Det franska radiorösten pratar om Saint Etienne, det gamla stora fotbollslaget som de senaste åren har fört en allmer tynande tillvaro i Div 2. "Foxbase Alpha" är andas sommar, London, snobbig elitism och idag har skivan kanske åldrats lite men i rymden av light-dub, märkliga samplingar och tvserie- referenser gömmer sig en samling fantastiska poplåtar. Det brukar göra det när man tar fram skivor som tiden kanske borde glömt bort. "Do You Belive In Magic?" För mig har alltid Saint Etienne varit London mest för att jag köpte den andra skivan "So Tough" veckan innan jag åkte till London 1993 och jag är helt säker på att jag skrek till Pelle i Hyde Park att "So Tough" var den bästa skiva jag någonsin hört. Jag gör alltid det när jag är nykär. Bry er inte om sånt. Tider förändras. Popsånger består. Men så är också "You´re In A Bad Way" en sådan där fin singel du inte kan låta bli att älska. En klämkäck 60tals-pastisch i de mest bedårande pastellfärger du skådat. Bob Stanley och Pete Wiggs har alltid gillat popmusik och det var väl Bob som skrev den tämligen eminenta krönikan om eurodiscons vara eller icke vara i Pop för några år sedan. (annars skrev Sebastian en nästan likadan förra veckan) Allt handlar om nuets charm och de vackra ögonblickens lyckliga sekunder. Bra popmusik ska inte skrämma bort lyssnaren med gitarronani och solon som aldrig tar slut. Elegant popmusik är inte "Like A Hurricane" med Neil Young eller skäggig Flodhäst-rock som rabblar visor om att vara född på "The Bayou". Jarvis Cocker brukade säga att han helt enkelt inte klarade av Sarahs röst. "Den låter så kall, som hon inte menar någonting av det hon sjunger". Ok, Jarvis du har en lika sladdrig mun som ben men Saint Etienne är inte "hardcore". Trion försöker hämta inspiration från easy listening, disco, dub, ragga och pop som glömdes bort i något ensligt gathörn och sedan smälter Bob och Pete ihop allt till nutida popmusik...eller disco eller någonting annat. För mig är alltid "Nothing Can Stop Us" en av de mest eleganta kristallkronor jag hört. Jag fryser när jag hör den. Minns ingen speciell händelse utan mer varenda sommar sedan 1993. Sarah Cracknells röst är naturligtvis lite lätt kall och frånvarande men hon ska låta så, jag kräver inga "jag har sonat mina synder och är beredd att möta frälsaren" historier. Lyssna på "Like A Motorway" med sina monotona 80-talssynthar och "Pale Movie" från den extremt underskattade skivan "Tiger Bay" från 1994 och du hör ett band som inte kräver någonting tillbaka. Det är pop som träffar rakt in i hjärtat. Det är "La la la la la la la" och melodier som inte stöter bort någon. Precis så som det ska vara. Åtminstone då solen skiner och Lina har den finaste sommarklänningen jag sett. Saint Etiennes senaste skiva har jag inte ens hört men jag älskar singeln "Sylvie" och det finns två stycken Trosuer Enthusiasts (jodå !) mixar som är så mycket sammansvetsad discopop att PSB borde bli avundsjuka. "Sylvie" är nittotalets alldeles egna "Heart". Jag tycker om folk som samtidigt kanske är alldeles genomtänkta men som å andra sidan inte bränner sönder sig själva för den s.k "konstens skull". Jag har alltid gillat pop som inte envisas med att bevisa politiska ambitioner och klä på sig Bonos allra finaste pälsmössa och klättra upp på kärnkraftverk och aptera gigantiska dynamitladdningar eller popmusik som dränker sig själv i patetisk självömkan och "jag mår skit och vill bara dö med Richey". Man ska vara lycklig på sommaren, det är exakt som Jeff Tweedy sjunger på Wilcos senaste makalösa rymdpop-skiva. "How to fight loneliness, smile all the time". Jag vill att våren och sommaren ska vara en enda fest, jag vill glömma sorger och påhittade bekymmer. Jag vill andas, vara glad, lyssna på pop som bedövar lika mycket som den bedårar. Jag vill se stjärnfall tillsammans med någon jag tycker om. Jag slutar aldrig tycka om popmusik som omfamnar mig. 
Skivor med kristallkronor: "Fox Base Alpha" (1992) "Spring" är en sprudlande glädjefontän om att möta våren och vara kär i hela livet. "London Belongs To Me" är alltid det London vi här i Sverige vill höra talas om. Den halvt snobbiga elitismens London. St Etiennes debut är en popskiva som kanske åldrats en aning men "Nothing Can Stop Us" är alltid ett tuggummi vars smak aldrig försvinner. "So Tough" (1993) Enligt de allra flesta deras bästa skiva. En salig mix av allt som Wiggs & Stanley samlat på sig under åren och här märks det som allra mest att Stanley var en bra musikjournalist tidigare. Det rörs runt i en gigantiskt mixer där easy listening, dub, tvåloperor och Carnaby Street malts ner och resultatet blir London 1967 och 1993 på en gång. "Avenue" är pop som blåser sommarvindar i ditt hår och får dig att le. "Tiger Bay" (1994) Blev lite lätt utskälld men innehåller singlar värda sina Aston Martins. I "Pale Movie" videon åker Sarah vespa i någon latinamerikanskt land och följdaktigen leder det hela till samma känsla av värme, solsken och brunbrända skönheter som i PSB;s "Domino Dancing" video. De flesta låtar där någon sjunger "la la la la la la la" är bra. Det vet alla. "Like A Motorway" är Etiennes hyllning till Depeche Mode kring 1984 års "Some Great Reward" och deras egna "Lie To Me". En metallisk skönhet. Vill härmed också påpeka att just den singeln är en av de mest prisvärda du kan köpa. En bra kort singelversion, en Chemical Brothers remix, en 13 minuters uppfunkad David Holmes mix och en av de bästa remixar Autechre någonsin gjorts. En fuktig men varm electrokällare helt enkelt. "Too Young To Die" - The Singles (1995) Only Love Can Break Your Heart, Kiss And Make Up, Nothing Can Stop Us, Join Our Club, People Get Real, Avenue, You're In A Bad Way, Who Do You Think You Are, Hobart Paving, I Was Born On Christmas Day, Pale Movie, Like A Motorway, Hug My Soul, He's On The Phone. En, snudd på, perfekt introduktion. Field Mice-covern "Kiss And Make Up", "Who Do You Think You Are", "People Get Real", "He´s On The Phone" och Tim Burgess-duetten "I Was Born On Christmas Day" finns ej på någon av de vanliga skivorna. Ursprungsvarianten av denna skiva innehöll en bonusskiva med trevliga b-sidor som, tror jag, ännu inte givits ut i Sverige. "Casino Classics" (1996) Remix-skiva med både utgivna och outgivna remixar. Underworld, Chemical Brothers, Death In Vegas, Lionrock, Sure Is Pure, The Aloof och några härligt konstnärliga rockers till. Har inte skivan men dock 12;an där Sabres Of Paradise/Two Lone Swordsmen-Andrew Weatherall förvandlar "Only Love Can Break Your Heart" till en majestätisk raggahymn för midnattsfiske i månskenet. Aphex Twins remix av "Who Do You Think You Are" är bara hur jobbig som helst. "Good Humor" (1998) Hade slutat köpa Saint Etienne skivor vid den här tidpunkten och blev väl rädd när det pratades om Cardigans influenser och så vidare. En polare i Malmö sa att den låter som att sitta på ett café kring Lilla Torg och mysa i vårsolen. Det var ett bra betyg enligt honom. Ingen annan som vill upplysa mig? Nyheter Gästbok ### Om någon är intresserad så gick fotbollslaget Saint Etienne upp i franska högsta divisionen alldeles nu i veckan. Det stod faktiskt på text-tv sidan 319. Artikelförfattaren vill också poängtera att han tycker att Neil Youngs "Like A Hurricane" är den bästa låten som någonsin gjorts. Bara så ni förstår... ### |