1999 har i mina ögon varit ett mycket magert skivår. Vissa elaka tungor här på RSIS skulle antagligen säga att jag lever i det förgångna, att jag fastnat någonstans mellan Ronettes första lp och Marvin Gayes sista andetag. Jag skulle inte säga emot dem. När en sådan mupp som Trent Reznor höjs till skyarna för sin tvåtimmars studie i självömkan smyckad med ståltråd måste något på vägen ha gått väldigt, väldigt fel. Men just när jag var på väg att ge upp hoppet; på väg att teckna en Mojo-prenumeration, eller ännu värre, maila Per Bjurman, så släpptes skivan med det fruktansvärda omslaget. Jag talar förstås om Simple Pleasure, Tindersticks senaste och hittills bästa alster. Har jag inte tjatat tillräckligt mycket om den i gästboken så beror det endast på några sensationella blandband som kom i vägen, inget annat. För Simple Pleasure har varit min livsluft den här hösten - en varm, frasig och mjukt fodrad rock att ta på sig när dagarna blivit kortare och då vindarna vinit som värst utanför husknuten. Jag älskar hösten, nästan lika mycket som sommaren och våren. Jag älskar att långsamt vakna upp en kylig oktobermorgon, svepa morgonrocken om mig och halvligga i soffan framför frukost-tv med en tallrik filmjölk i knät. Att ta ett varmt bad och sedan cykla iväg längs kusten några mil med en picknickkorg och en vacker flicka som enda sällskap. Vi hälsar på männen i hamnarna där de kämpar med att få upp fisknäten ur havets stormar och sedan går vi hand i hand djupt in i den skånska skogen, som glöder i alla höstens färger - rött, gult och brunt. Skrattande kastar vi oss i högarna med fallna löv och när vi slutligen tröttnat på detta hämtar vi cyklarna och ger oss av hemåt. Väl där faller vi utmattade ner i vardagsrummets mörkbruna skinnsoffor och trots sprakandet från den öppna spisen urskiljer vi snart Stuart Staples varma och lite torra röst ur högtalarna, den som inget hellre vill än att trösta och skänka ro till oroliga sinnen. Som ni märker är det svårt att i annat än metaforer beskriva de känslor och inre bilder som dyker upp när jag lyssnar på Simple Pleasure. Musikjournalisten i mig noterar imponerat att "From The Inside" låter som något Booker T & The MG's svängt ihop på fyllan, människan i mig får tårar i ögonen av den överjordiskt vackra "If You're Looking For A Way Out". Över hela skivan vilar något närmast sakralt, och det är inte bara för att musiken ibland låter som inspelad i en kyrka. Den bubblande hammondorgeln (en sådan som ofta hörs på gamla gospel-inspelningar) dyker upp i snart sagt varje spår, negresskören skänker det hela en känsla av Motown och de ringande Memphis-gitarrerna placerar stundtals musiken på dansgolvet, ett väldigt stillsamt sådant. Simple Pleasure är en tvillingskiva till The Bathers fenomenala Kelvingrove Baby från -97, och tilltalar med största säkerhet även de som golvats av duetterna mellan Beth Orton och Terry Callier. Men egentligen borde det nya, mer lättillgängliga Tindersticks också vara ett band för topplistan, hade skivan släppts på 60-talet så hade det förstås inte funnits någon tvekan. Då hade de varit däruppe nu, bland legenderna. This is a record suffused with the warm glow of redemption and the soft balm of sensual healing Ett citat taget ur en skivrecension. Inte av Otis Redding, inte av Al Green och inte heller av Marvin Gaye. Utan av Tindersticks. De har åldrats med värdighet, som ett exklusivt årsvin eller en god cigarr. Och med sin sorgkantade soul har de också hittat vägen till djupet av mitt hjärta; innan jag ens hunnit blinka sitter jag plötsligt där, på sängkanten med Bibeln i knät. Musik kan verkligen göra konstiga saker med en. 
Christian skrev om de vackra sångerna för länge sedan. Christian recenserade "Simple Pleasures" här. Gästbok |