Tempus 2009 v 32

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32

Den efterfrågade Medelmåttan

Många internationella organisationer lider av att de styrs av toppbyråkrater, som inte är särskilt kreativa. Ofast är det regeringschefer som ordnar det på detta vis, eftersom de helst vill ha svaga, lättkontrollerade personer på dessa poster. Men det händer också att utnämnda ledare växer på sin post och tar sig ton.

RALF BESTE och MANFRED ERTL
Bryssel och Wien
Hans leende har blivit lite matt och tafatt. Det händer allt oftare att José Manuel Barroso tappar sin godmodiga mask och i stället får ett oroligt uttryck i sitt brunbrända ansikte.
Det är ju också svåra tider för EU-kommissionens ordförande. Och för några veckor sedan var det speciellt besvärligt i samband med framträdandet inför det nyvalda EU-parlamentet.
Barroso skulle egentligen ha blivit omvald denna dag för att leda kommissionens arbete i ytterligare fem år. Det var planen, enligt manuskriptet, som EUs stats- och regeringschefer hade enats om. Men parlamentet värjde sig. De gröna och socialdemokraterna ville vänta.
Nästa tillfälle att välja om Barroso kommer 15 september, men eventuellt blir det inte av då heller, eftersom till och med Barrosos kristdemokratiska partivänner tycks vända honom ryggen nu.
Barroso har blivit en tragikomisk figur. Knappt någon uppskattar honom, många kritiserar honom eller berättar otrevliga historier om hans förtvivlade försök att vinna tillbaka tidigare beskyddare. Angela Merkel är en av dessa. Hon hjälpte honom till posten förra gången, men nu gör hon sig löjlig över honom, därför att han ringer till henne så ofta. Kretsen runt den svenska EU-ministern, Cecilia Malmström, talar också nedlåtande om honom.

Lätthanterlige Barroso

Barroso har ingen auktoritet längre – om han någonsin har haft det. Men varför bestämde sig regeringscheferna för honom, varför gör de sig löjliga över honom och varför låter de honom fortsätta kämpa som om han bara var en struntsak och inte en högt uppsatt ämbetsman i EU? Unionen är ju, trots allt, en ekonomisk stormakt, som väldigt gärna vill bli politisk stormakt.
Orsaken är uppenbar, säger en regeringschef från södra Europa: EU håller fast vid den erkänt svage Barroso, därför att han är lätthanterlig och därför att sökandet efter ett alternativ kanske skulle orsaka djupare konflikter medlemsländerna emellan.
Därtill kommer att Nicolas Sarkozy, Angela Merkel och andra tycker att det är viktigt att det är skillnad mellan dem och EU-kommissionens ordförande. Om han vore jämbördig, som exempelvis den förre kommissionsordföranden Jacques Delors, som styrde kommissionen med stora ambitioner och stor iver 1985-1995 och med rätta titulerades Mr. Europa, skulle inte de stora EU-länderna kunna utnyttja EU till sin egen fördel i samma utsträckning.
Barroso skapar inga stora bekymmer för fransmän och tyskar. Högtflygande förslag bortom EUs utvidgningsgränser eller den hårda EU-kärnan, som skulle kunna leda hela unionen, behöver man inte befara från Barroso.

Medelmåttans princip

Bristen på egna initiativ i ledningen för en institution som EU är naturligtvis inte bra. Unionen måste ju hantera en djup ekonomisk kris, och den hamnar allt mer i bakgrunden medan den amerikanske presidenten dominerar världsscenen.
Det är heller ingen tröst att andra stora organisationer, som vill agera i storpolitiken, följer samma mönster som EU. Mest uppenbart är detta i obalansen mellan å ena sidan förväntningarna på Förenta nationerna och å andra sidan dess ledarskap. Sydkoreanen Ban Ki-moon är mer förvaltare än ledare.
Även Nato har en generalsekreterare som är föga uppseendeväckande, och detsamma gäller för Världsbanken.
Dessa ledare är produkter av ett tänkande som hyllar medelmåttans princip. De utsedda organisationsledarna utnyttjar långt ifrån alla möjligheter som deras ämbeten erbjuder. Meningen var heller aldrig att de skulle utnyttja sin auktoritet i enlighet med önskemålen från de länder eller regeringschefer, som har valt dem.

Tyskarna håller sig i bakgrunden

För EU-kommissionen fanns det redan för fem år sedan andra kandidater än Barroso, exempelvis belgaren Guy Verhofstadt, som är en egensinnig och erfaren person, som aldrig skulle acceptera en underordnad roll. Den dåvarande tyske förbundskanslern, Gerhard Schröder, gick i god för honom, men Schröder var vid det laget redan på väg ut ur politiken, och därför såg Angela Merkel sin chans att ingripa. Hon mobiliserade EUs konservativa stats- och regeringschefer och stoppade Schröders kandidat. Barroso, f d regeringschef i Portugal, var inte den bästa kandidaten, men han hade blygsamma ambitioner, och det var bra, tyckte regeringscheferna.
När det gäller tyskarna brukar de avstå från att söka högt uppsatta ämbeten i viktiga internationella organisationer. För 40 år sedan var Walter Hallstein ordförande i EEG-kommissionen, och för 25 år sedan var Manfred Mörner Natos generalsekreterare. Bara en gång på senare tid har Berlin verkligen försökt föra fram en tysk kandidat: på våren 2000 ville Schröder att hans statssekreterare i finansdepartementet, Caio Koch-Weser, skulle bli chef för Internationella valutafonden, men USA satte käppar i hjulet.
Schröder dammade då i sista minuten av Horst Köhler, som accepterades. Han är numera Tysklands president.

Merkels stöd är nödvändigt

Den tyska statens existens bygger sedan grundandet av efterkrigsrepubliken på integration i den europeiska gemenskapen, lojal allians med Nato och medverkan i stora internationella organisationer som FN. Därför vore det logiskt om Tyskland då och då förde fram sina bästa krafter. Men i Berlin är inrikespolitiken alltid viktigast.
Förre utrikesministern Joschka Fischer åtnjuter stor aktning utanför Tysklands gränser, där han ses som en möjlig kandidat till posten som EUs utrikesminister, när Javier Solana avgår i höst. Problemet är bara att Fischer tillhör De gröna.
Förre försvarsministern Volker Rühe (kristdemokrat) blev på ett tidigt stadium osams med Merkel och ödelade sina chanser.
I kö står för närvarande Friedrich Merz, men han har också fallit i onåd, eftersom han både konkurrerar och kritiserar förbundskanslern.

Nationaliteten viktigare än partifärg

Den tyska avhållsamheten förvånar säkert andra länder. Den brittiska regeringen dröjde inte en sekund med att lyfta fram förre premiärministern, Tony Blair, när frågan om vem som skulle bli EUs permanente ordförande kom upp i diskussionen. Det spelade ingen roll att förhållandet mellan Blair och hans efterträdare Gordon Brown inte är det bästa längre. Personliga relationer kanske spelar mindre roll i London än i Berlin.
Anda regeringar gör andra prioriteringar. Socialisterna Dominique Strauss-Kahn och Javier Solana stöddes till exempel av sina konservativa regeringar i Paris respektive Madrid när de kandiderade till posterna som chef för Internationella valutafonden och posten som utrikespolitisk representant i EU. Landet var viktigare än eventuella politiska motsättningar.

Mer sekreterare än general

Hoppet från inrikespolitik till den internationella scenen är ofta väldigt stort. Den nyvalde ämbetsmannen möter inte sällan en jättelik byråkrati, som tenderar att leva ett eget liv. Huruvida ledaren klarar av att ta kontroll och förmår utveckla egna idéer och initiativ eller fogar sig efter de stora staternas önskemål, brukar visa sig ganska snart.
Ban Ki-moon var utrikesminister i Sydkorea och är sedan två och ett halvt år generalsekreterare i FN. Det är inte bara i högkvarteret i New York som han är en besvikelse och betraktas som fel man att leda världsgemenskapen.
FN behöver en ledare, som sticker ut och söker huvudrollen i en tid, när den världspolitiska tyngdpunkten håller på att förskjutas från Amerika till Asien. Det sägs ofta att Ban hellre vill vara sekreterare än general, och det är han.
Diskussionen om slöseri och långsamhet i FN är lika gammal som organisationen, som grundades 1945. Och i alla tider har det gjorts försök att få medlemsländerna att enas och samarbeta.
Men det är alltid värt att försöka, och den förre generalsekreteraren, Kofi Annan, gjorde världspolitik, hade ett finger med i spelet och blev hörd.
Även Annan var från början en kompromisskandidat, men han vidgade spelrummet och gick inte i USAs ledband. Till slut fick han Nobels fredspris.

Mellan fyra ögon

Under Ban verkar det som om FN har förstummats och försvunnit. Byråkratin lever vidare på sitt långsamma, formalistiska sätt, och det händer inte särskilt mycket – alldeles för lite.
Ett och annat har naturligtvis förändrats sedan Ban efterträdde Kofi Annan. Talen om försoning, solidaritet, en ny världspolitik och planetens framtid hålls idag av den amerikanske presidenten Barack Obama.
FNs generalsekreterare har tre huvuduppgifter. Han ska vara en försonande diplomat, en god talare och en skicklig administratör. Ban talar svårbegriplig engelska och låter oengagerad. Detta visste man, men det faktum att han är en dålig ledare undergräver också FNs ställning och inflytande.
”Vi vet aldrig vad han vill”, säger en europeisk FN-diplomat. ”Han nickar bara, men säger inte hur han själv vill ha det”. Bans FN är kraftlöst och fantasilöst, sägs det, och många klagar på att FN åter går USAs ärenden.
Ban reser mycket. Drygt en tredjedel av tiden är han på resa. Samtal mellan fyra ögon är hans specialitet, och någon gång på varje toppmöte händer det att han ber alla närvarande lämna rummet, varefter han har en halvtimme i avskildhet med någon president eller diktator. ”Personliga relationer är alltid värdefulla”, säger Ban.
Han har faktiskt åstadkommit ett par saker: Afrikanska unionens fredsstyrkor fick komma in sudanesiskt krigsområde; Bill Clinton är hans speciella sändebud i Haiti; de burmesiska generalerna släppte in hjälporganisationer efter orkanen Nargis.

I Amerikas ledband

Frågan är om det räcker. Kristider kräver en annan kaliber. Kristider är obarmhärtiga mot byråkraterna i de stora institutionerna, eftersom de avslöjar hur tydligt som helst vad som brister i initiativkraft och personlig aura.
Bristerna blir desto allvarligare när inte heller Världshandelsorganisationen (WTO) lyckas åstadkomma ett viktigt frihandelsavtal.
Och till och med den stolta Världsbanken nöjer sig med en biroll mitt under den globala ekonomiska krisen.
I två år hade Världsbanken president Bushs gode vän, Paul Wolfowitz, som chef. Nu är det Robert Zoellick som innehar posten. Han är en slipad förhandlare, skolad i Bush den äldres regering och som rådgivare hos Goldman Sachs. Men han är teknokrat och aktieexpert, inte inspiratör, strateg eller retoriker.
Om någon kritiserar bankens interna praxis gör han inget åt det utan straffar hellre kritikern, säger personer i hans närhet.
USA tillsätter alltid topptjänsten i Världsbanken. Det blir gärna en sådan som Wolfowitz, som belönades av Vita huset för sin lojalitet mot regeringens Irak-politik. Av Zoellick förväntas också att han fogar sig efter den amerikanska regeringens vilja.

Minsta gemensamma nämnare

I andra organisationer är hierarkin inte alltid så överskådlig, och valet av person är krångligare. Den som t ex vill leda Nato måste räkna med ett komplicerat maktspel. Det är viktigt att inte verka angelägen och absolut inte göra officiella anspråk på ämbetet. Man blir kallad helt enkelt, något som den mycket mångsidigt begåvade Solomon Passy fick lära sig.
Den f d bulgariske utrikesministern dricker färskpressad peperonisaft, talar engelska med pingviner och kan räkna ut ytan på en cirkel i huvudet. Det påstår han åtminstone på sin hemsida, där han förklarar att hans meriter vore perfekta för jobbet som Natos generalsekreterare. Passy var ganska länge en officiell kandidat, och just därför fick han inte jobbet.
Traditionellt väljer Washington Natos militära överbefälhavare medan européerna väljer den diplomatiske ledaren. Det uppstod viss tidsnöd när holländaren Jaap de Hoop Scheffers mandat löpte ut 31 juli.
Joschka Fischer nämndes som lämplig kandidat, likaså Norges utrikesminister, Jonas Gahr Störe, som själv sade att han var intresserad. Kanadas försvarsminister Peter Gordon MacKay, Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski och hans landsman, den f d presidenten Aleksander Kwasniewski, liksom Sloveniens f d premiärminister, Janez Jansa, fanns med i leken. Om det hade blivit någon av de tre sistnämnda hade det varit den första generalsekreteraren från det forna östblocket.
Men ny generalsekreterare i Nato är Anders Fogh Rasmussen, tidigare statsminister i Danmark. Han är en konservativ politiker, som i det i grunden liberala Danmark förde en relativt invandrarfientlig politik. Han var den minsta gemensamma nämnaren, som alla Natos medlemsländer kunde enas om. Att ekonomen Rasmussen inte är militärexpert stör ingen.
Bulgaren Passy? Han var bara en kuriositet i marginalen.

En beprövad mall

Att även kompromisskandidater kan utvecklas till högt aktade ledare är Mohamed ElBaradei ett gott exempel på. Egyptiern ElBaradei är chef för Internationella atomenergibyrån (IAEA) med säte i Wien. Han kritiserade USAs invasion i Irak – och därför försökte George Bushs regering förgäves förhindra hans omval. ElBaradei anslöt sig inte heller okritiskt till Iran-motståndarnas läger, och ändå fick han och hans organisation Nobels fredspris.
ElBaradei har förvandlat en kärnteknisk kontrollorganisation till ett politiskt orienterat forum. Han avgår i november, och hans efterträdare kommer från Japan. Det krävdes sex omröstningar för att Yukiya Amano skulle få den nödvändiga två tredjedelsmajoriteten.
Därefter höll denne folkrättsexpert och kärnfysiker ett tal, d v s han läste innantill med monoton röst i sex minuter. Han betraktas som västs och USAs man, och han påstås vara en dålig kommunikatör. Den som har hört honom tala håller med om det.
Kanske har även IAEA valt en medelmåttig kompromiss, som stämmer med den beprövade mallen.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel