990806/07 Club 8 från Åhus spelade tidigt på lördagen i strålande solsken, ett väder som gjort för deras sommardoftande bossa-pop. Johan Angergård är en driven låtskrivare och gitarrist, Karolina Komstedt sköter sig bra som sångerska. Ändå är det något som saknas. Det hela är lite för snällt och uddlöst, lite för mycket Field Mice, så att säga. Men publiken tycktes i alla fall nöjd i gröngräset. Synd då att Club 8 gick av scenen efter bara en halvtimmes spelande. The Facer har efter två suveräna ep:s fått en uppmärksamhet som de så väl förtjänar. En stor och entusiastisk publik mötte dem på lördagskvällen, och de gjorde heller ingen besviken. Tvärtom var detta en rock'n'roll-fest av sällan skådat slag. Det finns inte mycket till nyanser i deras ljudbild, men vad gör det när man bjuder på en sådan show och ett sådant ös? Halvvägs in i setet kastar sig sångaren Poul Perris ut i publikhavet som en annan Iggy Pop, och jublet blir i det närmaste öronbedövande. The Facer kom, sågs och segrade. Hefner har det snackats mycket om här på RSIS, den som skall beundras för detta är förstås Christian. Han och många andra hade länge sett fram emot att få höra Hefner live, och stämningen var därför på topp när bandet klev ut på Stora Scenen. De verkade tagna på sängen av all uppmärksamhet - hur ska man annars tolka de chockade blickar som utbyttes bandmedlemmarna emellan? Eller att Darren nervöst började skratta när han skulle sjunga? Eller att basisten tog upp kameran för att fotografera publiken!? De bjöd i alla fall på en fantastisk konsert med Beach Boys-covern "You Need A Mess Of Help To Stand Alone" som självklar höjdpunkt. Mina förväntningar var på topp inför konserten med Dennis Lyxzens nya band, The International Noise Conspiracy. Jag hoppades på något riktigt stort, kanske i klass med Blues Explosion eller The Make Up. Men trots den coola och enhetliga bandklädseln ville det inte riktigt tända till. Låtarna kändes svaga, ljudbilden platt, och Dennis Lyxzen har i ärlighetens namn inte någon större sångröst. (Hans mellansnack var förresten smått patetiskt. Kul med folk som engagerar sig, men killen kan väl i alla fall bjuda på genomtänkta argument.) Ändå smet jag backstage och köpte de två vinylsinglarna; man vill ju verkligen gilla ett band som snackar om att förena punk och garagerock med 60-tals soul. Ladybug Transistor kommer från New York City och spelar en väldigt orkestrerad form av snäll pop. Belle & Sebastian möter Beach Boys, sade någon, och det är en ganska bra beskrivning av gruppens sound. Personligen blev jag äcklad av det mesiga i deras framtoning, framför allt av tjejen på vacker tvärflöjt. Måste man verkligen se ut som en plugghäst i lågstadiet - med lackskor, flätor i håret och blommig klänning? Eftersom jag inte hört deras låtar innan så är det ganska svårt att få grepp om kvaliteten, men det lät onekligen lovande. Ett band att kolla upp om man liksom jag gillar "soft rock" och Burt Bacharach. L-P Anderssons nya band, Royal Beat Conspiracy, har ännu inte släppt någon skiva och det märktes på den pinsamt oengagerade publiken. Jag har hört demon och anser själv att Royal Beat Conspiracy är ett av Sveriges genom tiderna mest lovande band, med sin hybrid av partyrock och gammal fin soul från 60-talet. Inte blev det bättre av att arrangören helt idiotiskt bokat in dem tidigt på dagen, deras musik är som gjord för att spelas sist på natten. I solskenet orkade varken bandet eller publiken uppbåda någon större entusiasm. Ett potentiellt klassikergig blev istället ett fiasko, och inte var det Royal Beat Conspiracys fel. Ohyggligt sorgligt. Kort om... Godspeed, You Black Emperor! stod för festivalens mest egensinniga spelning. De spelar en slags symfonisk konstrock, med spöklika och stämningsfulla harmonier, som hämtade ur en film av Jim Jarmusch. Spännande och sympatiskt, men ingenting som jag skulle köpa på skiva. Henry Fiat's Open Sore får definitivt stilpoäng för sin scenshow. Bandmedlemmarna uppträder anonyma med ansikten inlindade i gasbindor och svarta kostymer. Tyvärr är inte musiken fullt lika spännande, låtarna (eller vad man nu ska kalla de minutlånga utbrotten för) förefaller väldigt lika i melodi och uppbyggnad. Lucksmiths är tre killar från Australien som verkar väldigt trevliga privat. De bjöd hejdlöst på sig själva och skämtade bl.a. om hårdrocksbandet Def Leppard. Musikaliskt ligger de någonstans mellan Housemartins och Elvis Costello. Nomads gjorde ingen besviken med sin högexplosiva och Detroit-influerade dieselrock. De är skillnaden mellan "hård rock" och "hårdrock" personifierade, med rytmer vilande på en botten av r'n'b och sparsmakade gitarrsolon. Joachim Pär granskar Emmabodafestivalen Årets upplaga av Rasslebygdsfestivalen utanför Emmaboda är med all säkerhet den bästa av de tre rasslebygdsfestivaler jag besökt. Främst rent artistmässigt var årets program mil bättre än fjolårets. Vem hade kunnat drömma att vi skulle kunna få se storheter som Hefner och Lucksmiths mitt ute på äng i smålandsskogarna? Fredagens utbud var något tunnare än Lördagens, men ett par konserter hanns med även under Fredagen. The International noice conspiracy är, om någon mot förmodan missat det, soulbrother Dennis Lyxzéns nya band. Dessa spelade vid artontiden på fredagskvällen. Trots att deras starkt Make-up-influerade sound låter bra tycker jag att det är något som fattas för att jag ska tycka om det på heltid. En blåssektion hade nog piffat upp det hela betydligt. Tydligen kastade någon barnslig person köttfärs på Dennis och de andra. Det visar ju bara på vilken nivå de stackars köttätarna är. Senare på kvällen var det så dags för Hefner, festivalens höjdpunkt enligt många och jag kan inte annat än hålla med. Hefner startar föga oväntat med en ny låt, "We love the city", som lovar gott inför framtiden. Lyckligtvis får vi höra ungefär alla de låtar som brukar räknas som Hefners bästa och när de som extranymmer spelar den gamla b-sidefavoriten "Hello Kitten" är jag övertygad om att vad jag just sett och hört måste vara festivalens bästa konsert. Något smått förvånande som måste tilläggas var att Hefnerpojkarna själva verkade ganska förvånade över att så många hade kommit för att se dem uppträda. På fredagen såg jag även Sideshow Bob göra sin avskedsspelning. Jag tycker verkligen att det är fruktansvärt otrevligt att detta band inte längre finns bland oss. De splittrades i December efter bara en ep och ett album och det var ju alldeles för tidigt. Det är bara att hoppas att medlemmarna fortsätter i någon annan form. Det var bedövande vackert när de inledde med "Fading away" och fortsatte i god stil. Jag fick för första och sista gången höra "Mirth" live, en klart underskattad låt. Lördagen inleddes för min del med Club 8. Någon eller några tanklösa människor hade placerat Club 8 på den större av de två scenerna. Detta passade inte alls bandet och deras musik. Club 8´s mesiga och melankoliska pop hade naturligtvis gjort sig bättre på den mindre scenen. De gjorde i alla fall en hyfsad spelning med sina snälla popsånger, även om den bara varade i 20 minuter. Ett annat band som jag hade nöjet att höra på var Ladybug transistor. Ett rykte sade att att de lät som en blandning av Beach Boys och Belle and Sebastian. Ryktet stämmde ganska väl och skiva med detta band ska snart införskaffas. Då både Joachim och Christian förklarat att Royal Beat Conspiracy verkligen skulle vara något alldeles extra var mina förväntningar höga då de gick på den stora scenen kring kvart i fem på lördagen. Det var något som inte stämmde. Förmodligen var det en kombination av för lite publik, för stor scen och för ljust väder som var orsaken till att hela konserten kändes en aning stel. Men trots allt hörde i alla fall jag att bandet bakom all otur har ett gäng hysteriskt bra låtar (främst "My baby is gone" och "Satan´s radio") och säkert kan denna grupp vinna en mycket stor publik i framtiden. Senare framåt kvällen var det dags för Bear Quartet att spela. Det var första gånegn jag såg dem live och jag visste ju genom information från bl.a. Anders att Bear Quartet är ojämna då de uppträder live. Denna kväll var förmodligen ingen av deras bättre. Dock var det njutbart flera gånger, främst när Matti sjöng "Internationalen" och när de spelade "Is he dead is he dizzy". För att inte tala om då en smått berusad Terry stod och skrek "Politisk indierock när den är som bäst!". Nåväl, det där var det musikaliska. Som festival tycker jag att Emmabodafestivalen är relativt trevlig. Någon sa att 70% av besökarna är flickor och det stämmer kanske. Man kan också säga att 70% av flickorna på denna festival är så kallade "indieluder" (© Christian) med svartfärgat hår och något nitarmband. Men inget ont om dessa, vi älskar er ändå. Tydligen missade jag hela kalaset på natten mot söndagen, men vad gör det om hundra år som Darren Hayman skulle ha sagt? Pär Vi älskar alla indieluder, dock ej de som tycker om Courtney Äckel. Vi tycker om alla människor. Även pudelägare. /anonym och icke bitter redaktionspojke. Emmaboda Fredag (Christian) Emmaboda Lördag (Christian) Emmaboda Intro Gästbok |