Året är 1985, Bruce Springsteen & The E-Street Band spelar inför 53000 fulla tyskar i München. Det har gått snart fyra timmar sedan arenan exploderade med inräkningen till "Born in the USA". Bandet har för ett par minuter sedan inte bara visat vart rockskåpet skall stå, de har dessutom visat vilken färg det har, vilket träslag det är gjort av och märket på gångjärnen i dörrarna. Nu står scenen tom och tyskarna väntar på att lamporna skall tändas så att de hittar ut. Plötsligt strömmar ljudet av ett piano ut genom de enorma högtalarna. Roy Bittan har letat sig upp till sin flygel och jublet vet inga gränser när tyskarna lite senare fattar att det här innebär ett till extranummer. Hela bandet kommer in igen, ackompanjerade av Roy som varsamt växlar mellan två ackord. De har spelat trettiofem låtar och det är inte över än. Bruce går fram till mikrofonen och säger "I heard this song at a diner by the road just the other day. It is a european country gospel song and now we're gonna play it to you". Han börjar sjunga: I want somebody to share, share the rest of my life Share my innermost thoughts, know my intimate details Someone who'll stand by my side and give me support And in return she'll get my support Det är bara Bruce och Roys piano. Hela stadion är knäpptyst. Några av Bruce Springsteens vackraste stunder har varit covers. När han tar Woody Guthries "This land is your land" eller Tom Waits "Jersey Girl" gör han alltid dem till sina egna. Och det spelar ingen roll om det är 50 eller 50000 människor som tittar, han får alltid det att kännas som om vi var helt ensamma med honom, eller snarare att de här fulla tyskarna kanske skulle kunna bli mina bästa vänner. Bruce sjunger de där orden om att längta efter någon som alltid kommer att vara honom nära, som kommer att lyssna trots att hon inte håller med. Som kommer försöka förstå. Han sjunger dem som en övergiven Sam Cooke väntandes vid telefonen på sin svit på Heartbreak Hotel. Sången fortsätter och när den går in i en brygga av ljuvaste melankoli kommer Garry Tallents bas och Max Weinbergs trummor in. Bruce själv börjar plocka små toner ur gitarren. She will listen to me when I want to speak About the world we live in and life in general Though my views may be wrong, they may even be perverted She will hear me out and won't easily be converted To my way of thinking; in fact she'll often disagree But at the end of it all she will understand me 53000 tyskar. 10 miljoner hårstrån står upp. De svepande ackorden, den absoluta enkelheten i både musik och text. När låten går in i ett instrumentalt parti förflyttas vi med hjälp av Danny Federicis dragspel och Nils Lofgrens mandolin till två älskares första möte i Little Italy, 1956. Det är samma majestätiska vardag som i "Racing in the Streets", samma kärlek, samma glöd. I want somebody who cares for me passionately With every thought and with every breath Someone who'll help me see things in a different light All the things I detest I will almost like Ibland så tänker jag att allt jag egentligen behöver är en enda person. Någon som kommer att förstå och som kommer att vara där. Någon som kommer att slå sönder ett hål i den bubbla av ensamhet jag då och då hamnar i. Det är en ensamhet jag inte alls förtjänar, som kommer trots att det inte finns någon som helst anledning. Den gör blodet för tjockt för att kunna pumpas runt i mina vener och luften för tung för att mina lungor skall orka med. Jag hör Bruce ord eka i bakgrunden och undrar hur i helvete jag lyckades hamna här. För den kärlek jag känner är lika stor som den som texten handlar om. I don't want to be tied to anyone's strings I'm carefully trying to steer clear of those things Innan jag skrev den här artikeln kastade jag en tärning. Fick jag över 3 skulle jag skriva en smart skröna om fulla tyskar. Jag förlorade. Det här är ord jag aldrig velat skriva men det är för sent att sluta, det finns stunder då det bara är fullkomlig idioti som har någon mening. När jag bara för ett ögonblick tänker på vad som händer när kärleken lämnar oss - när människor skiljs åt och när människor dör - så får jag nästan svårt att andas. Det är då jag minns att allt så fruktansvärt lätt bara kan försvinna, hur inga smarta formuleringar någonsin kan hjälpa och hur beroende man blir av andra människor. Bruce Springsteens version av "Somebody" finns tyvärr inte inspelad. Originalet går att finna på Depeche Modes "Some Great Reward" eller på liveskivan "101". Det är en sång jag alltid gillat, men det var först när jag hörde Veruca Salts version (vid en skeptisk genomlyssning av usla Depeche Mode-hyllningen "Music for the masses") som jag insåg att den verkligen berörde mig. Jag är inget stort fan av vare sig Veruca Salt eller Depeche Mode men när jag hörde de där orden om närhet var jag tvungen att lyssna på den sex gånger i rad. Man väljer inte sina gråtlåtar själv och jag trodde aldrig att det skulle bli en låt som i original spelades in av en halvnaken Martin Gore och som görs om av ett amerikanskt Pixiesplankande rockband. Jag tror att det är enkelheten som gör det. Det är första och faktiskt enda gången som Martin Gore skrivit en renodlad countrytext utan kitschiga s/m-undertoner och vågat framföra den i total avsaknad av fyndiga synthljud. Musiken är lika simpel som tidlös. Melodin bärs fram genom en korridor av stearinljus och psalmlik serenitet. Texten säger allt jag inte vågat erkänna för mig själv. Den säger allt du betyder för mig. But when I'm asleep I want somebody Who will put their arms around me and kiss me tenderly Though things like this make me sick In a case like this I'll get away with it 
Gästbok |