|
than we ever learned in school 
Jag har alltid velat skriva något om Bruce Springsteen. Har varit på väg i flera år, det har bara inte blivit av. Det har känts som en för stor uppgift kanske, för nära, för omfattande, för tungt. Precis som den där Pet Shop Boys-krönikan jag satt och filade på i en månad, men som aldrig blev klar. Eller alla halvfärdiga Primal Scream-artiklar som ligger på min hårddisk eller för länge sen blivit kastade i papperskorgen. För att inte tala om den där bob hund-boken jag drömt om att skriva så länge. Det är så fruktansvärt svårt att skriva om sånt som ligger en nära. Och Brucan är nära. Det är en av mina bästa vänner, min låtsaspappa och storebror, min blodsbroder i höstnatten. 1984 fyllde jag nio år och Bruce Springsteen släppte Born In The USA och blev "The Boss" med hela världen. Han fyllde fotbollsarenor från Buenos Aires till Helsingfors, han skrek alldeles för mycket i titellåten och blev tillfrågad av Ronald Reagan om låten fick användas i dennes presidentvalskampanj. Men det var inte bara Reagan som inte förstod någonting. Fortfarande tror nio av tio att Bruce Springsteen i allmänhet, och Born In The USA i synnerhet är likvärdigt med arenarock, svettiga t-shirts med amerikanska flaggor, fläskiga mastodontsyntar och en film med en aidssjuk Tom Hanks. Jag är övertygad om att majoriteten av befolkningen fortfarande inte är medvetna om att Springsteen skrivit en sång som Thunder Road ens. Och det är förbaskat synd. Jag såg Springsteen på Stadion i somras. Det var tredje, och överlägset bästa, gången jag bevistade Cirkus Bruce live. Det är en konstig upplevelse att trängas i flera timmar med folk man inte delar någonting överhuvudtaget med i livet, mer än en enda person. Grejen är att många, för att inte säga de flesta, av de som var där (och jag stod nästan längst fram) inte alls kunde texterna, fattade interna vinkar eller hängde med i mellansnacket. Ok, i vissa fall berodde det på ett lite väl stort alkoholintag, men många kunde helt enkelt inte sin Bruce. Det irriterar mig mer än att vissa journalister kallade tillställningen patetisk. Att vissa menar att Konserthuset -75 eller Hovet -81, var "klassiska Springsteen-konserter", men att han nu är för gammal och för stor för att kunna upprepa det där. Bruce Springsteen får vara hur mycket världsstjärna han vill, han får skrika sin "one-two-three-four!" på tiotusen olika fotbollsarenor om han vill. Han får t o m fortsätta köra alla sina hits, i precis de versioner alla vill höra dem. Han får göra allt de där, så länge han lovar att han brinner för det själv. Och det såg åtminstone ut som att han gjorde det på Stadion i somras. Det lös i hans ögon när över trettiotusen människor sjöng med i Hungry Heart, trots att han måste ha upplevt det hundratals gånger förut. Det var nästan lite rörande att se vilken fantastiska vänner han och resten av E-Street Band är. I t ex If I Should Fall Behind lät han hela bandet, en och en, sjunga den finstämda refrängen. När han tidigare på kvällen presenterat bandet och alla medlemmar spelar varsin trudelutt på sitt instrument, drar basisten Gary Tallent igång den gamla hiten Fire varpå Brucan helt spontant börjar sjunga och bandet hänger med i en vers för att sen återgå till en Tenth Avenue Freeze Out så sprängfylld av energi och ren jävla soulglädje att jag bara knöt näven i luften och började hoppa fullständigt okontrollerat. Och så där var det hela konserten. Under Thunder Road får jag tårar i ögonen och står och kramas med en dyngrak norrman. Loose Ends visar vilka som är de verkliga fansen, och vi som kan den sjunger kanske lite högre än vi borde. Jungleland hade han inte spelat kvällen innan, och mig veterligen inte alls särskilt många gånger, och bara därför var det kul att höra den. Och vilken version sen, jag tappade andan, bokstavligen. Så här kan jag hålla på länge. Brucan höll på över tre timmar den kvällen. Det gör han alltid. Och de som ville höra Born In The USA blev besvikna. Han körde varken den, Tunnel Of Love, Streets Of Philadephia eller någon annan av hans sena hitlåtar. Men han spelade Bobby Jean. Låten som säger allt. Precis allt. Med textrader så klassiska att jag inte tänker skriva dem. Hon har stuckit, lämnat honom kvar, och han vill prata med henne igen. En sista gång. Inte för att det förändrar något bara för att berätta hur mycket han saknar henne. Det är allt. Och det är det enda som betyder något. Fortfarande och för alltid. Bruce Springsteen vet vad kärlek är. Han är en av rockmusikens Stora Grabbar, men har ändå ett känsligt hjärta innanför jeansjackan. Han skriver om Sandy och Mary, om slödder som oss som är födda att springa. Om en stad full av förlorare där man själv bara måste vinna. Om att vi lärde oss mer från en treminuterslåt än vi någonsin lärde oss i skolan. Om att vi gillar samma band och samma kläder och därför är menade för varandra. Om vänskap, kärlek, om drömmen om ett bättre liv. Och jag har lyssnat i femton år nu, och tänker fortsätta med det. Gustav Gelin ---------------------------------------- Christians Bruce Henriks Bruce Jonas "Bobby Jean" Sebastians "Somebody" Christians "Bobby Jean" ---------------------------------------- Gästbok |