Prolog Sommaren avslutades i mångt och mycket med en tårdrypande spelning av Weeping Willows, söders stoltheter. Vi kurade ihop oss under det där svarta gratisparaplyet i regnet och det kändes att hösten var nära. På scenen stod Magnus Carlsson och höll om sig själv och lät sitt hjärta brista igen och igen och igen. Det slutade regna. Tanto är en vacker plats och Weeping Willows gjorde den ännu vackrare den där augustikvällen på Tantogården. Efteråt vandrade vi hem genom det lilla koloniträdgårdsområdet och kylan trängde sig på. Hösten var verkligen i antågande och vi satte oss en stund på balkongen och blickade ut över de små röda stugorna i mörkret. Sommaren 1999 I en skivsamling som alltmer börjar stämma överens med definitionen av kaosteorin och som hela tiden växer med en konstant hastighet har en ny liten arkipelag börjat ta form. En liten, liten ögrupp som inte funnits där förut. Rastamusiken tog sig ganska omärkt in där i en av trälådorna via ett tips från en energisk göteborgare i våras. Skivan som började det hela heter Destination Jamaica och låg där i sitt plastfodral ett antal veckor innan den fick en ordentlig chans. Egentligen var det bara av en slump jag plockade fram den igen efter att liksom ha glömt bort den. En natt låg jag i ett tält och väcktes av fet pumpande dancehall. Ja, jävlars. Mr Vegas liksom drog in mej i raggaträsket ungefär som de där träden suger tag i flickan i skogen i The Evil Dead. Det gick inte att komma loss. Destination Jamaica är en av årets hittills mest prisvärda skivor. Det är inte dåligt det. Och efter att ha genomlevt en ganska vedervärdig konsertsommar där Ulf Lundell harvar djupt ner i leran för att inte finna nånting av värde så kommer Beth Orton hit och hälsar på. Hon spelade på Södra Teatern häromdagen och det var så intimt, stillsamt och fint hela tiden. Fast visst saknade man Dr John vid pianot under Sweetest Decline och Terry Calliers stämma under Pass In Time. Den sistnämnda var ändå hur bra som helst. Visst fanns några andra konserter värda att minnas sommaren 1999. Hefner gjorde en underbar spelning på Emmaboda, men det har säkert Christian berättat allt om redan. The Lucksmiths var också så pass bra att jag gick och köpte deras album A Good Kind Of Nervous, vilket jag spelat väldigt mycket sedan dess. Med låtar som Under The Rotunda, Guess How Much I Love You och Punchlines intar de platsen som Australiens bästa band. Clinics debutalbum, TLCs Fanmail och Belle & Sebastians Tigermilk är ju också minnesvärda från den gångna sommaren. Bäst är dock Beth Ortons Central Reservation som kom i våras. Och för några veckor sedan kom så en ny platta med Prince. Jag visste redan innan att det var ett hopplock ur hans gamla arkiv och jag hade hört några av låtarna på bootleg. Men ändå pirrade det som vanligt lite i magen när jag stoppade i den i cdspelaren. Efter en genomlyssning blev jag så otroligt arg. Jag vill göra elaka saker. Jag ville göra nåt riktigt elak. Jag ville spela in Zappas blandade verk till Sebastian. Jag var så besviken på Prince. Visst fanns det två tre låtar som höll Prince kvalitet, men resten. Ojojoj, han hade tillochmed gjort om gamla fina Old Friends 4 Sale till jag vet inte vad. Jag beslöt mig för att inte hoppas för mycket på kommande Rave Un2 The Joy Fantastic. Det är trist att se gamla hjältar falla handlöst ner i avgrunden. Som tur är har man kvar deras storverk och som tur är har man fått nya hjältar. Chris Thomson är en av dem som med sitt The Bathers smeker själen. Kul att folk börjar upptäcka dem. Fast sommaren 1999 tillhörde i alla fall när allt kommer till kritan Hefner. Musik som gör dig glad. Musik som New York City Boy om en liten gaysnubbe where 7th avenue meets Broadway. Musik som Red Hot Chilipeppers Scar Tissue och Snoops Gin & Juice. Massor med olika musik av olika slag som inte är rätt hos en del men som uppskattas av andra. Och jag älskar folk på klubbar som spelar massor med Stone Roses. Att sitta och ha synpunkter på andras musiksmak är bara dumt och onödigt. Vi är inte här tillräckligt länge för att sitta och reta upp sig på nåt så onödigt som A Teens. Det finns bättre saker att ödsla tid på. Beth sjunger i Pass In Time: Smile. It will pass in time. You're here just a while Det enda som räknas är glädje, kärlek och att må bra. Egentligen inget annat. It's like this and like that and like this and that and just chill 'til the next episode Epilog We'll slide down the surface of things, det låter så ytligt och glättigt som någonting bara kan och det beskriver verkligheten rätt bra. The better you look, the more you see hävdar Victor Ward, huvudpersonen i Glamorama, en bok som förövrigt beskrivs som en av de böcker man vill bli sedd att ha läst. Och plötsligt befinner vi oss i den plastvärld där ytan är det viktigaste och man måste tycka om rätt saker för att räknas. Boken är bra underhållning, men vem vill egentligen ha det så? Och överallt pluppar det upp nya band med söta småpojkar/flickor sammansatta av skivbolagsjättar. Någon skrev nånstans att Eggstone hade säkert varit större här hemma om de varit lite yngre. Sjukt. Det är inte kul när folk som Bert Karlsson och hans motsvarigheter i utlandet regerar musikbranchen. Inte konstigt att rocken dör ut. Den drunknar i all jävla skräpkultur som översvämmar planeten. Jag vill inte att världen ska bli som en enda lång äcklig amerikansk collegefilm. Kluven? jag? Näe. Verkar det så? Nej, allvarligt talat så är rocken inte död. Den vilar bara lite. Så har det alltid varit. När någon blir trött så vilar hon/han. Och förresten är väl The Hymn For The Cigarettes och Hell med JSBX hur mycket rocknroll som helst. Och senast jag hörde dem var de livs levande. 
Gästbok |