Tempus 2009 v 39

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39

Naturen glömmer inga oförrätter

Kenya genomlider den värsta försörjningskrisen sedan landet blev självständigt. Regeringen i Nairobi kan ingenting göra.

HORAND KNAUP
Nairobi
Det är tisdag, och det är en bra dag för vattenförsäljaren Justus Musembi. Den 27-årige Musembi har ställt sig med sin kärra och ett tjugotal fyllda vattendunkar mitt i ”Pipeline”, en av många nya satellitstäder utanför Nairobi. Affärerna går strålande i en halvtimma, sedan är alla dunkar sålda.
För invånarna i Pipeline är denna tisdag en dålig dag, därför att det är ännu en dag utan vatten i ledningarna. Det kommer inte ens några droppar ur kranarna, och det går inte att spola toaletterna. Justus affärer går desto bättre. Han får 40 shilling för en 20-litersdunk, och det är ganska mycket pengar i Nairobi.

Tio tusen människor bor i Pipeline i hus som är sex till åtta våningar höga och ligger tätt packade. Om ett hus bara har sex våningar byggs det snabbt ytterligare två ovanpå. Till skillnad från Nairobis stora slumstäder, där det ofta bor två miljoner människor tätt ihop, finns det fortfarande toaletter i Pipeline och normalt även el och rinnande vatten.
Normalt.
Problemet är bara att ingenting är normalt i Kenya nu för tiden. Efter fyra år med torftig nederbörd och ihållande torka i många delar av landet befinner sig Kenya i ett sämre försörjningsläge än någon gång sedan självständigheten 1963.
Denna gång är det inte bara torkan, utan nu är det kris överallt. I stället för nödvändiga 32 miljoner säckar majs blir det bara 20 miljoner i år. Tusentals brunnar har torkat ut, och den här gången drabbas även landets centrum, huvudstaden Nairobi.

Nöden är stor, vilket bl a Brenda Odisa kan intyga. För ett år sedan flyttade hon tillsammans med man och ett barn från Nairobis största slumstad till Pipeline. De bytte korrugerad plåt och lervälling mot en fast punkt i tillvaron. Bättre tider tycktes stå för dörren. Men nu kostar en vattendunk fyra gånger så mycket som för ett år sedan, majs 30 procent mer och socker 50 procent mer. ”Vi äter bara en gång per dygn”, berättar Odisa.
För att upprätthålla vattenförsörjningen skickar stadens styrande ut tankbilar med vatten. Skolor tvingas ta pengar från läromedelsbudgeten och investera i vattenmagasin i stället. I regeringsdepartementen måste man bära upp vattnet i kannor till de översta våningarna. Till och med i diplomatkvarteren i Muthaiga stör knattrande dieselgeneratorer och bullrande pumpar friden i de stora kolonialvillorna och lummiga trädgårdarna.
Eftersom drygt två tredjedelar av Kenyas energibehov tillgodoses av vattenkraft har även elen blivit en bristvara. Varannan dag stängs den av växelvis från kvarter till kvarter. Även sjukhus och stormarknader drabbas. I landets domstolar pågår processerna i skenet av stearinljus.

Konsekvenserna för landets ekonomi är mycket stora. I första hand är det landets tre miljoner små- och medelstora företagare som har det svårt.
Snickaren Joseph Wainaina hade ett väl fungerande företag i Nairobis norra del, där han drev en verkstad och ett åkeri. Kundkretsen var stabil. För ett år sedan hade han tio anställda, nu har han bara fyra. ”Varannan dag försvinner strömmen, och hur ska jag då kunna producera?”, suckar han.
De 50 extra brunnar, som stadsförvaltningen lät borra, kanske förvärrar krisen på längre sikt, misstänker ingenjören Surinder Birdi, som under hela sitt arbetsliv har ägnat sig åt vattenförsörjningen i Kenya. När han flyttade till Kenya från Indien var Nairobi ett paradis: ”Regnen kom punktligt, här var grönt och lummigt och det fanns gott om vatten”, säger han.
De senaste tio åren har regnen blivit färre och kortare, och människorna har blivit många fler. Egentligen borde staden ha begränsat antalet brunnar, men mot lite pengar under bordet kan vem som helst få tillstånd att borra. Därför har det tillkommit hundratals borrhål, som har gjort att grundvattennivån har sjunkit snabbt. För tjugo år sedan hittade Birdi grundvatten på 25 meters djup, idag måste han borra 230 meter.

Kenyanerna kan inte vänta sig någon hjälp från staten. Under den senaste stora energikrisen 2000 inskränkte sig den dåvarande presidenten, Daniel arap Moi, till att konstatera att varken han eller hans regering bar ansvar för bristen på vatten. Idag påpekar landets största dagstidning, Daily Nation, lite torrt att: ”Denna kris är hemmagjord. Den är följden av dålig planering och av att ingenting har gjorts helt enkelt”.
Faktum är att det fanns tydliga tecken på vad som komma skulle. Trots att nederbörden har varit dålig i flera år underlät regeringen att utveckla alternativa energikällor. Miljöexperter varnade för att hänsynslös skogsavverkning och kolonisering av högländerna kunde få negativa konsekvenser.
Trots detta bosatte sig tiotusentals människor i den stora Mauskogen, där tolv vattendrag har sina källor. Det blev så gott som fritt fram för träindustrin att avverka efter eget gottfinnande. Nu förmår kalhyggena inte magasinera vattnet längre, och det betyder bl a att vattenhålen i Nakurunationalparken, som är berömd för sina noshörningar, måste fyllas på konstgjord väg.
Situationen förvärras av rostiga vattenledningar, som delvis härstammar från kolonialtiden, och av olagliga tappställen. Renoveringen av vattenledningsnätet har försummats.
I centrala Kenya har många vattendrag torkat ut helt och hållet. Invånarna i dessa regioner gräver meterdjupa hål i flodbädden för att få upp det sista grundvattnet. I norra Kenya har kampen om vattenhål och betesmarker kostat ett dussintal herdar livet.

Eftersom det kommer att ta lång tid att åtgärda allt som har försummats nöjer sig de politiska ledarna med att beklaga detta och vidta ytliga, publikfriande åtgärder. Regeringen skickade till exempel ut elva armélastbilar med basvaror till nödlidande i norr. På många platser har staten köpt upp magra nötkreatur till överpris. Den har också beställt stora generatorer, som ska avhjälpa strömavbrotten.
Men regeringen har också antagit ett nödprogram också. I flodområdet i Aberdarebergen har man inrättat ett 400 kilometer långt skyddsområde; inkräktarna i Mauskogen ska flyttas och den konstbevattnade arealen ska bli tre gånger större. Premiärminister Raila Odinga verkar även ha upptäckt att länder som Egypten – som har mycket mindre nederbörd än Kenya – lyckas få fram stora skördar tack vare konstbevattning. ”Det är synd och skam att vi inte lyckas producera lika mycket”, sade han för en tid sedan.
Det verkar inte som om krisen har kulminerat ännu. Gasförsörjningen fungerar inte heller tillfredsställande, och raffinaderiet i Mombasa kör inte för fullt. Livsmedelspriserna stiger igen, och det prekära sanitära läget innebär risk för farsoter. Planerna på att förvandla Kenya till ett industriland till 2030 förblir kanske en vision, erkände Odinga för en tid sedan.
Men allt hopp är inte ute. Meteorologer förutspår riklig nederbörd i oktober. Men även om floder och vattenmagasin fylls på, dröjer det flera decennier innan grundvattennivån har återhämtat sig. ”Naturen är långsint”, påpekar den indiske ingenjören Surinder Birdi.
© 2009 TEMPUS /Der Spiegel