Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ISABEL KERSCHNER
Betlehem, Västbanken
I syfte att tilltala en så bred publik som möjligt har de palestinska delegaterna vid Fatahs kongress försökt sprida ett både militant och fredligt budskap. Kongressen avslutades i tisdags.
Det är en känslig balansgång för Fatah, det palestinska nationalistpartiet, när man försöker resa sig från tidigare misslyckanden, föryngra sig och bekämpa Hamas, det islamska parti som är Fatahs främsta rival i kampen om palestiniernas hjärtan och röster. Men det råder delade meningar om den veckolånga kongressen, partiets första på 20 år, har påskyndat eller bromsat utvecklingen mot en palestinsk stat.
En aktör som är allt annat än nöjd är Israels regering. Enligt de israeliska myndigheterna framställs kongressen som en katastrof nästintill utan förmildrande drag. Det överraskar ingen att Avigdor Liebermann, landets hökaktige utrikesminister, var den som var hårdast i sin kritik när han på måndagen inför en delegation demokratiska amerikanska kongressledamöter sade att Fatah-kongressens ”radikala och kompromisslösa ställningstaganden” hade skapat en ”oöverstiglig avgrund mellan dem och oss” och ”effektivt begravt alla möjligheter att komma till något övergripande avtal med palestinierna under de kommande åren”.
Men även Ehud Barak, Israels försvarsminister och ledare för Arbetarpartiet, sade att språkbruket och vissa av de hårdare ställningstaganden som sipprat ut var ”allvarliga och oacceptabla för oss”.
De palestinska delegaterna, djupt försjunkna i egna stridigheter, var oberörda inför Israels reaktion. ”Vad förväntar de sig av oss?” undrade Qaddoura Fares, en framträdande delegat från Ramallah. ”Bosättningarna fortsätter och de vägrar att erkänna våra rättigheter som nation.” Riad Jubran, en delegat från Jerusalem, sade att Israel skulle ha kritiserat kongressen ”om vi så hade samlats för att spela fotboll”.
Det politiska program som Fatah antagit hade när denna tidning trycktes ännu inte publicerats, i väntan på ändringar, rättelser och ett formellt godkännande av det nyvalda styrande rådet, men huvuddragen var klara. De som tagit del av dokumentet säger att det stödjer förhandlingar om en tvåstatslösning, men uppmanar till en ny ansats och nya förhandlingsvillkor, inklusive ett totalstopp för byggandet av nya israeliska bosättningar, ett väldefinierat slutmål och en begränsad tidsram.
”Dokumentet syftar till en fredlig lösning”, sade Sarhan Salaymeh, borgmästare i staden Al-Ram på Västbanken som tillbringat 13 år i israeliskt fängelse. ”Det är dags för nationsbyggande, inte för väpnade strider”, sade han. ”Geväret har sin egen tid.”
Fatah, som fortfarande definierar sig självt som en nationell befrielserörelse, är dock ovilligt att helt överge gevären. I ett uttalande där principerna för den nya politiska stadgan lades fram försäkrar man sitt engagemang för en rättvis fred, men bibehåller den legitima rätten, som ett folk under ockupation, att göra motstånd ”på alla sätt”.
Fatahs ”konstanter” är, enligt uttalandet, befrielse av landet och Jerusalem, avveckling av bosättningarna, och kravet att 1948 års palestinska flyktingar och deras ättlingar ska få återvända. I uttalandet specificerades inte vilket ”land” och vilka delar av Jerusalem som skulle befrias, men delegater hävdade att det var uppenbart att uttalandet gällde de områden som Israel beslagtog i 1967 års krig. Många sade att det politiska programmet erbjöd få nyheter.
Utöver talet om ”rättigheten att göra motstånd” irriterades israelerna även av en kongressresolution som fastslog att Israel var ansvarigt för den förre Fatah-ledaren och grundaren Yassir Arafats död 2004.
Nasser al-Kidwa, Fatah-ledare och brorson till Arafat som lett en utredning om Arafats död, sade i en intervju att det fanns indikationer på ”en hög sannolikhet för förgiftning” men att man fortfarande inte hade några slutgiltiga bevis.
Vissa förklarade kongressens militanta övertoner som naturliga, av respekt för Fatahs revolutionära historia. Andra pekade på den israelsika regeringens hårdare tongångar under premiärminister Benjamin Netanyahu, som inte förrän helt nyligen och med stor motvilja godtog tanken på en begränsad palestinsk stat.
”Vi är inte Netanyahus kompisar”, sade Tawfiq Abu Khoussa, en Fatah-aktivist som flydde från Gaza 2007 efter att det tagits över av Hamas. ”Till dess att vi tillerkänns våra legitima rättigheter är vi fiender.”
Trots hårda ord från Fatahs reformister före kongressen och stormiga sessioner under den, verkar det inte ha debatterats speciellt mycket om de interna strider och misstag som kostade partiet dess popularitet och ledde till att Hamas vann parlamentsvalen 2006.
När valen till Fatahs styrande organ till slut kunde genomföras på söndagskvällen verkade partiet, åtminstone tillfälligt, ha enats. Gamla partiveteraner hade ingått allianser med unga reformivrande kandidater i hopp om att kombinera erfarenhet med nytt blod. Hundratals delegater som var fast i Gaza, för att Hamas förhindrat dem att åka, avlade sina röster per telefon.
Många av de omkring 2 300 delegaterna vid kongressen trängde ihop sig på Terra Sancta-skolans skolgård, där kongressen ägde rum, för att lobba för sina kandidater och umgås. Vissa av delegaterna, födda i flyktingfamiljer i länder som Libanon och Syrien, besökte Västbanken för första gången. På tisdagsmorgonen tydde de initiala resultaten på att de flesta av de 18 platserna i Fatahs centralkommitté hade gått till yngre kandidater. Bara ett fåtal i det gamla gardet lyckades bibehålla sina positioner.
Samtidigt verkade det som att julen anlänt tidigt till Betlehem, vilket bidrog till dne festliga stämningen. Inflödet av Fatah-medlemmar fyllde varje hotellrum, och remsor av vitt papper, listor på rekommenderade kandidater och valsedlar, blåste upp som snöflingor, fångade av vinden.
Men, i slutändan, fanns ingen här som kunde säga när nästa Fatah-kongress skulle kunna äga rum. Inte heller när ett avtal om en palestinsk stat skulle kunna komma till stånd.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
