Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JENS GLÜSING
Caracas
Ett stort plakat pryder militärfängelset i Los Teques,
som är en förort till Caracas: ”Fosterland, socialism
eller döden” lyder budskapet. Framför ingången
till cellerna trängs anhöriga till de intagna. Soldater
undersöker köttpastejer, kakor och andra medhavda livsmedel
för att stoppa smuggling av mobiltelefoner och vapen.
Den mest kända internen i Venezuela sitter i en rymlig cell
på tredje våningen. General Raúl Isaías
Baduel är 54 år och var tidigare försvarsminister
och arméchef. Nu tar han tacksamt emot några tidningar,
som hans väktare tillåter. Tillgång till telefon
eller internet kan han bara drömma om.
För fem månader sedan överfölls han av beväpnade
män i närheten av sin bostad. När han försökte
kalla på hjälp via mobiltelefonen tryckte en av männen
en pistol mot hans panna. I en diskret bil fördes han sedan
till en kasern, där männen förklarade att de tillhörde
den militära underrättelsetjänsten.
Riksåklagaren beskyller Baduel för att ha stulit
100 000 dollar ur statskassan efter det att han avsattes som försvarsminister
för två år sedan. Soldaterna, som påstås
kunna vittna om detta brott, har ännu inte sagt något.
Ett förhör inför domstol sköts upp med argumentet
att domaren hade blivit sjuk. ”Jag är politisk fånge”,
säger generalen. Han lägger skulden för gripandet
och häktningen på en gammal vän: president Hugo
Rafael Chávez Frias.
Som unga soldater svor dessa två vänner att ”slita
loss oligarkins kedjor” och erbjuda det venezolanska folket
möjligheten till ett fritt, rättvist och socialt liv.
Detta löfte begravde de i december 1982 under ett hundraårigt
träd, som en gång i tiden har skänkt frihetshjälten
Simón Bolívar välkommen skugga under en rast.
Detta var början på den ”bolivariska revolutionen”
och på Hugo Chávez långa väg till makten.
Vägen var ojämn och ledde efter en misslyckad kupp och
två års fängelse fram till målet 1998 i
demokratiska val. Idag, drygt tio år senare, handlar det
för Chávez del bara om att befästa sin egen ställning
som allenarådande härskare.
Den ungdomliga brandfacklan har förvandlats till en slipad
populist, som styr med hjälp av folkomröstningar.
Chávez har vunnit nästan tio val och folkomröstningar
(och förlorat en, som skulle göra det möjligt för
honom att bli omvald hur många gånger som helst).
Hans regim splittrar familjer och förstör vänskapsband.
Tiotusentals venezolaner har utvandrat på grund av honom.
Under tiden styr denne caudillo sitt land som om det vore en privat
egendom. Helst regerar han via tv: alla kanaler måste varje
söndag sända hans tv-program ”Aló Presidente”,
och flera gånger i veckan sänds en förkortad version
av programmet. Så fort presidenten framträder i officiella
sammanhang måste tv sända, vilket betyder att Cháves
syns i tv ungefär 20 timmar per vecka.
Publiken underhålls med folkvisor och grova vitsar. Han
kommenterar världsläget och läser ur Bolívars
verk. Han utnämner och avskedar ministrar live i tv, berömmer
en viss mobiltelefon eller ett visst schampo som ”folkets
egna produkter”. Han skämtar om sina bordellbesök
som ung soldat och kritiserar sina landsmäns omfattande konsumtion
av whisky. När en kvinna per telefon klagar på att
de statliga sjukhusen är överfulla lovar han: ”Oroa
dig inte, jag skickar min livläkare”. Och han gör
det.
Monologen varar i upp emot åtta timmar. Presidenten verkar
ha outsinlig energi. När Chávez för en tid sedan
ställde halva den planerade jubileumssändningen av Aló
Presidente, som var tänkt att sändas fyra dagar i rad,
spekulerade många venezolaner om en statskris var i antågande.
Med något uppsvullet ansikte kom han sedan tillbaka i tv-rutan.
Tydligen hade han drabbats av maginfluensa, sade anhängarna.
Han går på droger, säger motståndarna.
På senare tid har han varit ovanligt aggressiv i tv. Tonen
har blivit hårdare, och politiska motståndare pekas
ut som ”fiender, som måste förintas”.
Precis som förebilden Fidel Castro tänker han alltid
i militära termer när det handlar om politiska motsättningar.
”Mi Commandante” sade parlamentets kvinnliga talman
när hon hälsade Chávez välkommen till nationalförsamlingen
i samband med firandet av författningens tioårsdag
i början av augusti. Han kom i en bepansrad terrängbil
av amerikansk modell, och adjutanter med röda baskrar skyndade
att bilda häck.
Innan caudillon stiger in i plenisalen går han en runda
på parlamentsbyggnadens innergård. Där och på
byggnadens balkonger står hundratals anhängare i röda
uniformer och väntar sedan flera timmar för att få
en skymt av honom.
Marlinda Chorillo, 62 år, har kommit från den fattiga
stadsdelen Catia. Hon försöker tränga sig fram
för att krama presidenten eller åtminstone dra i hans
rockärm. ”Chávez, jag älskar dig!”,
ropar hon ut över mängden. Chávez anhängare
hyllar honom som om han vore en Messias, många har hans
porträtt hängande på väggen bredvid andra
hjältar och helgon.
Presidenten trycker händer och kommer knappt framåt
i trängseln. Ett par indianer i traditionell klädsel
har flugits in från Amazonas för att visas upp vid
detta tillfälle. De får komma nära presidenten,
som trycker dem till sitt bröst.
Chávez är en Zambo – så kallas mörkhyade
blandrasiga personer i Venezuela. Den ljushyade eliten i Caracas
kallar honom hånfullt för ”Apan”, men den
är maktlös inför hans karisma. Han kramar indianerna,
och de höjer sina spjut i luften till hans ära, sedan
förs han av sina livvakter in i byggnaden.
När han lite senare träder fram inför nationalförsamlingens
ledamöter har kostymen putsats och slipsen sitter perfekt
igen. Nu är Chávez den store statsmannen. Han håller
i en liten röd bok, 1999 års författning, som
ger honom rätten att bli omvald. ”Denna bok garanterar
vår väg till socialismen”, säger han.
Med den ursprungliga författningen fick han hjälp av
kamraten Baduel, och den anses vara den mest demokratiska författningen
i Venezuelas historia. Men för Chávez var den inte
tillräckligt socialistisk. I december 2007 höll han
folkomröstning om några tillägg, som avsåg
att inkludera den socialistiska vänsterkursen och presidentens
rätt att bli omvald hur många gånger som helst.
Baduel protesterade, och det satte punkt för deras vänskap.
Folkomröstningen misslyckades ur Chávez synvinkel,
men Baduel visste att Chávez inte tänkte ge sig.
De senaste månaderna har presidenten steg för steg
banat väg för ”2000-talets socialism”, som
han tolkar den, med hjälp av nya lagar och förordningar.
Efter en folkomröstnig i februari i år kan han ställa
upp för omval obegränsat antal gånger. Därefter
förstatligade han industrier och banker, exproprierade kaffeplantager
och egendomar, hotade oppositionspolitiker och journalister. ”Vi
är på väg mot totalitarism med laglig fasad”,
varnar Teodoro Petkoff, som en gång i tiden var gerillasoldat
men numera företräder oppositionen.
Nationalförsamlingen böjer sig för statschefens
egensinniga nycker. Den består till drygt 90 procent av
hans anhängare. Oppositionen har försvagat sig själv
genom att bojkotta de senaste valen 2005. Nu tvingas den se på
när Chávez tillskansar sig all makt. ”Bojkotten
var ett oförlåtligt misstag”, erkänner Pablo
Pérez, guvernör i den viktiga delstaten Zulia.
Pérez hör till en ny generation oppositionspolitiker,
som lyckades erövra makt i förra regionvalen i november
förra året. Flera viktiga guvernörsposter samt
borgmästarämbetet i Caracas kontrolleras nu av Chávez
motståndare.
Oppositionen kan delvis tacka frustrerade regimanhängare
för sina framgångar. Många av regeringens funktionärer
är lika korrupta som det högsta ledarskiktet under Chávez
företrädare. ”Bulibourgeoisin”, som regimens
röda ledare kallas, dricker helst vällagrad whisky,
kör vräkiga, amerikanska bilar och äger våningar
och villor på de bästa lägena. Många Chávezanhängare,
som förr följde presidentens minsta lilla befallning
utan att blinka, stannade hemma i valen eller röstade på
oppositionen för att visa sitt missnöje med korruptionen.
Den rika oljestaten Zulia, vars huvudstad är Maracaibo,
har alltid varit ett starkt oppositionsfäste. I Maracaibosjön,
som är en stor lagun med utlopp i havet, sprutar ur 12 000
borrhål det svarta guld, som har gjort Venezuela till Latinamerikas
Saudiarabien. Dagligen lättar tankbåtar ankar och styr
kursen mot USA. Chávez ärkefiende är Venezuelas
största kund. ”Våra oljereserver räcker i
minst 120 år”, säger Edwin Ligg, vd för oljehandelskammaren
i Maracaibo.
Men oljeintäkterna hamnar i första hand hos centralregeringen.
”Chávez lägger beslag på pengar som egentligen
tillhör oss”, klagar guvernör Pérez.
Det statliga bolaget PDVSA har monopol på utvinning och
försäljning av oljan. Förr i tiden sågs bolaget
som en förebild ute i världen, men Chávez plundrade
koncernen för att kunna finansiera sina kostsamma socialprogram.
Bolagets verksamhet utvidgades också. Idag säljer PDVSA
subventionerade livsmedel, bekostar läskurser och politiska
kampanjer.
Koncernens räkenskaper är så krångliga att
inte ens experterna begriper sig på dem. ”PDVSA har
blivit en diversehandel”, klagar Ligg. ”Våra tekniska
experter säljer ost och bröd”.
För sju år sedan strejkade oljebolagets arbetare.
Chávez tolkade strejken som ett kuppförsök och
avskedade 18 000 av 40 000 anställda. Tusentals skickliga
arbetare, tjänstemän och tekniker emigrerade. I Mellanöstern,
Kanada och Ryssland hittade många välutbildade venezolaner
snabbt nya jobb.
Det statliga bolaget är i stort behov av pengar till nya
investeringar. Men Chávez missbrukar bolaget som ett slags
revolutionsmotor. I maj bestämde han att alla kontrakterade
underleverantörer skulle förstatligas. Över en
natt införlivades runt 70 företag, som i huvudsak sysslade
med underhåll av borrtornen.
Firman De-Ko vid Maracaibosjöns östra strand var ett
av offren. Klockan fem på morgonen stormades företaget
av rödklädda specialenheter. Ägaren eskorterades
till platsen av beväpnade soldater. ”Detta företag
tillhör härmed PDVSA”, sade enhetens ledare till
vd:n José Contreras. Han fick inte ens lov att hämta
privata saker på sitt kontor.
Den nya ägaren målade fasaden röd och klistrade
ett jättelikt porträtt av Chávez över firmaskylten.
”Chávez har återerövrat vår egendom!”,
står det under porträttet. Chávez män beslagtog
sju transportbåtar, två pråmar, lyftkranar och
fabrikshallar till ett värde av flera miljoner dollar. Någon
kompensation har inte betalats ut. ”Detta var ingen expropriering
utan rena rama rånet”, klagar Contreras.
Dessutom gör regeringen allt den kan för att försvaga
det oberoende oljearbetarfacket. Man vill tvinga oljearbetarna
att i stället ansluta sig till statligt kontrollerade fackförbund.
”Regeringen låtsas vara arbetarnas vän, men vi
har ingenting att säga till om”, säger fackförbundsledaren
Carlos Contreras, som egentligen stöder Chávez.
På detta sätt splittrar Chávez sin egen politiska
bas.
Ingenstans mäter man stämningen i landet lika bra som
i den fattiga stadsdelen ”23 januari” som ligger nära
centrala Caracas. I oputsade tegelbyggnader och förfallna
höghus från femtiotalet, som klänger som bikupor
på de gröna kullarna, lever och härjar regeringens
slagtrupper. De misshandlar nyfikna journalister och regimmotståndare;
det finns inte en taxichaufför som vågar sig in i denna
slum.
Chávez har låtit inrätta en vallokal i 23 januari,
och de flesta invånarna är chavister. ”Under tidigare
regeringar rådde undantagstillstånd här, och
polisen mördade och torterade”, säger Glen Martínez,
som är chef för den lokala radiostationen. ”Men
Chávez ser oss som likvärdiga medborgare”, tillägger
Martínez.
Radio 23 är en av ett dussintal ”kollektiv”.
Så kallar sig politiska grupperingar men också de
kriminella gäng, som har delat upp slumområdena sins
emellan.
Tidigare vågade Martínez inte vistas utomhus obeväpnad.
”Jag hade många fiender, men nu har vi skapat fred
i det här området, och nu råder vapenstillestånd”.
Radio 23 erbjuder sändningstid till lokala kvinnoföreningar,
den argumenterar för försiktig sex och informerar om
politiska beslut. I studion hänger ett porträtt av Che
Guevara. Engelskspråkiga låtar är tabu.
Bakom den förfallna byggnad, som hyser radiostationen, ligger
en kasserad, rostig sändare, som militären donerade
en gång. ”Chávez lovade att sanera vårt
hus”, säger Martínez. Det var för två
år sedan, och sedan dess har det inte hörts ett knyst
från presidenten. Martínez sambo, Lisbeth González,
som har upprättat medborgargrupper i slummen för att
stärka Chávez politiska bas, är också frustrerad.
”Någon riktig revolution har det aldrig blivit här”,
suckar hon.
”Han börjar bli rädd för det egna folket”,
tror Baduel, den f d kamraten, i sitt fängelse.
Baduel delar cell med en amiral och en general från nationalgardet.
De greps för ett år sedan anklagade för att ha
planerat att mörda presidenten. De tre männen spelar
volleyboll för att bevara hälsa och spänst.
För en tid sedan skrev Baduel ett brev till sin forne vän:
”Herr president, Ni har överväldigat landets institutioner
och misskrediterat militären, men mig kan ni inte skrämma”.
Baduel förväntar sig inget svar, och har inga illusioner
om sin framtid: ”Jag blir fri den dag Chávez försvinner,
inte en dag tidigare”, säger han.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
