Nästa år är år 2000. Det finns en anledning till det; tiden går framåt. Tiden är förmodligen det enda som verkligen är konstant. En klocka kanske stannar, en flickvän hamnar i koma, du pausar videon. Vilket sätt du än väljer för att försöka hindra nuet från att bli något som var så kommer du aldrig lyckas. I alla tider har människan försökt förflytta sig i tiden men förutom Michael J Fox är det väl ingen som riktigt lyckats, inte förrän nu. Allt är väl egentligen Beatles fel, trots att de var tråkigare än Quentin Tarantino så tyckte människor om dem. Pojkarna lekte krig i sina Dave Crocket-mössor och flickorna kunde inte riktigt hålla händerna i styr när de såg Elvis men Beatles var något helt annorlunda. De var de första och är fortfarande de enda tonårsidolerna som blev stora - inte tack vare sex - utan tack vare - ska vi kalla det - talang. Även om Paul McCartney skakade lite på sitt rufs ibland så var det inte därför han blev stor, det var för att han och John Lennon skrev sånger som faktiskt var okej - och det helt själva. Så långt är allt väl. Men, och det här är viktigt, det finns fortfarande människor som på allvar hävdar att Beatles är bra - inte tack vare deras låtar eller deras sound - utan för att de har betytt något för utvecklingen av popmusiken. Okej om man verkligen var tonåring i början av Beatles - förmodligen runt sextio nu - då är man gammal och konservativ och var i alla fall med när det begav sig. Det som skrämmer mig är att många inte ens är hälften så gamla och ofta även betydligt yngre än så. Oavsett om nu Beatles förändrade världen eller inte så ser världen ut som den gör idag och det är ingenting vi kan göra något åt. Alltså - slutsats - lyssna på ny musik, musik som kanske kommer förändra världen eller kanske inte. Huvudsaken är att den är här och nu. Lyssna för guds skull på Beatles också. Du kanske till och med vill älska dem, men gör det i så fall för att de låter bra år 1999 och inte för vad de eventuellt gjort 1969. Att Beatles och kanske i viss mån även Velvet Underground alltid utpekas som guds jävla underverk stör mig faktiskt. Beatles var - och är - ett skitband. She loves you, Yeah Yeah Yeah! Fan heller hon hatar dig. Samma sak är det väl också med Belle & Sebastian. "Tigermilk" hyllas unisont av en enig kritikerkår för att "de låter så färdiga redan på debutalbumet". Samma sak här alltså, folk som inte alls lyssnade på "Tigermilk" när den kom sitter nu och tycker att den förändrat popvärlden. Om den nu är/var så revolutionerande varför har det inte hänt någonting spännande i England sen den kom? Jo för att den (jag har givetvis inte hört den.) är tråkig och lika gärna skulle kunna vara inspelad för trettio år sedan. Någon här på RSIS kallade Belle & Sebastian "Seymour Stein" för en soul-låt. Visst får han eller hon tycka det och kanske till och med beröras av den men, snälla, soul? Den låter som en Blurs "To The End" fast utan melodi - eller som Pommes Frites utan majonnäs om man så vill. Men nu ska vi inte vara pjåkiga och elaka, Belle & Sebastian har faktiskt gjort ett antal ganska bra låtar ("Dirty Dream Number 2", "Like Dylan In The Movies", "I Know Where The Summer Goes") men det är inte därför de är så stora, det är inte därför folk gillar dem, det är för deras attityd. Visst är jag den första att hålla med om att attityden är minst lika viktig som musiken men då krävs det fan att man har en attityd. Att vara ful, inte ställa upp kort, pressa egna skivor är ren och skär indie-snobbism och kalla det vad ni vill men jag kallar det idioti. Jag tror att allting är Stone Roses fel. Alla de där Fred Perry-pojkarna på Stockholm popklubbar spelar åtta Stone Roses-låtar på kväll och tycker på allvar att de är bättre än all svart musik. Indie-nazister kallar vi dem. På samma sätt som det stör mig att folk är inskränkta och snobbiga inom musiken så stör det mig att det sitter medelålders så kallade journalister på Expressen och skriver långa krönikor om att nazismen är ett hot mot demokratin. Visst är nazism bland det vidrigaste som finns och det är säkert även ett hot mot demokratin men att börja bry sig först efter att två vita män, poliser, blivit utsatta känns lite falskt. Alla invandrare, homosexuella som sitter hemma rädda för att gå ut på grund av dessa nazister glöms helt plötsligt bort. Att som invandrarmamma varje dag riskera, om inte deras liv, så i alla fall sina barns säkerhet måste vara bland det jobbigaste som finns. I ett sånt sammanhang känns det ganska ointressant huruvida polisen inte längre kan arbeta säkert eller om demokratin är hotad. Snobbism är bara ett tecken på att man inte har något att säga. Har man något att säga så vill man dela med sig till så många som möjligt. Punkt slut. 
Gästbok Det var jag som skrev att "Seymour Stein" var en soullåt. Det var jag som tog bilden på stolen uppe i Ångermanland sommaren 1999. Christian |