Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
UWE KLUSSMANN och CHRISTIAN NEEF
Kiev
FRÅGA: Herr president, ingenstans i Europa är läget
så spänt som mellan de två största länderna
i Östeuropa. Varför är förhållandet
mellan Kiev och Moskva så dåligt?
SVAR: Det finns två orsaker: När Sovjetunionen upplöstes kollapsade ett imperium, och många ryssar har svårt att vänja sig vid att det finns nya, oavhängiga stater, som har sin egen syn på historien och framtiden. För det andra har vi ärvt en del problem, som exempelvis den ryska Svartahavsflottan. Vår författning förbjuder främmande länder att ha militära baser inom vårt territorium. Från sovjettiden härstammar också vårt beroende av rysk naturgas, eftersom vi är både förbrukare och transitland, vilket har fått flera olika konflikter till följd.
Ryssland kallade hem sin ambassadör från Kiev för ett bra tag sedan, och det har inte kommit någon ny. President Medvedev meddelade er per brev att ny ambassadör kommer först när ni inte är statschef längre – det var ett ganska märkligt besked, eller hur?
Ja, och Moskvas regelvidriga inblandning i våra inre angelägenheter berör inte bara oss utan hela Europa. Ryssarna är ett stort folk, vi högaktar dem och bemödar oss om goda relationer. Men hur ska de kunna bli bättre, när vår suveränitet ständigt ifrågasätts? Brevet från den ryske presidenten riktades inte bara till mig, vilket man tyvärr inte förstod ute i Europa.
Ryssarna är väl mest irriterade på just er person för tillfället. Medvedev beskyller er för ”en antirysk kurs”, och 47 procent av ryssarna betecknar Ukraina som en ”ovänligt sinnad stat”. Dessutom anklagar man er för att ha skickat ut ukrainska soldater och nationalistiska aktivister att kämpa på Georgiens sida i kriget mot Ryssland förra året. Ligger det något i dessa anklagelser?
Nej, det är en stor lögn. Jag är beredd att godkänna vilken internationell utredning som helst. Även i samband med gaskonflikten i början av året spreds lögner för att påverka övriga Europas syn på Ukraina.
Men faktum är att ni under kriget stödde er vän, Georgiens president Michail Sakaasjvili, med vapen och annat!
Redan innan jag blev president förekom stora vapenleveranser till Georgien. Vårt militärtekniska samarbete sker inom ramarna för internationell rätt. Vad beträffar det rysk-georgiska kriget ställde vi oss på Georgiens sida, därför att något annat inte kom på fråga. Det handlar inte om Georgien utan om grundläggande principer som den territoriella okränkbarheten. En fråga som berör alla i Europa är huruvida den internationella säkerhetsstrukturen får rubbas eller inte? Det är sorgligt att se de europeiska demokratierna strunta i sina egna grundvärderingar.
Medvedev anklagar er också för att förtrycka det ryska språket, trots att Ukraina har en rysk minoritet på över åtta miljoner människor och ännu fler ryskspråkiga medborgare.
Det finns ett språkproblem hos oss, men det har med det ukrainska språket att göra. Om ni pratar med ukrainare kommer två tredjedelar att svara på ryska. Mer än hälften av all undervisning i skolorna sker på ryska.
Varför utnämner man inte ryska till ett officiellt språk?
Som garant för författningen är det min plikt att bevara ukrainskan som officiellt språk. Med modersmålet bevarar vi bäst vår kultur. Modersmålet hjälpte oss också att vinna självständighet. En nation som förlorar sitt språk förlorar sina minnen, sin historia, sin identitet…
På Krim talas nästan enbart ryska. Där har på senare tid förekommit sammanstötningar mellan ukrainsk polis och personal från den ryska Svartahavsflottan, därför att Kiev hade beordrat nedmontering av fyrar och stoppat rakettransporter. Varför provocera när det finns ett avtal om att den ryska flottan får stanna till 2017.
Det finns ett grundavtal och fyra tilläggsprotokoll om
den ryska flottans närvaro på vårt territorium.
En viktig del i avtalet uppfylls inte: exempelvis utnyttjas stora
delar av den tyska militärens arrenderade område till
artfrämmande verksamheter som exempelvis privata villor.
I området råder laglöshet och oreda.
Eller ta problemet med de 134 fyrarna på vårt territorium.
Ryssland lade helt enkelt beslag på fyrarna. Om de verkligen
behövde dem för flottan skulle de ha sökt komma
överens med oss. Vi har också rätt att kontrollera
hur många soldater och fartyg som finns i flottbasen för
att undanröja misstankar om att Moskva bygger ut basen. Inget
land med främmande makts militär inom de egna gränserna
avstår från rätten att kontrollera för den
egna säkerhetens skull.
Skulle det som hände i de georgiska utbrytarprovinserna Abchazien och Sydossetien kunna hända på Krim? Ett utbrytarförsök uppmuntrat av Moskva?
Det finns inga interna grunder för något sådant. Problemet uppstår först om någon får för sig att spela Krim-kortet. Då skulle ett hot kunna växa fram. I rollen som president gör jag allt som står i min makt för att förhindra detta.
Det finns redan upprorsgnistor bland ryssarna på Krim, som tycker att Moskva bör stödja en utbrytning och i nödfall bör förklara krig mot ”de dumma människorna”, som styr i Kiev.
Hur saker och ting avlöper beror främst på Ryssland. Redan 1993 utropade det ryska parlamentet hamnstaden Sevastopol till rysk stad; det var ett officiellt beslut, som ännu inte har realiserats. Detta beslut visar dock att det finns krafter som försöker destabilisera Krim.
Pressen från Moskva har andra orsaker också. Kreml vill tydligen till varje pris förhindra att Ukraina blir medlem i Nato?
Man måste förstå varför Ryssland följer
utvecklingen i den unga demokratin Ukraina med så avundsjukt
intresse. 1654 förlorade Ukraina självständigheten
och blev en gränsprovins i det ryska imperiet.
Under 1900-talet förklarade sig Ukraina självständigt
sex gånger, och fem gånger förlorade landet sin
oavhängighet igen. Förlusten av oberoendet är inget
teoretiskt hot utan en livserfarenhet hos många generationer.
Varje gång har vi förlorat suveräniteten, därför
att vi blev offer i ett maktspel. Nu söker vi säkerhet
i Nato, ett förbund för demokratier, som redan inkluderar
polacker, tjecker, litauer, letter och ester.
Men västmakterna ryggar – inte bara av hänsyn till Ryssland och också i besvikelse över dem som segrade i den orangea revolutionen 2004, ni och premiärminister Julia Timosjenko, som bär skulden för den djupa författningskrisen. Ni beskyller varandra för förräderi, korruption och spionage för Ryssland. Er egen maktposition har försvagats markant. Varför är det så svårt för den politiska eliten i Ukraina att komma överens?
Jag håller inte med er beskrivning av läget. Jag har gett landet ett perspektiv: de senaste fyra åren har ekonomin vuxit med omkring sju procent, budgeten har fördubblats, minimipensionen har höjts och utlandets investeringar har femfaldigats. Visa mig något annat europeiskt land med lika positiva siffror. Skulle jag inte vara stolt över detta?
Trots allt det som ni har åstadkommit är besvikelsen över ert styre utbredd!
Problemen började efter den orangea revolutionen, när vi bildade regering och de första motsättningarna kom i dagen. Vi bråkade om vilken politik vi skulle föra. Premiärminister Timosjenko blockerade ekonomiska reformer och införde rigida kontroller: hon begränsade exporten av spannmål och matolja under förevändning av att bekämpa inflationen. Förra året utrotade hon tiotusentals småbrukare genom att importera mängder av kött. Boskapsbeståndet krympte dramatiskt. I stället för marknadsekonomisk konkurrens kom populism och korruption.
I europeiska demokratier skulle parlamentet ha ingripit.
I vårt parlament finns ingen handlingskraftig majoritet.
Premiärministern förmår inte driva igenom vare
sig budget eller lagförslag. Det finns inget koncept för
utrikes- eller ekonomipolitiska problem. Premiärministern
vägrar att ta ordet Nato i sin mun, och de höga demokratiska
ideal, som hyllades i den orangea revolutionen, har hon glömt.
Den populistiska politiken tröttar landet. Makten har blivit
ett självändamål, och den får kosta vad
den vill, även om det inbegriper förräderi, hemliga
överenskommelser eller kupper.
Det är hårda ord mot en f d vapensyster!
Hon har tyvärr sökt nya partners bland de f d revolutionsmotståndarna för att försvaga min position. Ledamöter tillhörande mitt parti i parlamentet har blivit köpta av premiärministern, som gör vad som helst för att sitta kvar.
Det låter som en bananrepublik, inte som ett stort land i Europa.
Orsaken är författningsreformen från 2004, som godkändes i parlamentet för att förhindra ett blodigt slut på revolutionen. Reformen har med tiden blivit en boja om foten på hela maktstrukturen. Min rätt att utse regeringsmedlemmar begränsades kraftigt.
Det finns rykten om maffiagrupperingar i parlamentet?
I parlamentet finns ett antal f d fängelsekunder. De skulle kunna bilda en egen fraktion. Den misslyckade författningsreformen har resulterat i att det i parlamentet finns ledamöter vars enda avsikt är att förvärva vissa företag och kontrollera privata, ekonomiska intressen.
Och Moskva bevittnar detta stillatigande?
Se bara på vår premiärminister och hennes resor till Moskva. När jag varnar för en femtekolonnare vet jag vad jag pratar om…
Men problemet är att Julija Timosjenko i olika opinionsmätningar får knappt 30 procents väljarstöd, medan ni själv pendlar mellan ynka sex och åtta procent. Ni verkar vara den stora förloraren i maktkampen i Kiev.
Var snäll och kom inte med sådana siffror”
Det är tydligt att många ukrainare ogillar ert snabba närmande till väst.
Efter 18 års självständighet har närmandet till Nato högsta prioritet. I relationerna med EU har vi redan uppnått mycket otroligt: handelslättnader, visumöverenskommelser etc, och jag är övertygad om att det inte finns någon annan väg för Ukraina än den som jag förespråkar.
Ni har blivit en ensam president. Kommer ni ändå att ställa upp för omval i januari nästa år?
Javisst. Mina opinionssiffror stiger igen. Medvedevs brev förstärker nog denna trend.
Kommer ni att före valet infria löftet om att klara upp två stora affärer: mordet 2000 på journalisten Georgij Gongadse, som rapporterade flitigt om korruptionen i Ukraina, och giftmordförsöket mot er själv i september 2004? Sanningen presenteras tydligen bara i småsmulor och alltid bara om den är politiskt fördelaktig.
Ni tar fel. Presidenten har inte rätt att kontrollera rättsliga utredningar. Att klara upp mordet på Gongadse är en hederssak. Tre personer, som var uppenbart involverade i mordet, har redan fått sina domar. Nu gäller det bara att hitta uppdragsgivaren. En sak som ingen i väst begriper är att vi måste skydda kronvittnet, en polisgeneral, dygnet runt, så att ingen hämnas på honom. Det finns folk i premiärministerns krets, som inte vill att utredningen ska fortsätta, eftersom de förr arbetade under den förre presidenten, Kutjma. Det var under hans tid som mordet ägde rum.
Och förgiftningen av er i samband med en officiell middag?
Utredningen är avslutad, åklagarna har förhört fler än tusen vittnen. En rad parlamentariker, däribland oppositionsledaren Viktor Janukovitj, som var regeringschef då, har inte vittnat. Personer, som organiserade attentatet konkret, befinner sig sedan fyra år tillbaka i Moskva. Tre gånger har jag kontaktat Rysslands president och bett om att dessa personer ska förhöras på vår ambassad i Moskva. Bland de misstänkta finns en f d ställföreträdande underrättelsechef, den förre ambassadkocken och en betjänt. Alla är i Moskva.
Tack för detta samtal, herr president.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
