"I´ll never get out this world alive" 991030 "The Wave Of Mutilation" - Pixies (Från den enda "Doolittle") Bobby G-huvud skäller ofta på Pixies. En gång sa han i en intervju med Andres Lokko från den insomnade tidskriften Pop att de som lyssnar på rockmusik som Pixes och Throwing Muses måste tänka "jag kommer aldrig mer att ha sex i hela mitt liv, jag kommer aldrig mer att ha sex i hela mitt liv." och vissa sinnessvaga personer brukar mena att Pixies är rockmusik för folk som egentligen inte tycker om rockmusik men behöver en salig Boston-kvartett för att "kicka igång sin tristessfyllda vardag". Det är inte heller sant. Jag tycker om en tjej som vi kan kalla Hanna. Hon är jättetrevlig. Visserligen gillar hon inte Bruce eller Neil, men vilken tös gör det? När hennes liv känns som mest Prefab eller Stereolab brukar hon trumma loss i sin lilla lägenhet till Pixies dån i "Debaser". Det är rockmuskik som dundrar fram likt ett ånglok som inte förstår att man inte kan accelerera i en fart av 220 km i timmen. "Wave Of Mutilation" är forcerad partyrocknroll och man kan ana den perfekta symbiosen mellan Ramones på en enslig söderhavsö med en sönderslagen Harald Treutiger och den klassiska asfaltsläggaren i bar överkropp. Just så brunbränd och brutalt perfekt är "Wave Of Mutilation". Det är exakt den musik som borde ackompanjerat Keanu Reevess och Gary Buseys slagsmål med de röda heta chilipojkarna i Point Break. Ett fallskärmshopp med en sprucken surfbräda från ett rostigt flygplan vars elaka bankrånar-kapten du med egna händer strypt. Det här är det perfekta ljudet av en av de bästa rocklåtar du förhoppningsvis hört. Christian "We Rule The School" - Belle & Sebastian (Från skivan "Tigermilk") Den var varmt men det blåste hela tiden. "Tigermilk" visade sig vara så bra som jag hade hört och jag hade lämnat en sömnig håla för att resa till en annan. Vi hamnade i Hälsingland, utmed havet där raserade badhytter samsades med små röda fiskestugor. Jag skrev "We Rule The School" på en röd vägg, trots att jag är alldeles för gammal för att göra sådana saker och på en liten brygga vid en sjö där solen hade bränt sönder min nacke. Nu är det höst. Turisterna har övergivit den lilla byn längs havet där vågorna smakade sommar och salt och bryggan har de säkert tagit upp. Det blev vinter. Det blev mörkt men de fyra ord som då betydde mer än allt finns fortfarande kvar någonstans. Christian "The Naken & The Dead" - Orbital (Från ep:n "Radiccio") Handen på det bultande hjärtat. Du studerar konst men begriper ingenting av de där spyorna på tavlorna. Du klär dig i skrynklig och gråsvart kavaj som du hittat på Uff. Du heter inte Uffe. Snarare Benjamin eller Johannes. Du tycker synd om dig själv. Du har inte bestämt dig för om du ska vara bi-, homo- eller hetero. Du ser ingen som helst framtid i det här livet. Du gillar Scott Walker. Bröderna Hartnoll är och förblir technons The Beatles. Det är inte jag som bestämt det där. Det är ett av ytterst få band inom genren som kan försätta en stenad Glastonbury-publik i trans. Det prioriterar singelhits framför koncept-album inspirerade av de "magiska Stonehedge- stenarna". De tycker verkligen inte om Kula Shaker. "The Naken & The Dead" bygger på en Scott Walker-sampling som upprepas i all evighet. Den loopas framlänges, baklänges och via Ullareds campingplats slår den hål i huvudet på en hyfsat ung Christian som något år tidigare sett Orbital-ljuset via den bästa ambienthouse-hymn som gjorts, "Belfast". 8 minuters vibrerande popmusik som känns exakt lika förstummande som Pet Shop Boys stråkmästerverk, "I´m Not Scared". Christian "Across The Border" - Bruce Springsteen (Från skivan "The Ghost Of Tom Joad") De lämnade sina hem för att fly västerut. De ville inte det men de blev tvingade och på den andra sidan skulle de finna någonting bättre. Någonting som fick dem att börja uppskatta livet igen. Det gjorde de inte. De fann bara en saknad över den plats de tvingats lämna och de liv de en gång hade. "Across The Border" handlar om att drömmen inte får uppslukas utav det verkliga livet. Så länge man slår sig framåt och har någonting att tro på så finns det alltid någonting annat som väntar på andra sidan gränsen. Bruce Springsteens bästa nittiotalslåt berör det viktiga i att ha med sig några som man tycker om. Några man kan lita på och några som glänser likt den morgondag som man vet skymtar just där på den andra sidan gryningen. Christian "Utan Dina Andetag" - Kent (Från "Om Du Var Här"-singeln eller "B-sidor 1996-98" cd:n) Jag vet att du sover känner värmen från din hud Det är klassiska rader. Det är stora rader. Det är vackra rader. Det finns Kent-dårar som envist hävdar att detta är Kents mest pinsamma låt. Deras försök till någon sorts Niklas Strömstedt-ballad. Deras skrik blev till pinsam tystnad då Jocke Bergs skinnpojkar la låten som en av två bsidor till "Om Du Var Här". Den här låten hade följt dem genom konserter och gråtande flickor alltför länge. Det hade blivit vad Hefners "We Love The City" kommer att bli för Darrens mest fanatiska "Sweetness"-älskarinnor. En trogen följeslagare som de kanske inte ville spela live längre men någonstans längs den stolta Eskilstuna-ryggraden kände de att de måste fortsätta att spela den. Till slut gav de med sig och placerade den på en singel istället för på Isola där den ändå inte passat in. Det är den rakaste text Jocke Berg skrivit. Det är för övrigt också den bästa text han skrivit. Inget metaforer om folk som dinglar i luften och inte får på sig hennes förbannade blåjeans. (Hallå! Hur korkad får man bli, det är väl klart att du inte får på dig hennes blåjeans!) Det är en kärleksförklaring som inte vandrar längs leriga och krokiga vägar. Den handlar bara om att beskriva hur mycket man tycker om henne och hur mycket hon betyder. Alla andetag är viktiga. Hennes är alltid det vackraste. Christian Obs. Det är enligt svea rikes tjocka lagbok alldeles jättemycket förbjudet att göra skivor fyllda med Kents alla underbara bsidor. Därför kommer Christian att ignorera eventuella tiggarbrev. Mer veckans låtar Ännu mer veckans låtar |