Tempus 2008 v 21

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21

Tålamodet prövas i Afghanistan

Det ständigt skiftande krigsläget i Afghanistan tär på sammanhållningen i den allians, som bekämpar talibaner och upproriska och hjälper den afghanska staten att bygga upp ett starkt försvar och en stark regering.

CARLOTTA GALL
Khakrez, Afghanistan
I höstas sågs grupper av talibaner röra sig i varenda by i detta distrikt i södra Afghanistan. I januari kom amerikanska soldater för att köra bort dem, enligt lokalbefolkningen. Men i april hade talibanerna kommit tillbaka igen. De omringade distriktets centrum i en styrkedemonstration, som skrämde upp byborna ordentligt. Sedan försvann talibanerna igen etappvis.
Khakrez, som ligger två timmars bilfärd norr om Kandahar, är bara ett litet hörn i det komplicerade kriget i Afghanistan, men krigets pendelkaraktär säger en hel del om de större problem som utmanar Nato och de amerikanska styrkorna efter sju år av en konflikt, som inte visar några tecken på att mattas av.

Den allt mer trängande frågan för de allierade är hur länge det dröjer innan man i viktiga provinser som Kandahar förmår permanenta framstegen och erbjuda invånarna äkta säkerhet och stabilt styre. En minst lika viktig fråga är om det kan göras innan kriget tär för mycket på relationerna inom den USA-ledda alliansen och mellan den och det afghanska folket.
”Ingen påstår att detta blir ett år av stabilisering eller minskat våld, och vi lär absolut inte få se något slut på kriget”, säger Christopher Alexander, biträdande FN-sändebud i Afghanistan. Men han tillägger: ”Bilden varierar mellan olika platser”, vilket gör det extremt svårt att bedöma eventuella framsteg och medverkar till vitt skilda åsikter om konflikten mellan t ex afghanska regeringsrepresentanter och deras allierade i Nato och de amerikanska styrkorna.

Nato och västerländska representanter i Afghanistan hävdar att talibanerna har försvagats och att de afghanska styrkorna och den afghanska regeringen blir kontinuerligt starkare. Men en del amerikaner berättar också om ett uppror och en narkotikarelaterad kriminalitet som expanderar. Allmänhetens uppfattning är också att saker och ting förvärras.
Saken blir inte bättre av att Natos medlemmar arbetar olika snabbt i landets olika delar där de är verksamma. Varje allierad bestämmer själv balansen mellan strid och fredsbevarande.
Under tiden fluktuerar de upproriska styrkorna. De invaderar på vissa ställen bara för att dra sig tillbaka igen efter ett tag.
Med vårens ankomst och en ny stridssäsong anser en del lokala ämbetsmän att Nato måste agera snabbare och slå tillbaka talibanerna medan de är relativt svaga för att undvika ännu en talibansk sommaroffensiv och erövra folkets förtroende. Rädda människor stödjer inte regeringen när den är svag.
”Det är nu det är dags att konfrontera dem”, säger Hajii Agha Lalai, som leder Afghanska freds- och försoningskommissionens avdelning i Kandahar. Kommissionens mål är att övertala talibaner att ge upp och arbeta för fred i stället. ”Men jag vet sannerligen inte vad utlänningarna håller på med”, säger Lalai om Nato-soldaterna.

Frustrationen märks också bland amerikanska regeringsföreträdare och Nato-folket i Europas huvudstäder, som klagar på att Nato fortfarande, två år efter talibanernas återkomst på bred front, kämpar för att uppfylla sina åtaganden och uppvisa en enad front i kriget.
Den amerikanska militären, som redan är hårt ansträngd med 140 000 man i Irak, skickade nyligen 3 000 marinsoldater till Afghanistan som förstärkning till Nato-styrkorna i söder.
Nato-länderna står under allt hårdare press att hämta hem sina styrkor. De ryggar för kraven att de ska förstärka de 65 000 soldater (varav 34 000 amerikanska) som redan finns på plats i Afghanistan. Bushs administration säger att de kan skicka ytterligare 7 000 amerikanska soldater nästa år för att fylla eventuella hål.

Påfrestningarna kommer efter 2007, som var det blodigaste året hittills i Afghanistan: fler än 8 000 människor dödades i strid, däribland 1 500 civila, enligt FN. Merparten av de dödade, ca 5 000, var rebeller.
Antalet upproriska attacker har ökat dramatiskt de senaste två åren, och Natos representanter rapporterar också om ökat antal gränsöverskridande attacker i de östliga provinserna vid gränsen mot Pakistans stamområden.
En del amerikaner tolkar det ökande antalet gränsattacker som ett tecken på att upproret breder ut sig.
”Upproret har dämpats i söder, vuxit lite i öster, och nu noterar vi att det breder ut sig i väster och norr i stället”, sade underrättelsechefen Mike McConell i ett utskottsförhör i Washington för ett par månader sedan.
Alla håller inte med om att fler attacker betyder att upproret har blivit större. Faktum är att en del amerikaner, Nato-ledare och afghanska regeringsföreträdare tolkar det ökande antalet attacker som tecken på att de talibanska styrkorna har försvagats och krympt, vilket har lett till att talibanerna opererar i mindre grupper och förlitar sig i större utsträckning på bakhållstaktik och vägbomber.
Afghanistans nationella säkerhetschef, Amrullah Saleh, delar till exempel inte alls McConnells syn på situationen. Saleh och försvarsminister Abdul Rahim Wardak och ett antal högt uppsatta Nato-representanter är övertygade om att talibanerna har blivit svagare, men det har å andra sidan den afghanska regeringen också.

Ingen afghansk regeringsrepresentant kräver fler utländska soldater, men de vill ha mera hjälp med att bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna, som accepteras lättare av det afghanska folket och som inte uppträder så klumpigt som utlänningarna bland enkla landsortsbor.
Stora delar av norra och centrala Afghanistan är fredliga, betonar afghanerna. I framför allt de ostliga provinserna, där amerikanerna fördubblade sin närvaro för två år sedan, finns det många helt stabila distrikt. FN bekräftar denna analys.
Befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Afghanistan, generalmajor Jeffrey Schloesser, berättar att han hade väntat sig tilltagande våld 2008 men har blivit positivt överraskad av de afghanska styrkornas framgångar. ”De upproriska har inte längre tiden på sin sida”, säger han.
Faktum är att ett ökande antal talibanska krigare, enligt afghanska regeringskällor, skickar signaler om att de är redo att lägga ned sina vapen. FN i Afghanistan har också noterat att allt fler talibaner kommer och knackar på dörren och undrar vilket slags garantier de kan få från regeringen och internationella organisationer om de hoppar av upproret.
Bland dem som har tagit kontakt finns högt uppsatta medlemmar i den förra talibanregeringen och till och med den avfällige mujaheddinledaren Gulbuddin Hekmatyar, som kontrollerar flera militanta ledare, som bekämpar amerikanerna.
De många kontakterna speglar krigströtthet hos rebellerna, säger afghanska regeringsrepresentanter.

I Afghanistans sydliga provinser, där talibanerna iscensatte en spektakulär comeback 2006 mot Natos förstärkta styrkor – mestadels kanadensare, britter och holländare – har talibanerna mött allvarliga bakslag i senaste tidens strider, enligt lokalbefolkningen.
Brigadgeneral Harm de Jonge, den holländske befälhavaren för Nato-styrkan i södra Afghanistan, uppger att många av de lokala talibanledarna har dödats det senaste året, och effekterna är markanta.
”Man anar splittring och dålig samordning i talibanernas led”, säger de Jonge. ”I vissa områden saknas logistik”.

Förutom att bekämpa talibanerna ingår det i Natos uppdrag att träna och utveckla den afghanska armén. Afghanerna har vid det här laget fyra egna brigader i söder, en i var och en av de oroligaste provinserna, Kandahar, Helmand, Oruzgan och Zabul. Afghanerna leder själva de militära operationerna i två av dessa provinser.
”Vi gör framsteg”, säger general de Jonge, ”Men det kommer att ta lång tid”.
Samtidigt fortsätter upproret att vara farligt och svårutrotat. Det underblåses av opiumhandel och narkotikaaffärer. I staden Kandahar och i oroliga distrikt som Khakrez är rädslan, osäkerheten och vilsenheten bland befolkningen tydliga.
Polisen i Khakrez vågar inte gå utanför polisstationen, enligt befolkningen. ”Alla månar om sin egen säkerhet”, säger en av de äldste i Khakrez.
I takt med att talibanstyrkorna har minskat i mankraft har de blivit brutalare, enligt afghanska regeringsrepresentanter. Yngre, mer radikala ledare har ersatt några av de äldre mujaheddinledarna, som ofta hade starka band till lokalbefolkningen och därför var beredda att i någon mån lyssna på de äldstes råd.
De nya, yngre ledarna saknar den sortens band. Det förekommer otäcka incidenter i form av nattliga mord och bortföranden, som antyder att talibanerna har blivit skoningslösare, enligt Hajji Lalal, chefen för Freds och försoningskommissionen i Kandahar.

Äldre medborgare i Khakrez berättar att byskolor måste stänga, därför att lärarna inte vågar komma till jobbet. Många föräldrar håller också sina barn hemma för att skydda dem mot ont.
”Förra året var ett riktigt dåligt år”, säger bybon Ghulam Farouq. ”En polisman dödades utanför distriktscentret, och liket låg kvar på gatan i tre dagar, därför att ingen vågade ta hand om det”.
Guvernören i Kandaharprovinsen, Asadullah Khaled, som besökte Khakrez i slutet av april, säger att han idag kan och vågar köra bil till provinsens alla distrikt, vilket inte var fallet i fjol.
Våld och skrämseltaktik har tvingat drygt 10 000 familjer att fly från sina hem sedan i mars 2007, enligt Röda halvmånen. Internationella röda korset har hjälpt nästan 9 000 familjer – omkring 60 000 individer – som har flytt från konflikten i söder de senaste 16 månaderna.
Ordföranden i Internationella röda korset, Jacob Kellenberger, varnade efter ett besök i Kandahar nyligen för att det förmodligen finns många människor i stort behov av hjälp i områden, som inte är tillgängliga.

Enligt general de Jonge planerar militären ”en stegvis framstöt”, som koncentreras till de tätast befolkade områdena först. Där ska lokala regeringar installeras och distriktguvernörerna ska förses med säkerhetsstyrkor och annat stöd.
Utvecklingsprojekt är viktiga faktorer när det gäller att övertyga invånarna att det vidtas konkreta åtgärder för att hjälpa dem. ”Vi måste visa folket på marken att regeringen verkligen agerar för att förbättra människornas livssituation”, säger generalen.
Men det folk vill ha allra helst är en stark ledare. ”Om regeringen är tillräckligt stark vågar talibanerna inte visa sig”, säger jordbrukaren Ismatullah, som inte använder något efternamn. ”Och om regeringen är svag får den aldrig folkets stöd”, tillägger han.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune