Tempus 2009 v 38

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38

Bosättarna klamrar sig fast, men det finns gränser för hur länge de orkar

Bland bosättarna finns idealister, fundamentalister, nationalister och en hel del pragmatiker.

ETHAN BRONNER och ISABEL KERSHNER
Havat Gilad, Västbanken
Av de hundratusentals israeliska bosättarna på Västbanken är det de som bor i olagliga utposter som Havat Gilad, en bosättning bestående av ett tjugotal husvagnar, som lever allra farligast.
Invånarna tror att det finns en gudomlig plan, som kräver att de håller fast vid denna mark. Många av dem är beväpnade och alla är mycket arga över reträtten från Gaza och fyra bosättningar på Västbanken 2005. ”Glöm aldrig, förlåt aldrig! lyder deras mantra. För att en palestinsk stat ska komma till stånd måste de flytta, och de israeliska myndigheterna befarar att eventuella försök att driva bort dem kan leda till blodiga interna sammanstötningar.

Men en rad intervjuer över flera månader, inklusive med eldsjälar bland bosättarna, ger en någon annorlunda bild. Dessa bosättare, som är splittrade, saknar ledare och är allt mer mystiska, kommer alldeles säkert att motsätta sig evakuering, men att de skulle inleda en organiserad väpnad konflikt mot den israeliska militären förefaller inte troligt. Deras övertygelse att historien förstås bäst som en rad konfrontationer mellan judarna och de som söker judarnas undergång samt deras djupa religiösa tro på den slutliga triumfen gör att de ogärna vänder sig mot sina egna ens under mycket trängda omständigheter.
”Vi är idealister, men vi är inte galna”, säger Ayelet Sandak, som tvingades bort från sin bosättning i Gaza och nu hjälper till att bygga en olaglig utpost, Maoz Esther. Målet är att utvidga den judiska närvaron och distrahera militären. ”Genom att bygga utposter håller vi armén borta från de stora bosättningarna. Om vi är starka kommer ingen att tvinga bort oss”.

Som ett led i tvåstatslösningen har Israel lovat att riva två dussin utposter de närmaste månaderna. Obamas sändebud till Mellanöstern, George Mitchell, är tillbaka i regionen för att försöka arrangera ett toppmöte för nya fredssamtal. Men de israeliska myndigheterna har förhalat arbetet med att eliminera utposter, vilket beror på farhågor om att det skulle kunna splittra landet i två läger.
En del bosättningsledare gör också hotfulla uttalanden: ”De måste döda oss om de vill ha bort oss”, sade Itay Zar, mannen som har grundat Havat Gilad. Och Boaz Haetzni, som bor i Kiryat Arba nära Hebron och tillhör en rörelse som bygger upp rivna utposter igen, underströk att folk inte ser den israeliska armen och staten som heliga längre.
Judisk terror är inget nytt. En religiös ung man dödade premiärminister Yitzhak Rabin 1995, och bosättaren Baruch Godstein dödade 29 muslimer i bön i Hebron 1994.
Men intervjuer med bosättarna antyder ändå att hotet om våld är en politisk strategi. Den stora majoriteten inser att striden är förlorad när bulldozrarna kommer.

Bosättare tenderar att tro att de är den judiska nationens moraliska hjärta, att de är rättmätiga arvtagare till kibbutzernas jordbrukare/soldater, som grundade landet och vars ättlingar (enligt bosättarna) har förfallit till materialism och individualism.
Den f d ministern och högerpolitikern Effie Eitam, som själv är bosättare på Golanhöjderna, företräder denna åsikt. Han säger att Israels religiösa konservativa, med sin blandning av moderna insikter och traditionella värderingar, kommer att ärva ledarskapet över landet. Bosättarna kommer därför att göra allt de kan, säger Eitam, för att inte besudla sig med sina landsmäns blod.
Faktum är att många bosättare, om man bortser från konflikten med palestinierna, verkar vara mönster av osjälviskhet. De väljer att leva spartanskt och hänge sig åt barnen och samhällsgemenskapen. Många är välutbildade läkare, jurister och lärare.

Med detta sagt måste också sägas att deras attityd gentemot de palestinska grannarna, speciellt runt Nablus i norr och Hebron i söder, färgas av förakt och våld. Genom att förlägga sina bosättningar mellan palestinska byar och på de palestinska byarnas åkermark begränsar de palestiniernas framkomlighet för att sedan beslagta ”övergivna” marker. Bosättare har också stuckit åkrar i brand och använt vapen och andra medel för att skrämma och driva palestinska bönder på flykt.
Säkerhetstjänsten Shin Bet har det gångna året arbetat hårt för att få slut på den sortens attacker, och våldet från bosättarna och palestinierna har avtagit markant, men säkerhetsstyrkorna har fortsatt stort överseende med bosättarna.
Blod har spillts på båda sidor.
Många av utposterna på Västbanken har etablerats som ”sionismens svar” på palestinska attacker, framhåller bosättarna.

Det finns 300 000 bosättare på Västbanken (och ytterligare 200 000 israeliska judar bor i Östra Jerusalem). Denna grupp är långt ifrån enhetlig.
En tredjedel är politiskt och socialt lika de flesta israeler. De har flyttat till en bosättning för att få en billig, bekväm bostad och på köpet en sammansvetsad boendegemenskap.
En tredjedel är ultraortodoxa judar, som inte ser sig som vare sig bosättare eller sionister, utan deras enda önskan är att leva tillsammans i en lämplig miljö någonstans i Israel.
De återstående 100 000 är ideologiskt (och ofta religiöst) motiverade att stanna kvar. De har en någorlunda enhetlig syn på situationen: de anser inte att det finns någon palestinsk nation; om världen vill ha en stat för palestinierna borde den upprättas i Jordanien; att hela Västbanken, som de betecknar Judéen och Samarien, är en integrerad del av judarnas hemland; att araber alltid kommer att göra allt de kan för att förstöra Israel och dess gränser, och därför måste de stanna kvar på Västbanken av både historiska och säkerhetsmässiga skäl.

Den militära evakueringsordern till 8 000 bosättare på Gazaremsan för fyra år sedan hänger numera i Gush Katifmuseet i Jerusalem. Tidsfristen för utflyttningen var 14 augusti, vilket i den hebreiska kalendern för detta år var en dag som förknippas med en rad olyckor i den judiska historien.
Bosättarna betecknar evakueringen ”fördrivningen”. Det nya museet, som besöks av massor av människor varje dag, innehåller nycklar från förstörda hus, poesi om sorg och längtan och flaskor fyllda med sand från Gazas stränder. Museets tema är ett medvetet eko av efterkrigslöftet ”Aldrig mera!”
Faktum är att de flesta israeler ser evakueringen av Gaza som en katastrof. Den bäddade för Hamas maktövertagande i Gaza och fler raketattacker mot Israel. Och de f d bosättarna har farit illa.
Bara tio procent av dem har nya, permanenta bostäder. Runt 3 000 bor fortfarande i mobila bostäder i ett tillfälligt läger norr om Gaza.
Deras bekymmer och det faktum att många av dem tar avstånd från militären och staten gör att många bosättare är övertygade om att Israel inte kommer att riskera ett liknande misslyckande på Västbanken.
© 2009 TEMPUS/The New York Times