Jag känner mig så dum. Jag har alltid varit den första att hävda att fördomar är det bästa som finns men varje gång jag stött på någon eller något jag haft fördomar mot så har det alltid visat sig att de inte stämde. Det är i och för sig bra att man blir öppnare och mer vidsynt men faktum kvarstår dock; jag vill ha mina fördomar ifred. Nu har det alltså hänt igen och den här gången är det Bruce Springsteen som vänt upp och ner på det som jag i dagligt tal kallar mitt liv. Jag har alltid bestämt hävdat att Bruce Springsteen är muskelrock och inte ett dugg roligare än de trettioåriga män med tröjan lite löst knuten över axlarna som lyssnar på honom. Nu har jag alltså äventyrat alla mina fördomar och gett honom en chans. Det är söndag kväll och just nu känns det som om livet är det värsta som hänt mig. Jag vet inte riktigt vad som hände men helt plötsligt insåg att jag aldrig skulle bli den som får följa henne in i framtiden. Något jag visserligen alltid vetat men som aldrig har känts så obehagligt konkret som just ikväll. Vilsen och med ögon fyllda av tårar sätter jag mig ner i sängen och letar upp Christians gamla berättelse om Bobby Jean. Jag har läst den säkert trettio gånger redan men jag ville bara läsa de där raderna än en gång: Kärlek gör dig dum. Kärlek gör dig naiv. Kärlek gör dig vacker. Trots ord lika vackra som hennes leende känner jag mig lika vilsen som förut. Jag inser att jag kanske har den där förbannade låten och att jag kanske borde lyssna på den och det är då, när jag är som allra mest mottaglig, den slår till. She said there was nothing that I could have done, There was nothing nobody could say Det handlar inte om mig, det vet jag. Bruce har blivit lämnad av henne och just nu är det mer än jag någonsin skulle begära. Någonstans känner jag dock att det egentligen handlar om samma sak. Vi har båda blivit lämnade av vår kärlek; han med minnen och jag utan. Bobby Jean ger mig den styrka jag behöver för att orka möta ännu en dag och jag inser att jag kanske borde lyssna på både Gustav, Christian och Bruce lite oftare. Jag tänker dock aldrig kalla honom "bossen". Och om du läser det här vill jag bara säga att jag älskar dig och att jag någonstans fortfarande hoppas. Vi pojkar är sådana. 
Christian skrev en liknande berättelse förra vintern. Sebastian skrev en fin sak alldeles nyligen. Bilden är omslaget till den kommande The Bathers-skivan, Pandemonia. Texter om saknad och det eviga sökande efter den vackraste sekunden av dem alla. Gästbok |