eller "Äh fan...kan man köpa Lucky Strike i Ronneby?" 990806 "But I swear it’s not your beauty, It’s something inside" "Larsson" jobbar på fabrik men det är inte därför han är galen. Det var söndag och jag åkte med denna kille samt 3 andra halvpunkare som dånade The Kristet Utseende låtar genom norra Blekinge och det var mer än en gång ordet "Kuk" nämndes. Det luktade bensin i bilen för det var hål i någon bensinslang och det droppade bensin rakt ner på den varma ljuddämparen. Jag var livrädd och det var Turbonegro-Sebastian också. Han satt precis ovanför bensintanken. Vi stannade på en mack som hade sett sina bästa dagar och jag var helt yr och såg dimmigt och kände mig rätt konstig. 5 minuter senare hade all bensin runnit ut igen och vi blev strandsatta på E 22;an och jag var inte riktigt hemma men jag har aldrig varit så glad över att i duggregn få vänta på en buss. Två tidigare stod jag, Pär, Anna H och Sara R och väntade på Mc5-Joachim och han dök upp med ett tåg från Malmö och vi började gå mot festivalområdet. Det var inte speciellt långt och det var bara att följa lämmeltåget av glitterflickor och fula vida manchesterjeans. Vi hade hamnat i indiemeckat Emmaboda. Indiemusikens elitiska högborg i södra Småland dit vissa verkar åka enbart för att visa att just de är så förbannat coola. Efter att ha träffat på mängder av patetiska skyltdockor så blev vi hänvisade till en liten äng där vi skulle tälta. Det var länge sedan Christian satte upp tält och Joachim kan så att säga sina soulsinglar bättre. Vi inväntade byggnadsingenjören Anders. Halv-tolv går en RSIS-trio bort till ingången för att se om vi träffar på några trevliga 08-or och visst gjorde vi det. Där stod Gustav "The Boy Who Couldn´t Keep His Clothes On" Gelin, Jimmy och Marie och det var skoj att se att de fanns på riktigt. Anders och hans kusin satt på en sten och vi småpratade lite och Gustav sa "Fy fan vad kul" säkert tretton gånger och en flicka hoppade upp och bet mig i halsen och jag och eTer-Sara trodde det var Hanna men det var allas vår gulliga Fan#1. Hon är charmigt galen. Jag menar det. Sedan började vi inspektera folks tältläger innan RSIS-folket fick för sig att nu fan ska vi sätta upp tältet. Anders kunde sina stänger och vi satte oss ner i gröngräset och lyssnade på Sobsisters trista tyska refränger. Tiden gick. Det var varmt och halv-tre så skulle jag träffa några smått besatta Hefner-gubbar från Ronneby och jag hade nästan glömt bort att vi även skulle träffa Hanna och Julia men där stod ju en flicka som tittade nervöst åt alla håll när vi kom stormade fram över åkern och visst var det Hanna. Hon var lite skakig. Det var jag också. Hon var lika söt som "My Wandering Days Are Over". Vi stampade vidare och Gustav visade oss sevärdheter som obskyra fanzine-redaktörer och basister i wimppop-band. Gustav säger "Hej" till många människor. Han är vän med alltifrån Bear Quartet trummisar och 16-åriga flickor som lätt blir kära i fanzine-legender. Eller som någon sa; "med sprit, knark och förhandskassetter så ordnar sig allt". Lite senare samma dag hade jag naturligtvis missat alla konserter som jag "kanske hade tänkt se" och Gustav och jag satte oss utanför ett tvåmannatält och jag bjöd på sprit för Gustav var fattigare än en Elastica-skiva och vi blev sådär småpatetiska som bara män som dricker dunksprit kan bli. Det var trevligt och sedan kutade vi iväg för att se Doktor Kosmos och det var rätt...annorlunda. Jag förstod inte så mycket av texterna men det var...kul och minuterna efter så träffar jag Madelene (som skrev litegrann om Slowdive i RSIS) och hon var så gulligt nervös som bara en ung simhopperska kan bli. I Emmaboda spelar de allra flesta band inte mer än en halvtimma eller 45 minuter. Det är perfekt för det hinner oftast inte bli tråkigt då och jag som är känd som en rastlös människa som gillar att springa hit och dit och hälsa på folk, indieflickor och Smålands bästa popjournalist trivdes som vilken popgroupie som helst. På kvällen laddade vi upp inför Hefner. Vi ville ju se och höra Darrens trasiga visor om förhållanden som gått snett och drömmar om sex han aldrig får i verkligheten. Jag presenterade Hanna för mina äldre Ronneby kamrater och Thomas-med-världens- bästa-polisongrock-samling gillade hennes gulliga The Go-Betweens tshirt och han skrek tuffa och smått geniala saker som "Hefner är bäst!" och "Hefner! Hefner! Hefner!". En skogshuggare vid namn John hade skrivit "Love + Hate" på sina knogar och efter fyra rödvinare dansar flanellpojkar väldigt bra. Jag har hittills inte träffat på någon som sagt att "Hefner är väl ok". Alla som gillar Hefner är smått besatta. Det måste vara för att vi känner igen oss eller helt enkelt bara för att låtar som "The Sweetness Lies Within", "The Sad Witch" och sagolikt vackra "The Librarian" är så fruktansvärt bra. Darren ser ut som en lite förbisedd skolpojke där på scenen men säger fina saker mellan låtarna och är väldigt söt när han ler åt "Ants" andrastämma i "The Librarian". Tyvärr tar alltid vackra saker slut alldeles för snabbt. De inleder med den outgivna men likväl fantastiska "We Love The City" och avslutar med den lika outgivna "Twisting Mary´s Arm" och bakom mig skriker några fyllon "Sweet Kitten" så många gånger att jag blir förbannad för den heter ju "Hello Kitten" och mycket riktigt så avslutar de med denna halvt obskyra singel-baksida. "Hefner är bra men inte alls lika bra som hypen" säger Håkan Steen i Aftonbladet dagen efter och i det andetaget förstår vi att Håkan läser RSIS för det finns ingen hype kring Hefner. Det är just det som är det märkliga. Hefner kämpar som maniskt besatta dårar för att få folk att älska dem och man blir förtvivlad när folk inte förstår trots vissa människors tjatande. Jag är helt rörd efter konserten. Kan inte prata, känner mig alldeles...förälskad och vi träffar Sara M och smyger förbi Darren bakom scen och Hanna säger "jag måste göra det, jag kommer att ångra mig i hela mitt liv annars" och går fram och snackar lite med den sötaste nörd vi någonsin sett. Thomas-Gubbrock hade senare gjort detsamma. Det finns numera bilder där han står och håller om Darren. Kalla oss löjliga, kalla oss idioter men det skiter vi i. Är man kär så blundar man inte för någonting. Jag var lite sömnig därefter. Hanna, Jag, Sara M, Joachim och Pär satt och snackade men det var mest Sara som pratade hela tiden. När hon gick blev allt tyst och jag vågade inte titta på Hanna. Pär hamnade i en skojig diskussion med en kille från Karlskrona som åkte till Emmaboda enbart för att skaffa sig lite mer sexuell erfarenhet. Han var lite bitter denna kväll för att han inte kunde praktisera det han önskade och blev arg för att Pär sa att han kunde göra det Spacemen 3 gjorde bra mycket bättre. "Fredde" var lite hängig och vi gick därifrån men annars var han en trevlig country-kille som skröt om att han minsann hade Gustavs autograf från den allra första "Nowhere". Hanna hade en intressant teori om att vi pojkar är lite för "undervisande" när vi spelar in band till flickor. Vi underskattar dem och droppar minst en orginalversion av någon bob hund låt och gärna också en låt med Townes Van Zandt. Vill härmed be om ursäkt till alla jag spelat in "Guess I´m Falling In Love" och "Kathleen" till. Jag ville inget illa. Jag älskar er säkert på något vis. Kvällen avslutades med att några av ovanstående nämnda själar satt och drack kaffe och jag kunde bara konstatera att åldersfixering är en utbredd svensk sjukdom. Alla var trötta och jag också men jag ville inte sova så jag gick omkring och letade party men Gustav låg i sitt tält och vilade upp sig lite och jag satt och rökte 3 cigaretter på raken innan jag gick och la mig och tänkte på när hela Hefner ramlade ihop i det enorma klimaxet i "May God Protect Your Home" och jag ville höra "We Love The City" igen. Men det var ju en dag kvar. 
Emmaboda Lördag Emmaboda Recensioner Emmaboda Intro Gästbok |