Tempus 2009 v 39

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39

Pessimism inför Köpenhamnsmötet

Samtidigt som världens ledare samlades i New York för ännu en konferens om klimatförändringen, denna gång på högsta nivå, rådde det bland Europas ledare stor besvikelse på USAs hållning i de internationella överläggningar, som syftar till en global uppgörelse i Köpenhamn i december.

JOHN M BRODER och JAMES KANTER
Washington
Företrädarna för flera europeiska länder pekar på det, som de uppfattar som bristande politisk vilja i USA att verkligen angripa klimatförändringen. Amerikanernas motvilja mot att acceptera ett avtal, som innehåller juridiskt bindande och internationellt kontrollerade minskningar av växthusgasutsläppen kan leda till ett stort fiasko i Köpenhamn, varnar de.
Inför veckans klimatförhandlingar i FN var det knappt någon europé som trodde att den amerikanska senaten tänkte behandla ett lagförslag om utsläppsminskning i tid för Köpenhamnsmötet. Bristen på inhemskt samförstånd i USA sår tvivel om den amerikanska regeringen kommer att kunna infria eventuella löften i Köpenhamn om både minskade utsläpp och ekonomiskt bistånd till utvecklingsländernas anpassning till klimatförändringen. När senaten väntar med att ta upp det aktuella lagförslaget begränsas också den amerikanske chefsförhandlaren Todd Sterns handlingsutrymme.

Obamas administration försöker tillmötesgå européernas krav på specifika mål och tidtabeller, samtidigt som den försäkrar den skeptiska senaten om att USA inte ger sig in i ett system, som leder till stora kostnader för USA men inte alls belastar utvecklingsländer som Kina och Indien.
Administrationen och dess anhängare i kongressen säger att de verkligen vill medverka till att bromsa klimatförändringen, men de vill inte upprepa misstaget från Kyoto i Japan 1997, när Clintons regering undertecknade ett internationellt avtal, som sedan avfärdades av den amerikanska senaten, därför att det inte ställde några krav på utvecklingsländerna. USA ratificerade aldrig det s k Kyotoprotokollet.

Brittiska UDs speciella representant i klimatfrågor, John Ashton, uppger att man först måste överbrygga flera stora meningsmotsättningar mellan de stora industriländerna för att Köpenhamnsmötet ska bli en framgång. Den största motsättningen, enligt Ashton, är ”ambitionsklyftan” mellan USA och EU. Amerikanerna diskuterar generella riktlinjer för klimatpolitiken, medan européerna redan har lovat att minska sina utsläpp med 20 procent till 2020 och ännu mer om ett internationellt avtal kommer till stånd.
Européerna påpekar att ett lagförslag, som godkändes av det amerikanska representanthuset i juni, var ett tecken på god vilja, men det motsvarar alls inte de europeiska målen och det som, enligt experterna, är nödvändigt för att begränsa den globala temperaturhöjningen till två grader Celsius över jordens temperatur i början av den industriella revolutionen. Denna gräns är det internationellt erkända målet.
Senaten har inte behandlat lagförslaget ännu, men dess mål är sannolikt inte alls lika ambitiöst.

Ashton säger att vägen framåt är tydlig, men att politik sätter hinder i vägen i USA och flera andra stora länder. ”Det finns inga tekniska hinder och inga makroekonomiska. Alla hinder är politiska”, sade Ashton under ett förmöte till veckans klimatmöte.
EUs ambassadör i USA, John Bruton, var inte lika diplomatisk i sitt uttalande i förra veckan: ”USA är bara ett av 190 länder som deltar i konferensen”, sade Bruton med hänvisning till Köpenhamnsmötet. ”Men USA svarar för 25 procent av de växthusgasutsläpp, som konferensen försöker reducera. Förväntar sig den amerikanska senaten att alla andra länder ska göra långtgående utfästelser i Köpenhamn trots att USA inte hjälper till?”.
Amerikanernas chefsförhandlare, Stern, förnekar att det finns ”en ambitionsklyfta” mellan USA och EU, men han medger att hans förhandlingsposition är kringskuren på grund av senatens agerande. Han vill till varje pris undvika att upprepa misstagen i Kyoto.
”Européerna är väldigt förtjusta i Kyoto, men det är inte vi. Från första början har jag hävdat att vi måste synkronisera vår internationella och inhemska ställning så att det finns ett internt stöd för vad vi än beslutar. Vi ska inte ropa hej för tidigt denna gång”, säger Stern. Han påpekar också att senaten är involverad i en viktig debatt om hälsovården och att administrationen arbetar vidare med en rad klimatrelaterade frågor, inklusive långtgående krav på bättre bränsleeffektivitet hos bilar.

Det som i grunden skiljer USA och EU åt är frågan hur ett globalt klimatavtal skall kontrolleras och implementeras. Européerna föreslår ett system som liknar det som finns i Kyotoprotokollet. Det går ut på att länderna sätter upp definierade mål och tidtabeller avseende utsläppsminskningar, och att länderna knyts samman i ett globalt system som reglerar handeln med utsläppsrättigheter.
USA utreder ett annat system, enligt vilket enskilda länder sätter upp mål som är ”mätbara, kontrollerbara och verifierbara” men som styrs via nationell lag, inte internationell.
Européerna sätter press på USA att göra konkreta utfästelser, men de vill inte beskyllas för att försämra chanserna till ett globalt avtal genom att ställa orealistiska krav på USA. En del europeiska ledare har på senare tid antytt att de kan tänka sig att sänka kraven.
Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, har talat om att ”knyta länderna samman” på ett annat sätt än ett fullödigt, globalt avtal.
EU-kommissionären för miljö, Stavros Dimas, kan tänka sig ett alternativ till Kyotoprotokollets form. Han påpekar att ”Kyoto” nästan är ett fult ord i USA.
© 2009 TEMPUS/The New York Times