Såväl i Belgien som Nederländerna, Frankrike och Storbritannien har man presenterat framgångsrika teateruppsättningar av Tintin-äventyr som Tintin i Tibet, Castafiores juveler och Solens tempel. Ett försök av Nationalteatern 1989 att sätta upp Castafiores juveler i Göteborg (med Lasse Brandeby som Haddock) stoppades dock och från svensk horisont har vi även den sorglustiga historien om Tintin och schtrombergshütten-diamanten (se nedan). Det kan även vara intressant att fördjupa sig lite i de två Tintin-pjäser som på 40-talet gjordes efter originalberättelser. Tillsammans med Jacques van Melkebeke skrev Hergé pjäserna Tintin i Indien - Mysteriet med den blå diamanten samt Herr Boullock har försvunnit. Pjäserna framfördes på Théâtre des Galeries i Bryssel 1941-42.

Pjäs i tre akter av Hergé och Jacques van Melkebeke, regisserad av Paul Riga. Pjäsen framfördes 15 och 17 april samt 1 och 8 maj 1941 på Théâtre des Galeries i Bryssel. Rollen som Tintin spelades av den unga aktrisen Jeanne Rubens och enligt programmet spelade hon även Milou! Jämfört med manuset presenterar programmet en del stavningsvarianter, exempelvis "Durant & Durand" i stället för "Dupont & Dupond", "Syldaire" i stället för "Syldavie" men även "Nickolson" och "Chippendaele". Som förebild till den blå diamanten kan Hergé och van Melkebeke ha haft den legendariska Hope-diamanten, en gång tillhörande det franska kungahuset men med rötterna i Indien och kringgärdad av ryktet att dra otur över sin ägare. Möjligen var det samma diamant som "spökade" i första utkastet av Månen tur och retur, som van Melkebeke skrev i slutet av 40-talet tillsammans med Bernard Heuvelmans. I den versionen är det professor Calys (från Den mystiska stjärnan) som förråder Tintin & co och säljer raketritningarna för att få råd att köpa en diamant till skådespelerskan Rita Hayworth. Den belgiske Tintin-samlaren Stéphane Steemans fanzine Les Amis de Hergé har publicerat en förkortad version av det 55-sidiga, maskinskrivna manuset till Mysteriet med den blå diamanten och följande sammandrag är baserat på den versionen.

Pjäs i tre akter av Hergé och Jacques van Melkebeke, regisserad av Paul Riga. Pjäsen framfördes 26, 29 och 30 december 1941 samt 3 och 8 januari 1942 på Théâtre des Galeries i Bryssel. Rollen som Tintin (och Milou!) spelades av den nioårige Roland Ravez. Stéphane Steemans fanzine Les Amis de Hergé har publicerat en förkortad version av det 72-sidiga, maskinskrivna manuset och följande sammandrag är baserat på den versionen. I berättelsen reser Tintin och dupondtarna jorden runt på rekordtid och det finns spår både av tidigare och kommande Tintin-äventyr. 1942 hade Tintin i serien redan besökt Sydamerika och Shanghai men han hade ännu inte stött på indianska himlagudar, besökt Tibet eller lärt känna den uppfinningsrike professor Kalkyl - han fick nöja sig med professor Doryford. Det finns även ett dubbel-tema i historien, från två Boullocks till två dupondtare samt deras kriminella motsvarigheter Prosper och Jasper.

Våren 2006 planerade amatörteatersällskapet Teaterborgen i småländska Hovmantorp som vanligt inför sommarens uppsättning. Den här gången ville man spela Tintin och tog därför kontakt med de svenska rättighetsinnehavarna Bonnier Carlsen. Dessa hänvisade vidare till bolaget Moulinsart i Belgien för att fråga om vederbörligt tillstånd. När man fick beskedet att det kunde ta uppemot två år att få klartecken att använda en originalberättelse tog man det något ovanliga beslutet att skriva en egen historia med Tintin! Så föddes Tintin och schtrombergshütten-diamanten och man började genast att repetera denna nya, unika pjäs samt tryckte upp affischer, vykort och tröjor. Självklart gick detta inte för sig och hastigt och lustigt fick hela projektet döpas om till Timmy Globetrotter. De 20 000 kronor som man lagt ner på promotionprylar kring Tintin och schtrombergshütten-diamanten var därmed bortkastade.

Istället för Tintin blev det nu Timmy Globetrotter, chefredaktör på tidningen Hyttnytt, som fick i uppdrag att leta efter den försvunna diamanten från Strömbergshyttan i småländska Glasriket. Hyttnytt ägs av den pensionerade och lätt alkoholiserade amiral Sam Marin och i berättelsen figurerar även en tankspridd men uppfinningsrik professor samt två temperamentsfyllda franska poliser. Spåret efter den stulna schtrombergshüttendiamanten leder till den tyska staden Bedragenburg men är det ett av fattiga barnen på stadens misskötta barnhem som är tjuven eller kan det vara barnhemmets föreståndare herr Fiffel och Boogh?