Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
CATHRIN SCHAER
Berlin
Vid sitt första Berlinbesök beslutar sig en grupp unga irländska turister för att besöka East Side Gallery. De reser dit turistkartorna visar att galleriet borde ligga och tillbringar en timme med att promenera längs vad som verkar vara en tungt trafikerad väg flankerad av en graffititäckt vägg. ”Var finns det där såkallade galleriet?” undrar de innan de ger upp och åker tillbaka till centrala Berlin för mer givande sightseeing.
Det är en smula generande senare när de inser att den stora betongmuren som de vandrade längs faktiskt är ett av 1900-talets viktigaste monument, symbolen för det kalla kriget och den globala sinnebilden av, först, politiskt förtryck, och sedan, fredlig revolution. Jo, det är Berlinmuren.
Detta är ingen ovanlig berättelse. Det finns helt enkelt inte mycket kvar av muren att se. Och mycket av det som finns kvar kan vara svårt att identifiera. Efter 20 år av spionhistorier, Hollywood-thrillers och tidningsfoton av östtyskar i positioner – grensle över muren med hammare i handen – som tidigare skulle fått dem skjutna, så förväntar sig genomsnittsturisten i den tyska huvudstaden en något mer omvälvande murupplevelse.
Men av någon anledning har de flesta tyskar fram till för en tid sedan inte nämnvärt verkat beklaga murens försvinnande. Inte heller har de varit benägna att slå på stora trumman för det som finns kvar.
Till exempel skulle de flesta berlinare förvånas över att det faktiskt finns drygt 1000 platser i och runt Berlin där delar av muren står kvar. Men mindre än en fjärdedel av dem har någon form av kulturskydd.
Medan du läser detta försvinner eller rivs ytterligare delar av muren. Så sent som 2004 återfanns ett stycke av den allra första, provisoriska, Berlinmuren från 1961. Den fotograferades av historiker och revs sedan när området renoverades.
Idag finns även 300 större stycken av muren utställda runtomkring i världen, från Riga och Moskva till Los Angeles. Forskarna hävdar att det finns mer Berlinmur bevarad i övriga världen än i Berlin.
Ska muren ges världsarvsstatus?
Och medan modernistiska bostadsområden från 1920-talet i olika Berlinförorter, med all rätta, finns på UNESCOs världsarvslista så har muren själv aldrig nominerats till att bli upptagen på listan.
Leo Schmidt, arkitekturhistoriker och konservationsprofessor vid Cottbus tekniska universitet i östra Tyskland, har forskat kring de kvarvarande murlämningarna det senaste decenniet. Han har skrivit en bok i ämnet och är rådgivare till Stiftelsen Berlinmuren som grundades i fjol för att överväga vad som bör göras med muren. Han är även medlem i ICOMOS (International Council on Monuments and Sites), ett organ som arbetar med UNESCO för att skydda världsarven. Schmidt säger att varje gång han frågar sina utländska kollegor om hur de skulle känna om Tyskland nominerade Berlinmuren till världsarvslistan, så svarar de alltid: ”Om ni tyskar bara kunde komma till skott och faktiskt göra det!”
Informationen finns, dokumentationen finns, det kulturella och historiska värdet finns där helt uppenbart. Vad som hittills har fattats, menar Schmidt, är viljan. ”Om jag ställer samma fråga i Tyskland blir svaret helt annorlunda”, säger han. ”De tycker att man är galen.”
Varför bryr sig då tyskarna inte lika mycket om Berlinmuren som resten av världen? Professor Schmidt har några teorier. ”När jag började jobba med det här projektet för tio år sedan var det ingen som accepterade det här [behovet av bevarande]. Den allmänna känslan verkade vara ’Varför skulle vi ta itu med det här bara för att resten av världen förväntar sig det?’”
Hope Harrison, docent i historia och internationella studier vid George Washingtonuniversitetet i Washington, håller på att skriva en bok om den debatt som förts i Tyskland alltsedan 1989 om vad man ska göra med muren. Han menar att det handlar om att acceptera sin egen historia. ”Det var tidsandan, tror jag”, säger Harrison som besökte Berlin första gången den 10 november 1989, dagen efter murens fall, och som periodvis bott i staden. ”Jag tror inte det handlade om någon strävan att förneka historien. Jag tror att känslan då var att man ville återgå till vardagen, till livet som det var före muren. Det var mer en känsla av att ’vi är trötta på det här nu, låt oss bara få bli ett normalt land igen.’”
Så från tidigt 1990-tal och framåt så revs muren. Först av militären och sedan av så kallade ”gökar”, souvenirjägare som hackade ut stycken av muren. Och även om bevarandefrågan diskuterades så tidigt som 1990 så gick rivningen snabbare än förväntat, vilket ledde till att till och med de korta bitar som skyddades inte förblev oskadda.
Ändrade attityder gentemot muren
Schmidt tror att politikernas kvardröjande inställning kan ha påverkat utvecklingen. ”Jag tror att politikerna på 1990-talet kände att de skulle förlora röster på att göra något för att bevara muren. Men jag tror att de underskattade sina väljare där.”
Vid en konferens som nyligen anordnades av Stiftelsen Berlinmuren berättade en äldre kvinna i publiken som bott granne med muren på östsidan om den glädje hon kände när hon för första gången hälsade på sina grannar i väst. Men hon talade även om hur hon och hennes grannar, redan då, menade att muren inte bara fick försvinna. De ville till och med ha kvar vakttornet på sin gata. Men de blev inte tillfrågade, lade hon till.
Det är först så sent som 2004 som diskussionerna på allvar började om att bevara det som är kvar av Berlinmuren. ”Det tog 15 år för tyskarna att komma till slutsatsen att muren bör skyddas och bevaras”, anmärker Harrison. ”Vindarna vände 2004.”
Den förändrade inställningen kan spåras till den dag Alexandra Hildebrandt, ägare till Checkpoint Charlie-museet, ett kommersiellt företag, ställde upp 17 autentiska cementblock från den ursprungliga muren mitt i staden.
”Och dessutom på fel ställe”, minns Schmidt med ett skratt. ”Jag tror det var då som stadsledningen till slut insåg att det hela höll på att gå överstyr.”
”En påminnelse om ett besvärande förflutet”
Men det är annorlunda för berlinarna, protesterar Petra Roland, informatör vid Berlins stadsplaneringsavdelning, när hon förklarar varför det tagit så lång tid för det lokala styret att agera. ”Muren var en gräns, den var en påminnelse om ett besvärande förflutet och alla ville verkligen bara bli av med den”, säger Roland. ”Det kanske är svårt för utomstående att förstå.”
Idag är omkring 25 platser med muravsnitt i Berlin skyddade. I november, vid jubileumet för murens fall, kommer Schmidt och hans kollegors arbete med att spåra lämningarna att publiceras på Internet i form av en Google-karta.
Även om akademikerna helst skulle se att alla kvarvarande avsnitt skyddas, eftersom det är svårt att förutspå vad som kommer att bli viktigast för kommande generationer, finns det andra praktiska hänsyn som måste göras. Ingen vill behöva väja för en pelare mitt i vägen på väg till arbetet bara för att den en gång var en del av muren. Utanför Berlins stadsgräns ligger muren under åtskilliga olika tyska delstaters jurisdiktion, vilket gör samarbete nödvändigt. Och vissa av lämningarna befinner sig på privat mark, vilket gör skyddet besvärligare. Sedan finns alltid den ständigt svåra avvägningen mellan turisternas önskemål, lokalbefolkningens behov, kommersiella intressen, utbildning och kollektivt minne.
En framträdande konservator som uttalade sig med löfte om att få vara anonym menar att det finns en rädsla hos vissa att om Berlinmuren skulle klassas som världsarv av UNESCO så skulle den helt enkelt förminskas till en turistattraktion snarare än att bli ett meningsfullt minnesmärke över det kalla kriget. Akademikern Harrison tillägger: ”Det handlar inte bara om att finna ett sätt att bevara själva betongen, det handlar om hur man framställer muren, offren och förövarna.”
”Processen [UNESCOs behandlingsförfarande] är lång och komplicerad. Se bara på vad som hände med bron i Dresden”, säger Roland i ett försök att förklara skälen till att Berlins politiker inte nödvändigtvis vill att alla murlämningar ska klassas som världsarv. I juli fråntog UNESCO Elbedalen i Dresden dess världsarvsstatus efter att staden gått vidare med sitt kontroversiella förslag om att bygga en 635 meter lång bro i det skyddade området. Berlins stadsledning skulle hellre föredra att muren klassades som ett Europeiskt kulturarv, enligt Roland. Muren är, till skillnad från övriga UNESCO-listade områden, bland annat Berlins museiö, ”inte särskilt vacker eller arkitektoniskt intressant”.
Även om att hamna på UNESCOs världsarvslista skulle vara positivt, så menar Schmidt att just detta inte är det viktigaste med arbetet med att bevara muren. Att listas som världsarv, sammanfattar Schmidt, är ”ett mål men ingen prioritering. I det här fallet är resan viktigare än målet. Jag menar att muren bör ses som en mycket mer komplex företeelse, både fysiskt och psykologiskt. Berlinmuren är en process, ett skeende, som har pågått från 1961 och fortfarande pågår än idag.”
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
