderade över hur jag skulle skriva det här. Neil Tennant skrev "Being Boring" och berättade om en tid i sitt liv då allt bara var en väg framåt, fester som aldrig tog slut och det fanns inte tid till att stanna upp och tänka efter vart allt skulle ta vägen. Förr eller senare tar väl den tiden slut. Man förstår nog inte det där själv men helt plötsligt är man gammal och skriver istället popsånger om tider som var. "This Must Be The Place I Waited Years To Leave" handlar om ungefär samma sak. Neil tänker tillbaks på tiden i skolan då drömmar gick före allting annat, hela livet väntade, man kunde göra allting om man bara ville. Men tiden går snabbt. Stannar man upp och blir likgiltig så inser man helt plötsligt att åren gått och ingenting hänt. Allt är sig likt, t om drömmarna är likadana. "Behaviour" beskylls ofta för att vara en s.k "mogen" skiva. En skiva för folk som växt upp och gillar "Antikrundan" bättre än "Bullen". Det är ett rejält påhopp. Det är en lugn och kanske lite eftertänksam skiva men tänk på att pojkarna tre år senare kastar sig själva in i discolampornas pulserande ljus igen. Jag fick "Very" två veckor innan den släpptes och det är första och kanske sista gången någonting sådant händer men när den låg på hallmattan i min lägenhet med knottrigt lego-omslag så minns jag att det var den lyckligaste stunden i hela mitt liv. Jag öppnade paketet och satt och stirrade lyckligt på omslaget i säkert 20 minuter. Jag ville inte ens lyssna på den, det kändes som helt onödigt. "Very" är den psb-skiva som kastat omkull mig allra hårdast. "Can You Forgive Her" är deras mest förbisedda raka poplåt (kanske vid sidan av "Before") och jag minns en intervju med Neil Tennant i Pop där Neil berättade att han köpt "Mr Vain" på singel och Lokko kontrade snabbt med ett lakoniskt "den är så enerverande" och Neil svarar snabbt någonting i stil med "Ja, men det är ju det som är tjusningen med popmusik som är gjort för dagens lycka och för nattens rastlösa puls". Pet Shop Boys har ofta anylserats av folk som i vanliga fall gillar s.k svår musik. Många menar att PSB är så mycket mer och innehar något sorts Bergman-djup och dessa människor skär sönder PSB och vänder ut och in för att hitta nya infallsvinklar, för dom verkar tro att allt är något sorts ironiskt spel. "Man kan inte vara 40 år och fortfarande älska popmusik, disco, livet, kärleken". Man måste vara bitter, hopplöst cynisk och nästintill uppgiven och kränga fast vid sin John Holm-box när man närmar sig de där åren. "Bilingual" gjorde alla förvirrande. Det var en platta som blandade ihop allting Neil och Chris sysslat med under massa år och gjorde en ny sorts häxbrygd och de som alltid ska förstå allting vägrade bry sig, slände ut två arga humlor och skrev saker som att "psb har blivit en parodi på sig själva". Det var ju så enkelt att skriva så. "I Want A Dog" är en av mina favoritlåtar med Pet Shop Boys, älskar verkligen Frankie Knuckles geniala omarbetning på "Introspective" men gillar även orginalversionen där Chris Lowe en bit in i låten börjar rabbla hundraser på det mest kärleksfulla sätt jag hört. Det är samma kärlek som Daft Punk återanvände på "Teachers" från "Homework" skivan men där tjatade man om klassiska dj;s och skivor som förändrade deras syn på livet. Jag vet ingenting om det här men jag tror varken Chris eller Neil haft speciellt svåra uppväxter, det är inga Marilyn Manson-offer vi snackar om. Det är två pojkar som vägrar låta livet springa ifrån dem. De vill hela tiden vara här och nu och med sig tar de hela tiden allting som är värt att leva för. Passion and love, sex, money, violence, religion, injustice, death PSB är inget timglas vars sand kommer rinna ut. PSB är alltid här och nu för bra popmusik åldras inte. "It´s A Sin" låter exakt lika mycket pastellgrönt 80-tal som elegant 1999-pop. "Domino Dancing" kommer aldrig förlora sin stolta Miami Beach charm, befriande latinokänsla och sin vackra trumpet. "Suburbias" bedårande melodi kommer aldrig att förstöras av den där tanden som sägs gnaga sönder tiden. Pet Shop Boys är för bra för det. Pet Shop Boys är det bästa bandet som någonsin funnits. Och de finns fortfarande.  sex-låtar "Paninaro" "Domino Dancing" "This Must Be The Place I Waited Years To Leave" "Can You Forgive Her?" "Being Boring" "Suburbia" sex-omslag "Before" (Chris Lowe) "Introspective" "Please" "Domino Dancing" (både den vanliga tolvan och "remixtolvan") "Heart remixed" "Se a Vida e" (remixsingeln) sex-videos "Being Boring" "Domino Dancing" "Paninaro´95" "Suburbia" "Jealousy" "Before" Topp-10-remixar skrev Christian om för länge sedan. kolla här om ni glömt bort hur bra Trouser Enthusiasts remixen på "A Red Letter Day" verkligen är. Ännu mer badbollar & badkar, ännu mer PSB Gästbok |