Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
STANLEY PIGNAL
Bryssel
När Danny Meilleur förlorade sitt jobb som lagerarbetare
förra året, visste han att han skulle tvingas utvidga
sökandet efter nytt jobb till områden långt utanför
hemstaden Charleroi. ”Det finns få jobb här i
stan, och de som finns har fått reducerad arbetstid”,
säger han på sitt modersmål, som är franska.
”Men man måste gå vidare här i livet, och
jag sökte jobb på andra sidan, och där fanns många
fler”, tillägger han.
För Meilleur betyder ”andra sidan” Flandern, den
del av Belgien där majoriteten talar flamländska och
som de senaste decennierna har utvecklats till landets mest välmående
del samtidigt som det psykologiska avståndet till den fransktalande
delen, Vallonien, har ökat.
Förr var det få fransktalande arbetssökande
som korsade den språkliga och kulturella gränsen i
Belgien. Provinserna har med åren blivit mer rivaler än
partners i det enade Belgien. Klyftan är så stor att
det ibland, när Belgien går ur och in i politiska kriser,
talas om en uppdelning av landet i två stater.
Men en oväntad följd av den ekonomiska krisen är
att den kulturella klyftan kanske krymper. Officiell statistik
visar att den ekonomiska avmattningen har lett till att fler arbetare
söker sig till andra sidan i jakten på jobb.
Runt 3 500 arbetssökande från fransktalande områden
har använt VDAB, som är den flamländska arbetsförmedlingen,
för att söka jobb de gångna tolv månaderna.
”Det är ett verkligt genombrott”, säger VDABs
chef, Fons Leroy. ”Jag tror att de blir ännu fler nästa
år”.
Det ökade antalet valloner som söker arbete i Flandern
speglar delvis ökat samarbete mellan regionerna, som har
var sin statlig arbetsförmedling. Men det speglar framför
allt den ekonomiska verkligheten i Belgien. Arbetslösheten
i den fransktalande delen ligger nära 20 procent, medan den
är knappt hälften så stor i Flandern. Trots att
även Flanderns ekonomi försvagades under årets
första hälft på grund av minskad efterfrågan
på regionens exportprodukter finns där många
sektorer, som har brist på arbetskraft.
”Med krisen följde massor av människor som tar
vilka jobb som helst”, konstaterar Fabrice Di Gloria, en
vallon som fick hjälp att hitta ett jobb på en Audifabrik
i utkanten av Bryssel. Det är skillnad mot förr”.
Det faktum att fransktalande belgare traditionellt har vägrat
att arbeta i flamländska områden har länge varit
en källa till spända relationer i Belgien. Arbetslöshetsersättningar
betalas nämligen ur en gemensam pott, vilket har givit upphov
till myten att de flitiga flamländarna betalar skatt för
att finansiera de lata vallonernas understöd.
Myndigheterna räknar med att runt 36 000 fransktalande pendlar
till jobb i Flandern. Det är bara en rännil i stället
för den flod som är önskvärd, enligt de flamländska
myndigheterna. ”Vi behöver ytterligare 50 000 valloner”,
säger Kris Peeters, chef för den flamländska regionstyrelsen.
”Vi kan inte fortsätta att vara motorn som håller
i gång Belgien utan deras hjälp”.
Jan Denys, arbetsmarknadsexpert hos bemanningsföretaget Randstad,
förväntar sig en stark ökning av antalet pendlare
när Flanderns ekonomi sätter fart igen. ”Arbetslösheten
i Flandern är cyklisk, vilket betyder att efterfrågan
på arbetskraft kommer att öka snabbt när vändningen
kommer. I Vallonien, däremot, är arbetslösheten
strukturell”, säger han.
Men det återstår att överbrygga den stora
kulturella och språkliga klyfta, som i alla tider har hämmat
gränsöverskridande samarbete. Till och med de valloner
som talar flytande flamländska möter svårigheter.
”Det finns en kulturell skillnad som sätter käppar
i hjulen”, säger en fransktalande vallon som arbetar
på ett IT-företag i Antwerpen. ”Jag känner
inte till låtarna och tv-serierna, som de pratar om här,
och de vet ingenting om vår kultur… det är som
om vi kommer från skilda världar”.
© 2009 TEMPUS/Financial Times
