|
"Soul Catcher" - Olu (Gee Street) Musikvärlden verkar ofta vara indelad i två läger, de som älskar Sting och de som spelar i brittiska indiepopband. Den respekt som Sting åtnjuter i den moderna soulvärlden är svår att förstå för alla oss som växt upp med ett aktivt Stinghat och med modersmjölken fått lära oss att det bara handlar om själlös, övermusikalisk bror duktigmusik. Men alla från Stevie Wonder till Wyclef och Nas samplar eller ger svårsmälta hjälpande händer på Stings plattor. Det är helt enkelt något man får acceptera om man skall lyssna på modern soul. Olu älskar Sting. Day After Day börjar med riktigt funkiga Superfly-riff och hamrande pianon men någonstans går det fel. Olu rappar som Prince 1992 och flöjterna sätter sig på tvären. Det är ett genomgående irritationsmoment att Olu aldrig blir mer än sina hjältar. Något han verkar medveten om då han tackar dem på konvolutet, Donny, Marvin, Stevie...you name it. Som sämst blir det i A Change där han går helt vilse i Stingexcessernas öde dödskallelandskap. En äckligt rättfärdig text och de mest avtändande toner du hört sedan din granne spelade Stings The Soul Cages på högsta volym (min granne var helt dum i huvudet, han hade två ex av skiten). Det är så att man väntar på att han skall ta in en pakistansk quawalisångare på bakgrundssång. När Olu inte rådiggar brittisk pretentiös popjazzfunk så låter han producenten Stuart Mathewman ta över. Mathewman producerade Maxwell och vet man det blir man inte arg när man hör patetiskt Urban Hang Suite-derivativa 80-talsretrolåtar som Don t Cry och Sweet Melody. Då kan man inte göra annat än att skratta. Nu är dock inte Olu helt talanglös. Sista Why som gjorde mig alldeles tårögd i vintras får på skivan sällskap av förstasingeln Baby Can t Leave It Alone. De är båda väldigt vackra melodier som letar sig in under tröjan och griper tag. Även Together och Long Way håller måttet. Jag tänker ofta på Stephen Simmonds när jag hör Soul Catcher. De är båda snälla snubbar, de har känslosamma men inte särskilt omfångsrika röstresurser och de verkar inte särskilt intresserade av varken dagens soulmusik eller morgondagens. De menar väl och de kommer aldrig att få de snyggaste flickorna. Men Olu har skrivit två av årets vackraste soullåtar och det är skäl nog att vara lite överseende trots att soul inte alls rimmar på nostalgi. Sebastian Sebastian skrev exakt samma sak för ett halvår sedan Backstreet Boys - Live Skandinavium Göteborg 990806 När Backstreet Boys sätter sig på barstolar i matchande rosa och svarta kläder och framför "I'll never break your heart" är det mindre än 50 meter mellan dem och mig. På dessa futtiga femtio meter finns det dock tyvärr en stor tjock betongvägg och en inglasad yttervägg. Fast ibland händer det att någon uttråkad mamma lämnar konsertsalen för att gå på toaletten. Det är då jag, samt sju än mer hysteriska flickor skriker till. Under de få tiondelar som vi ser Brian, AJ, Nick, Kevin och Howie förbannar jag mig själv för att ha inbillat mig själv att jag tröttnat på konserter. Fast det är väl som Per Hagman skrev någon gång, att de bästa konserterna är de man missar. Skandinavium i Göteborg är ingen tacksam lokal för dumsnutar som inte fått någon biljett. Fast om man envist står kvar och väntar på att någon skall komma ut får man uppleva lite popmagi ändå. Om man istället väljer att gå ifrån glasväggen och istället förflytta sig 20 meter längre bort kan man höra musiken. Vi lutar oss över ett stängsel och ser hur alla roadies börjar ladda upp inför nermonteringen av scenen. Medan de hånar oss biljettlösa idioter hör vi hur Howie kvider "Show me the meaning of being lonely" och sliter isär tusentals hjärtan. En bit längre bort spelas en innebandyturnering och deras glada utrop vid mål stör mig lika mycket som när en roadie säger att han kan gå in och titta om han vill, men att han inte har lust. Efter att extranumren tagit slut öppnas portarna. Vi springer in för att få en skymt av scenbygget och kanske ta med sig en liten bit papper från konfettiregnet som vi såg genom glipan i dörren. När vi kommer in i konsertsalen forsar ett gitarrackord mot oss och nästan förlamar oss av spänning. "You are my fire", de har sparat det bästa till sist. Publiken har börjat gå ut. Inte ens vakterna räknade med ett andra extranummer. Scenen ligger mitt i salen och man slås av hur verkligt allting känns. Hur de känns så fruktansvärt nära, inte nära som i ett avstånd, utan som när Mark Kozelek spelade på Studion tidigare i år. Fem röster som verkligen når ända in med årets vackraste poplåt. Brian ser ovanligt lufsig ut i sina enorma beiga byxor och Howie har flätat håret längs huvudet under beppemössan. Kevin får mest applåder och AJ håller mest till på andra sidan scenen. Nick måste vara den svettigaste människa jag någonsin sett. Eller så skimrar han bara. "I Want It That Way" på Skandinavium är den största konsertkick jag fått i år. Glädjen som pojkarna utstrålar är så smittande upplyftande. Glädjen att kunna sjunga, att kunna få en publik i extas med ett "Hello Sweden", glädjen att kunna ge glädje. Det är samma känsla som Lauryn Hill utstrålar när hon triumferande knäcker sin DJ med en version av Mary J Bliges "I'm going down" i Globen och samtidigt öppnar mina ögon för en odödlig soulklassiker. När låten slutar har scenen hissats upp och bandet står och tittar ut över publikhavet. De startar upp låten igen och lokalen formligen exploderar i exstatisk call-and-response. Plattformen de står på börjar hissas ner och när Nick ger kommandot "Alright boys" stämmer pojkarna upp i en helt ny melodi "Don't want, don't want, don't want to hear you" som upprepas om och om igen tills de helt försvunnit under jorden. Det är naturligtvis helt fantastiskt. Efter konserten kommer jag på mig själv med att fånle från och till. Vi väntar utanför med resten av alla hardcorefans för att se när de åker vidare till Sheraton. Alla verkar lika tagna som jag var. Jag får fråga fyra flickor innan någon minns vilken första låten som spelades var. Efter en timme ger vi upp och går hem i den varma sommarnatten "safe in the knowledge that there will always be a piece of my heart there for them". Sebastian "Summer Teeth" - Wilco Jag har blivit så lurad. Det är nästan så att jag borde kräva pengarna tillbaka. Jag hörde Wilco:s låt "When you wake up feeling old" på radion och blev jätteglad. Jag hade liksom hittat vårens popskiva kändes det som. Så jag sprang ner till skivaffären nästa dag och köpte skivan "Summer Teeth". Himlen pressade ut några sista snöflingor men det spelade ingen roll. Jag hade ju solsken i mina öron. Det var The Beach Boys och The Loving Spoonful och The Velvet Underground och The Beatles . The Beatles liksom, det har gått evigheter sedan det senast kändes relevant med musik som har tydliga referenser till den där gruppen-alla-måste-älska och speciellt då Paul McCartneys popkänsla. Det är bara det att Summer Teeth inte är vad det först verkar som. Det är en skiva som lyckas vara becksvart, oerhört sorglig och upplyftande på samma gång. Något man förstår när den andra låten "She's a jar" avslutas med raden "She begs me not to hit her", helt utan förvarning och som om det vore helt naturligt. Poplåtar slutar inte så, oavsett vad de handlar om. Fast nu för tiden gör de visst det. Kanske kommer vissa riktiga fans att tycka att Wilco har svikit sina countryrötter, att de gjort en simpel popplatta. Det är inget argument jag har någon förståelse för. Men jag förstår när jag hör något som tar tag i mig, som verkligen berör. Och kanske är det för att jag hade förväntat mig något annat. För att jag lättade på min känslokontroll och släppte garden, lät mig påverkas helt försvarslös av ord som säger mycket mer om mitt liv än vad jag någonsin velat höra. Jag har nästan bara kunnat lyssnat på Wilco och Joy Division de senaste dagarna. Jeff Tweedy har sagt att han försökte en temaskiva där stämningen skulle bli muntrare och muntrare. Och visst avslutas skivan med vaggvisor, fågelvitter och en liten operasångare. Men jag vet inte om det stämmer, för skivan går på repeat, och det har den gjort de senaste timmarna. Innan jag kommer att lyckas somna har låtar som "Nothing'severgonnastandinmyway(again)" och "How to fight loneliness" för alltid blivit en del av mig. Just de titlarna säger ganska mycket om skivan i sig, beroende på hur du själv är som person upplever du skivan som positiv eller jätteledsen. "Is your glass half-full or half-empty?" som man brukar säga. Och lyssna på skivans centrala spår, "Pieholden Suit", en popsymfoni i fyra delar på tre och en halv minut. Från en stillsam öppning med piano och gitarr och jättefina körarrangemang över till smått filmiska stråkar och spröda glockenspiel-toner. Från det bästa banjospel jag hört sedan, tja, dEUS "Instant Street" till en fantastisk trumpet finale. "In the beginning We closed our eyes Whenever we kissed We were surprised To find so much inside" Vad hände med den känslan? Det är ord som ringar in 1999 så här långt för mig, det kanske inte är något ni kan förstå - ni får ursäkta om jag blir för personlig. Det är bara det att ingen låt har nått så långt in i mig sedan Broder Daniel tonsatte hösten 1998 med "No Time for Us". Sebastian "Head Music" - Suede (Nude/Sony, 1999) På cd-rom-versionen av Head Music finns ett skojigt program där man kan göra egna Brett Anderson-texter. Det räcker med att man skriver in en text om snygga människor/olyckliga snygga människor/döda snygga stjärnor, så fyller programmet ut med lämpliga ord som "suburbian", "neon nights" och givetvis "aaah-haa" Sägs det alltså. Brett Andersons texter är perfekta, en fullständigt knäckande samling tuffa fraser som man själv kan använda för att piffa upp sin gråa vardag. Att det känns som om det är samma text till alla suedelåtar gör bara att sången blir än mer integrerad med resten av bandet. Precis som Blurs'13'är 'Head Music' något av en mellanplatta. Gruppernas förra skivor var båda ganska abrupta stilbyten. 'Blur' spelades in i en studio med små idolbilder av Pavement och Shellac uppsatta på väggarna - och Suedes 'Coming up' var bilden av ett band som inte längre låg i rännstenen och tittade på stjärnorna, utan som låg etta på tracks och älskade neongrönt. Både Blur och Suede har i princip upprepat sig själva, åtminstone attitydsmässigt, men samtidigt gått några steg längre. Men där Blur fortsätter att lägga ner miljontals kronor på att låta så lo-fi och experimentella som möjligt är 'Head Music' lyxig 90-tals glam, lämplig som bakgrundsmusik vid gymnasiehångel dränkta i billigt vin. En av låtarna på 'Head Music' heter för övrigt 'Hi-fi', och det är precis så det låter, dyrt och brusfritt. Det har talats mycket om det 'nya' Suede. Det rytmiska och dansvänliga Suede som skall få rumpor att svänga från Long Beach till Stocktown (and back down). Tyvärr tänker man mindre på svettiga dansgolv än på Duran Duran, när de för några år sedan gjorde en version av Grandmaster Flashs "White Lines". Brett dansar för övrigt ganska likt Simon LeBon nuförtiden. Kanske kan de utveckla den här sidan mer i framtiden, som det är nu känns det mer som transportsträckor mellan de 'riktiga' hitsen. Och sådana finns det gott om. Monsterlåtar som 'electricity' (större än '2 of us' från DogManStar...), 'can't get enough' (mer hårdrock än 'killing of a flashboy' och 'she' tillsammans) och 'elephant man' (tänk BBC, tänk Gary Glitter-dokumentär från '73) kommer att sänka marken på Hultsfred lika mycket som Springsteen sänkte Ullevi på 80-talet. Årets två mest säkra hits är 'everything will flow' och 'she's in fashion'. Den förstnämnda är en magnifik popballad som nästan, dock bara nästan, når upp till 'saturday night'. 'she's in fashion' landar någonstans mellan Prince 'raspberry beret' och Bowies 'young americans'. 'He's Gone' är klassisk Bryan Ferry, långt efter att Roxy Music-festen tagit slut, någon gång runt 'Boys and Girls' och han sitter i sin kritvita lyxsvit med avslagen champagne och morgonsolen bländandes ögonen. 'Head Music' är ingen skiva man skall vårda ömt. Spela den när du egentligen inte hinner, spill vodka på den, ha den som bakgrundsmusik när fulla killar kommer och trashar dina föräldrars lägenhet på din fest. Det är det den är gjord för. Sebastian Simon Le Bon dansar jättefint i den klassiska långa videoversionen av "Girls On Film". Den där sado-versionen. Christian "Fresh Mode EP" - Ugly Duckling 8 låtar. 27 minuter. Begrunda ovanstående rader ett tag. Hip-hopskivor lider mer än några andra av CD:ns inspelningsmöjligheter. Skivlängder på över 70 minuter är standard och inte sällan bränner man på med en dubbel. Ugly Ducklings debut-EP är precis vad som behövs. 27 fullständigt koncentrerade minuter och inga skits , mellansnack, bara åtta små söta funkmonster redo att äta upp dina högtalare. DJ:n Young Einstein och rapparna Dizzy och Andycat skapar stundtals på sin debut det svängigaste som kommit från Long Beach sedan Snoop sist sippade på en Gin & Juice. Fast Ugly Duckling visar ingen tillstymmelse till g-funk . Det handlar om laidback sommarfunk med sköna groove jazzpianon och ett stort brett leende på läpparna. Ljud- och attitydmässigt ligger de väldigt nära fjolårets mest sympatiska Los Angelesdebutanter, Jurassic 5. Precis som Jurassic 5 har Ugly Duckling tröttnat på det rådande hip hop-klimatet. "Hip-hop today is like the World Wrestling Federation," säger Dizzy. "Everybody's got their masks on portraying a certain image instead of being themselves". Istället får vi en hel del tillbakablickar på hur svängigt det var när Native Tounges var tuffast i stan. Om man har lite överseende med denna rätt tröttande hiphop-nostalgi är "Fresh Mode" ett utmärkt soundtrack till en varm sommardag. Det är årets största grillfest och Ugly Duckling står för underhållningen. De drar några rader från sina favvoplattor, LL Cool J:s Jingling Baby , De La Souls Ring Ring Ring är bara två. När det blir dags för en liten Public Enemyhyllning avslöjar de sin inställning till textskrivandet. Chuck D:s ilskna rad "Elvis was a hero to most" paras ihop med "I m not from France but I eat french toast". Och du märker det inte direkt men plötsligt står du och vevar med armarna och skriker nah nah nah nah nah . Dizzy och Andycat levererar skönaste nonsensrimmen sedan Pavement gled nerför sin Shady Lane och Young Einstein vänder plattor fetare än hamburgarna han vänder på grillen. Sebastian "Millenium" - Backstreet Boys "To turn this spark into a fire Come close and hold me still It's you, my one desire" - Wille DeVille, 1995 "You are my fire, my one desire" - Backstreet Boys 1999 Jag tror att det har med kulturskillnader att göra. För när så många svenskar tänker på Morrisseys "It says nothing to me about my life" när de hör något av ovanstående citat - ja, då blir det helt uppenbart varför det är så svårt att få kontakt med människor i det här landet. Be en svensk definiera Romantik så får du med allra största sannolikhet en lång utläggning om en konstepok. Du kommer att få reda på vilket sammanhang epoken kom, vad den reagerade mot och senare vad som blev motreaktionen. Du kommer att få lära känna epokens stora konstnärer och poeter. Men du kommer inte att få höra en enda romantisk dikt läsas upp. Två av musikvärldens mest renodlat kommersiella band, Backstreet Boys och Suede, har släppt nya, ytterst konkurrenskraftiga produkter. Suedes bästa låt genom tiderna, "She's in fashion", kommer att vara ljudspåret för väldigt många människor denna sommar. Backstreet boys skiva "Millenium" kommer att vara det för många fler. Musikaliskt har inte BsB utvecklats särskilt, det handlar fortfarande om uptempovarianter av Dr Dres G-funk. Det enda som hänt är att allt blivit lite bättre. "Millenium" är, som all bra popmusik, ett verk som existerar i ett sammanhang. "It's gotta be you" snor de bästa hookarna från Sister Sledges "That's The Way I Like It", Zapps (Roger Troutman, R.I.P) "Dance floor" och Cameos "Word up" - och gör det till en jublande uppvisning i fokuserat framförande. "Don't wanna lose you now" gör om A-has "Sun always shines on TV" till en vacker ballad. Det handlar om lättsam popmusik, blodigt effektiv och traditionell sådan. Det svåra när man lyssnar på modern popmusik är att bryta igenom den barriär som säger att hitlistemusik som bäst kan vara kitschigt 'kul'. Pet Shop Boys har lärt mig att det inte är så. Det brukar sägas att Pet Shop Boys storhet ligger i att de för in intelligens in på listorna. Jag trodde också det väldigt länge, men de är bara en del av sanningen. Pet Shop Boys älskas av mig först och främst för att de lyckas göra fantastiska poplåtar om och om igen. Och det är verkligen så enkelt. Om "Show me the meaning of being lonely" hade spelats av The Walker Brothers på 60-talet hade du älskat den. Det kommer du att göra nu också, jag lovar. Över ett dramatiskt rytmspår sjunger Backstreet Boys med enade stämmor precis vad du har känt så länge, men inte vågat erkänna. Det är inte hippt att lyssna på Backstreet Boys - i alla fall om det inte blivit hippt att lyssna på den musik man gillar och inte den man 'ska' gilla, och det har det såklart inte. Det största som kan hända en poptext, ett popmusikens nirvana, är att få bli citerad i ett kärleksbrev. Därför är Smiths mest älskade låt "There's a light that never goes out" och inte "Panic". För till skillnad från "Panic" så är "I Want It That Way", "Show Me The Meaning of Being Lonely" och "There's a light that never goes out" låtar som verkligen säger något om våra liv. Sebastian Mer recensioner |