Tempus 2009 v 34

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34

Människorättsorganisationer riktar kritik mot Filippinerna

CARLOS H. CONDE
Manila

Melissa Roxas, en 31-årig konstnär och författare från Los Angeles, reste 2007 till Filippinerna för att lära sig mer om det land hon föddes i.
Roxas familj flyttade till USA när hon var 9 år gammal och att lära känna sitt ursprung hade blivit nästintill en besatthet hos henne. ”Jag reste till Filippinerna för att lära mig mer om mina rötter och mitt arv”, berättade hon för den filippinska kongressens utskott för mänskliga rättigheter förra månaden.
Kort efter sin ankomst påbörjade hon ett biståndsprogram organiserat av en vänsterorienterad frivilligorganisation, Bagong Alyansang Makabayan (Nya patriotiska alliansen), som sände henne till fattiga samhällen i provinserna norr om Manila för att arbeta med hälso- och hygienprojekt. En eftermiddag sent i maj, när hon tittade på tv i ett lantbrukarhem i Tarlacprovinsen, dök beväpande och maskerade män upp och tvingade in henne och hennes två kollegor i en skåpbil utan registreringsskylt.
Under sex dagar, säger Roxas, förhördes hon. Hon drogades, torterades och kvävdes nästan till döds när de som förhörde henne försökte tvinga henne att erkänna att hon var kommunistisk gerillasoldat. Efter att männen insett att hon var amerikansk medborgare, berättade hon för kommittén, så minskade tortyren. Även om hon fortsatte torteras så kan Roxas nationalitet ha räddat livet på henne. Hennes tillfångatagare släppte henne senare utanför en släktings hus i huvudstaden.
Melissa Roxas fall är ovanligt i det att hon är en av få människor som frisläppts efter att ha bortförts och torterats. Det slogs även upp stort i media efter att det framkommit att Roxas var amerikansk medborgare och hennes advokater rådde henne att inge en stämningsansökan mot Filippinernas regering vid en amerikansk domstol, för människorov och övervåld.
Hennes fall belyste även något som internationella och lokala människorättsorganisationer hävdar är alldeles för vanligt förekommande på Filippinerna: brott mot mänskliga rättigheter från militärens sida med bekämpandet av ett kommunistiskt uppror som förevändning.
Anklagelser om kränkningar av mänskliga rättigheter har förföljt president Gloria Macapagal-Arroyos administration alltsedan hon tillträdde 2001.
Enligt Karapatan, Filippinernas största människorättsorganisation, har mer än 1 000 aktivister, bönder och civila dödats och tusentals fler har torterats eller bortförts sedan 2001. Sådana anklagelser har även framförts av grupper som Human Rights Watch i New York, som anklagat regeringen för att föra ett ”smutsigt krig” mot vänsterorienterade.
FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHCR) och andra organ har utrett flera av fallen och har funnit att den filippinska militären är huvudansvariga för dessa handlingar, och hänför dem till en militär antiupprorsstrategi benämnd Oplan Bantay Laya, Operation frihetsbevakning, som inte gör åtskillnad mellan beväpnade kommunistiska stridande och politiska aktivister i det öppna.
Enligt FN har en förbättring skett de senaste åren – en sjuttioprocentig nedgång i antalet mord sedan februari 2007 – som delvis beror på att människorättsorganisationer har uppmärksammat problemet. Men första halvåret i år har 36 aktivister mördats, enligt Philippine Human Rights Reporting Project, ett program underställt Institutet för krigs- och fredsrapportering (IWPR).
Militären nekar till Roxas anklagelser och hävdar att hon fabricerat historien om hennes kidnappning, trots att ett oberoende konstitutionellt organ, Kommissionen för mänskliga rättigheter, kommit till slutsatsen att hennes berättelse var trovärdig. Senare gick militären till motoffensiv och anklagade Roxas för att vara medlem i Nya folkarmén, Filippinernas kommunistpartis väpnade gren, som under fyrtio år har lett ett maoistiskt uppror, det längsta i Asien. Roxas förnekar att hon skulle tillhöra gruppen.
Leila de Lima, ordförande för Kommissionen för mänskliga rättigheter, sade vid en hearing av fallet att ”frihet från tortyr är en absolut rättighet”, att även om Melissa Roxas skulle vara kommunistisk gerillasoldat så skulle hon inte få utsättas för tortyr. ”Inte ens krigsfångar ska torteras”, sade de Lima.
Vid sidan av tortyr och mord kopplat till kampen mot det kommunistiska upproret har Filippinerna även kommit i skottlinjen för anda anklagelser om kränkningar av mänskliga rättigheter. FN:s kommitté mot tortyr har sagt att man är ”djupt oroade över de talrika, återkommande, trovärdiga och konsekventa anklagelserna, styrkta av en rad filippinska och internationella källor, om rutinmässigt och omfattande bruk av tortyr och misshandel av misstänkta brottslingar i polisförvar.” Den filippinska regeringen svarade FN-kommittén att ”tortyr eller misshandel av misstänkta eller häktade inte tolereras eller accepteras av den filippinska polismyndigheten”.
Samtidigt har militären och dess understödjare intensifierat en kampanj mot grupper som militären hävdar sympatiserar med kommunisterna. Jovito Palparan, en f d general som nu är kongressledamot, anklagar Kommissionen för mänskliga rättigheter – vars ordförande väljs av presidenten och som tidigare kritiserats av människorättsorganisationer för att inte ha varit aktiva nog i att utreda kränkningar – för att stödja vänsteranhängarna.
I avlägsna byar och i Manilas slumområden har militären påbörjat en kampanj för att misskreditera vänstergrupper. Man samlar ofta de boende i samhällena till videovisningar där dessa grupper framställs som kommunister. Militären besöker även skolor för att varna eleverna för radikala grupper som värvar sympatisörer till Kommunistpartiet.
Överstelöjtnant Danilo Lucero, chefen för arméns ”civila militära operationer” sade i en intervju att militären koncentrerade sig på grupper som man trodde stödde det beväpnade Nya folkarmén. De har fulländat illusionskonsten”, sade Lucero. ”De har sin egen politiska grupp som i grunden är kopplad till den beväpnade gruppen.”
Men Marie Hilao-Enriquez, generalsekreterare för Karapatan, menar att militärens dtrategi har varit ”förödande för de mänskliga rättigheterna”. ”Det som militären gör – att stämpla alla oppositionella som kommunister – är livsfarligt”, sade Enriquez. ”I praktiken rättfärdigar de trakasserier, tortyr, kidnappning och till och med mord på filippiner vars enda brott är att ha uttalat sig offentligt om samhällets problem.”
© 2009 TEMPUS/The New York Times