 Lasse hade världens mest slitna jeans och han hade kvar sin beundran för alla dessa människor som stenade oss med blytung belgisk elektro och han hävdade fortfarande att Front 242;s "No Comment" var det enda mästerverk värt namnet och vi cyklade en mil och det var nog Juli och solen i Trelleborg värmde något fruktansvärt och jag hade innan loppet av fyra veckor blivit kär i Bob Dylans mittersta sjuttiotal och Karl Wallingers hår. Morsan hävdade att jag blivit galen, man blir inte förälskad i popsånger, i melodier som härstammar från Beatles röda samlingsskiva, i rocksånger från vindpinande irländska kustbyar men det var ju så. World Partys debutskiva var den varmaste vinden jag känt på flera år och sångerna var som hämtade från den där brasan som aldrig slocknar, som går att ta på utan att det gör ont och vi cyklade vidare mot den finaste strand jag sett och Karl sjöng inne i huvudet. Brasan ville inte slockna. Det var den bästa sommar jag någonsin varit med om. I try to fly as close to the sun as I can without my wings melting (Karl Wallinger, 1990) Bez var på väg att att knarka ner sig totalt och en av min ungdoms stora hjältar, Shane MacGowan, beslutade sig för att testa hur mycket droger kroppen klarade av och blev mycket riktigt sparkad från The Pogues under en sorgsen resa till Japan i September 1990. Allt hände då känns det som. Jag hade slutat gymnasiet, ville inte göra någonting speciellt men hamnade på någon fabrik och blev överlycklig när lönen ramlade ner och köpte skivor som jag aldrig kunnat köpa innan. Men det är egentligen bara tre som finns kvar idag, i hjärtat, The Beloveds "Happiness", Nick Caves vackraste skiva "The Good Son" och World Partys sommarskapelse "Goodbye Jumbo". Skivor som jag tar med mig ner tio meter under jorden. Karl Wallingers föräldrar förstod tidigt att lille Karl skulle syssla med musik. Han lärde sig spela piano vid nio års ålder och spann vidare på Buddy Holly, tidiga Stones, Beatles och Little Richard. Han flyttade till London mitt under punkexplosionen för att bli kvitt Queen helvetet och hankade sig fram och snyltlirade hos kompisar och folk som han knappt kände och som egentligen avskydde den lille excentriska byfånen som kunde spela vilket instrument som helst. I början av 80-talet började han lira funk för det skulle man ju då och samtidigt sökte en ung Mike Scott en ny medlem till sitt nystartade band, Waterboys, och Karl nappade och Mike och han blev vänner. På 1984 års "A Pagan Place" var han med mest som kompis och klinkade lite på sin keyboard men på andra skivan "This Is The Sea" tog han och Mike totalt över gruppen och studiosnillet Karl ville aldrig lämna sin kära studio och Mike och han började förstå att det hela skulle sluta med att dom skulle hata varandra. Och så blev det också. Karl lämnade Waterboys just när dom var på väg att slå igenom och hade haft sin första stora hit med fantastiska "The Whole Of The Moon" och flyttade alla sina saker till en egen studio ute på landet och började förbereda sin första soloskiva som dök upp som en halvljummen vårbris 1986. Jag minns att jag köpte en maxisingel på något varuhus och det var titellåten från World Partys debutskiva, "Private Revolution", och just den låten var rätt anonym rock men baksidan "Trouble Downhere" lät som The Pogues trillat rakt in i Bob Dylan vackraste kärlekssånger och allt kom till sin yttersta spets en natt vid en brasa på en liten skärgårdsö utanför Ronneby. Det var sådana här sånger jag ville höra. Debutskivan var rätt trist även om det ibland gnistrade till i smaragder som "Ship Of Fools" där Lennons ande svävade försiktigt över ett kristallklart vatten. Karl Wallinger har aldrig gillat att planera någonting. Han hävdar bestämt att allt få ta den tid det tar, dom ska komma när hjärtat och hjärnan säger så. Det hann gå ändå till 1990 innan skivan med det fula elefantomslaget dök upp och på första singeln "Put The Message In The Box" spelade han in Beatles "Happiness Is A Warm Gun" i en trogen version men just där är allt det som kan vara fint med World Party samlat. Lågan som brinner för de sångerna som spelats in i en studio på landet, närheten, sökandets eviga kamp mot tiden, att ignorera tickandet som en förbannad klocka som hela tiden går mot slutet och istället koncentrera sig på det som händer nu, lyssna på hjärtats slag. De berättar vilken väg du ska ta. "Goodbye Jumbo" blev bara bättre och bättre utan att man riktigt förstod varför. Tidlösa låtar fungerar väl så. Jag lyssnar på skivan just nu, det knastrar något förtvivlat men den känns inte ett dugg nostalgisk (som i fallet med The Beloveds "Happiness") utan istället är den lika mycket nu som den är då. "God On My Side" är hyllningen till mästaren Bob Dylan som sägs tycka väldigt bra om "Goodbye Jumbo". Well i see you out there parading In the streets of your distant land In your strange caps and clothing Shouting 'I Don´t Understand' But you, you look so loaded It´s something I Can´t Feel But I´m into some GOD action And Maybe yours is real ´Cos I´m falling I need your God on my side Det blir alltid den sista augusti, hösten kommer och sommarförälskelser försvinner iväg och bandet som var mitt mittersta 1990 hittade jag häromdagen och World Party samsas med House Of Love, Stone Roses, Cure och Happy Mondays. Till skillnad från allt det andra kunde "Goodbye Jumbo" varit inspelat när som helst. Bara House Of Loves lilla söta "The Beatles & The Stones" känns lika tidlös, lika otärd av tidens bitande tand. Karl tog sedan semester igen, odlade lite mer potatis, fick längre polisonger och starkare glasögon och återkom 1993 med "Bang" och det var samma formel igen men låtarna var lite svagare men det finns stunder då värmen tog över och vi bara fånlog och var lyckligast i världen. "Sooner Or Later", "Is It Like Today" och "All I Gave" är tre låtar som lät precis lika bra en som sommarnatt men den du tycker är finast i världen. Det fanns dock stunder på "Bang!" då Karl försökte locka fram den lilla funkdjävulen i sig och han hittade tillbaks till sina år som fanatisk Prince-fantast och det låter naturligtvis inte lika bra. Plattan blir splittrad och närmar sig den sämre av de Apornas Planet-världar som Lenny Kravitz försökte befolka. Det där fortsätte på 1997 års "Egyptology" och jag letar efter bra låtar men hittar bara "Beutiful Dream". Karls funknarkomani löpte emellanåt amok och plattan är inte dålig men för mig känns det nästan ännu värre för den känns just...ingenting. Men elefantskivan, som idag finns till midprice, är en utsökt historielexion som aldrig har någon början eller något slut. Den berör alla som tycker om bra musik. Det är en sen sextiotalsskiva som landar kring Beach Boys "Surf´s Up" för att tanka och sedan beger sig vidare ut på landsvägen för att hämta upp några timmerhuggare med sorgsna Neil Young-blickar men hela tiden med en aning om det irländska arvet. Jag har fått för mig att den är besläktad med Wilcos senaste rymdfarkost, den som står och stampar i jordkällaren med ena benet och hjärtat tillhör ursångerna från de mörka skogarna men hjärnan vill ut i rymden och sprida allting vidare. "Goodbye Jumbo" är för oss dårar som kommer att begravas med våra skivor för vi vägrar lämna dom ifrån oss. Vi som aldrig kommer att förstå tjusningen med att bli vuxna. Vi har vårt allvar i musiken och den kärleken ska ingen ta ifrån oss. För solen kommer att bränna oss i sommar också. Det vet vi redan nu. 
Speeding out of town I thought I´d lost my way Til I saw the green and ebony Come a-wondering about their pay Well I´ve got the money If you´ve got the the friends We can really put this world to right Or sit and watch the end You know ("Take It Up", World Party, sommaren som aldrig slocknar.) --- Viktig fakta för folk som inte riktig förstod vad jag flummade om--- * Karl Wallinger har också spelat in "All The Young Dudes" till någon amerikansk collegefilm där folk som bruklig har sex i stora studsande bilar. * Karl Wallinger lät bli att spela i Hulsfred för att Waterboys skulle spela där. Risken var då överhängande att Karl och Mike skulle träffas och det hade inte varit kul. * Karl röker väldigt mycket och hatar flygbolag som inte låter sina passagerar röka. * Det finns en remix av "Is It Too Late" som är så mycket Madchester att Jimmy-flyer skulle börja gråta på riktigt. Jag tänker inkludera den på hans "Madchester Vol.2" cd den dagen han bjuder upp mig till Nacka för att diskutera världens bästa Joe Bloggs jeans och jag har redan köpt världens finaste Beppehatt för ändåmålet. Det blir rätt snart. Hoppas jag. * Den som inte gillar Beatles, Rolling Stones och Bob Dylan kommer ej heller att tycka om "Goodbye Jumbo". * Den som inte gillar ovanstående grupper har aldrig någonsin gillat musik. Dagens riktigt svåra tävling : Vilken känd engelsk dj mixade om "Thank You World" och begick det största helgerånet sedan den där "Cut The Crap" skivan med The Clash och vilken, numera, jättekända sångerska är med och sjunger i bakgrunden på "Private Revolution" skivan. Ledtråd: hon har anknytning till den funkande dvärgen. Den som allra först mailar svaret till Christian vinner hans egenhändigt ihopsnickrade C´90 med bara bra World Party låtar. Men det är bråttom. Förresten när ni ändå är här och hälsar på så har jag ju utlovat den stora Waterboys hyllningen, "A Man Is In Love With Mike Scott" den 1 Juni och jag håller alltid vad jag lovar. Det vet alla. |