Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
DAN BILEFSKY
Tirana
Donika Mici har trotsat decennier av diktatur, en brand som ödelade
en av hennes fabriker, våld som nästan urartade i inbördeskrig
och en svärmor, som tyckte att hon skulle stå vid spisen
i stället för att leda ett modeimperium.
Men 47-åriga Mici, vd för DoniAnna, den största
skofabriken i Albanien, säger att det är hög tid
för AB Albanien att kasta av sig sin gamla image och lägga
det förflutnas svårigheter till handlingarna.
Andra skoexportörer i Albanien tillverkar åtminstone
delar av produktionen i Italien för att kunna använda
etiketten ”Made in Italy”, men Mici är stolt över
att alla hennes skor tillverkas i Albanien. Enligt henne är
”Made in Albania” absolut inget hinder för framgång.
DoniAnna har också en avundsvärd återförsäljarlista, som inkluderar allt från stora kedjor som Macy’s och Bata till specialister som Aldo och Kenneth Cole. Företaget omsatte för drygt 14 miljoner euro under årets första sex månader. Det sysselsätter 1 400 personer och exporterar till ett dussintal länder, inklusive Italien, USA och Frankrike. ”Man måste vara tuff för att lyckas i detta land, därför att vi startade med ingenting efter kommunismens fall 1990”, säger Mici, en jordnära kvinna och mor, vars enda eftergift till modet är ett par mörka Versaceglasögon och ett spann Chihuahua, som följer efter henne inne på det väldiga fabriksgolvet. ”Albanien är på väg att bli ett modernt europeiskt land, och det finns ingen återvändo”, säger Mici.
Men denna transformation blir inte lätt. Albanien, ett
fattigt land i södra Balkan med 3,6 miljoner invånare,
blev medlem i Nato i april och har ambitioner att bli medlem i
Europeiska unionen. Landets ekonomi kämpar fortfarande för
att läka såren av 40 års brutalt styre under
den stalinistiske diktatorn Enver Hoxha, som utvecklade en rå
socialism, som svärtade ned västerländsk kapitalism
och pekade ut väst som fiende.
Ett tecken på framsteg är att den albanska huvudstaden,
Tirana, är full av unga människor som frekventerar dussintals
hippa nya kaféer. Edi Rama, den långe karismatiske
f d konstnären, som har varit borgmästare de senaste
åtta åren, har målat de förr gråtrista
fasaderna i glada färger, fraktat bort tonvis av skräp
och investerat frikostigt i utbildning och hälsovård.
Men stora delar av landsbygden har liksom fastnat i det gamla,
och Albaniens ekonomi är så underutvecklad att landet
fortfarande importerar basvaror som mjölk och socker. Antikorruptionsorganisationen
Transparency International (TI), med säte i Berlin, placerade
Albanien sist bland Europas tio mest korrupta länder förra
året. Drygt 18 procent av befolkningen beräknas leva
under fattigdomsgränsen, två dollar per dag, enligt
Amnesty International.
Albaniens förmåga att bygga upp en fungerande ekonomi
blir avgörande för om det lyckas stabilisera Balkan
eller om landet ska förbli ett fattigt bakvatten.
Premiärminister Sali Berisha, en f d hjärtkirurg som
har dominerat albansk politik i decennier, hävdar i en intervju
att Albanien är på rätt väg och har ridit
ut den globala ekonomiska krisen. BNP växte med sex procent
under årets första kvartal, och Albanien har inte,
som några av grannländerna på Balkan, varit föremål
för någon internationell räddningsaktion eller
något nödlån. ”Effekterna av den världsekonomiska
krisen har påverkat Albanien, men någon ekonomisk
kris har vi inte”, säger Berisha.
Men chefen för den albanska centralbanken, Adrian Fullani,
varnade i augusti för att överdrivna statliga utgifter
äventyrar landets makroekonomiska stabilitet. De albanska
bankerna utsattes för en attack för ett år sedan,
när den globala ekonomiska avmattningen fick tusentals albaner
att plötsligt plocka ut sina besparingar. Detta förvärrade
en likviditetsbrist, som tillsammans med det snabbt växande
budgetunderskottet skulle kunna rubba ekonomin, befarar en del
ekonomer.
Men förutsatt att ekonomin förblir relativt stabil,
tror fru Mici att Albaniens potential vilar på den billiga
och flitiga arbetskraften, som enligt henne gör Albanien
till ett lockande land att investera i. Hon tillägger att
Albanien mycket väl kan vara ett alternativ till Kina och
Indien när det gäller outsourcing. ”Vi har låga
löner och vi slarvar inte kvaliteten”, säger hon
och stryker med sina händer över en bunt mjuka skinn.
”Det kan ta upp emot ett halvår för en fabrikant
i Bangalore att bli klar med en order från en europeisk
skoåterförsäljare, men Albaniens geografiska läge
betyder att det bara tar 30 dagar för mina skor att resa
från fabriksgolvet till en butik i London eller Paris”,
säger hon.
Mici, som är dotter till en arméofficer och en
kock, etablerade DoniAnna 1992. Det ar en tid när Albanien
fortfarande var så isolerat att det var omöjligt att
få tag i exempelvis en mikrougn. Hon var den enda kvinnliga
bilföraren i hela Tirana. Eftersom hon inte fick låna
pengar hos den icke-existerande banksektorn slog hon sig ihop
med en italiensk investerare. Efter bara några år
producerade hennes fabriker flera miljoner skor per år och
exporterade till hela världen.
Hon minns att slet som ett djur, bl a därför att hon
var kvinna i ett orubbligt manssamhälle. När hon kom
till möten med manliga underleverantörer krävde
de undantagslöst att i stället få tala med hennes
chef. ”Jag är en pionjär i mitt land, eftersom
jag förutom att jag är kvinna var en av de första
att starta ett privat företag efter kommunismens fall”,
berättar hon. ”Min mans familj var verkligen inte glada,
men jag anställde en barnflicka och en person som lagade
mat och tvättade och strök min mans kläder. Jag
sade till min man att systemet hade ändrats och att nya regler
gällde”.
Att bygga upp ett exportinriktat företag från grunden
var ingen lätt sak, berättar Mici. Landet var en nyfödd
demokrati, som saknade regelverk för allt från tullar
till säkerhet.
I mars 2008, när en f d militär ammunitionsdepå
exploderade och dödade 26 människor i Gerdec, en by
nordväst om Tirana, fattade DoniAnnas fabrik i närheten
eld och brann ned till grunden. Skadorna värderades till
en miljon euro.
”Mitt företag skulle ha kunnat vara fem gånger
större, men alla dessa hinder har bromsat utvecklingen. Jag
har arbetat dag och natt, min dotter säger att jag är
som tio män tillsammans”, säger Mici.
Att investera i Albanien är inte för dem som är
räddhågade eller vill undvika risker, påpekar
många affärsmän. När Francesco Becchetti,
en av Albaniens största utländska investerare, kom 1997
i syfte att exploatera landets hydroelektriska potential var han
den ende utlänningen på flygplanet till Tirana. Vid
denna tid stod landet på randen till inbördeskrig,
och tiotusentals albaner var på flykt. ”Alla var desperata
och ville lämna landet. Folk tyckte att jag var galen som
kom hit”, säger han.
Drygt tio år senare har Becchettis företag, Becchetti
Energy Group, investerat mer än 1,5 miljarder euro i olika
energiprojekt, inklusive ett stort vattenkraftverk vid Vjosafloden
i Kalivac i södra Albanien. I en tid när Europa försöker
minska sitt beroende av rysk energi kan Albanien med sina många
floder och belägenhet vid knutpunkten mellan flera naturgasledningar
bli ett viktigt energicentrum i regionen, hävdar Becchetti.
Dussintals internationella företag har på senare
tid investerat på den albanska energimarknaden. Schweiziska
EGL och norska StatoilHydro slöt för två år
sedan ett avtal värt en miljard dollar om att bygga en 52
mil lång ledning för transport av naturgas från
Kaspiska havet och Mellanöstern via Albanien och Grekland
över Adriatiska havet till Italien och Västeuropa.
Enligt Becchetti är finansieringen en av de största
utmaningarna i samband med stora infrastrukturprojekt i Albanien,
vilket beror på landets lite dåliga image. Den underutvecklade
infrastrukturen innebär också att han själv var
tvungen att finansiera tio kilometer väg i Kalivac för
att kunna transportera kablar, generatorer m m till vattenkraftverket.
På grund av den stora hjärnflykten från Albanien,
påpekar Becchetti, har företag måst importera
dyra ingenjörer från Italien.
Men Albaniens möjligheter överväger problemen,
framhåller Becchetti. ”Förr skrattade man åt
mig när jag berättade om att investera i Albanien, idag
är det ingen som skrattar!”.
Affärsmän och industriledare säger att det lockande
med Albanien faktiskt är att den ekonomiska utvecklingen
har halkat efter. Det erbjuder nämligen möjligheter
för den riskvillige investeraren att satsa på ännu
outvecklade sektorer.
Bashkim Shalla är vd för I&B Konstruksion, ett mjukvaruföretag,
som producerar intern-tv-utrustning och it-nätverk till allt
från hamnar och sjukhus till stora industrier. Shalla, som
är 33 och son till en lastbilschaufför och en läare,
studerade vid en teknisk högskola i England varefter han
tackade nej till ett välbetalt jobb där för att
i stället starta eget i Albanien. En följd av uppväxten
i Albanien var att han såg sin första PC 1996, när
han reste utomlands för att studera i Oxford.
Efter studierna lockades han tillbaka till Albanien av utmaningen
att utveckla en sektor från scratch och av mammas hemlagade
mat. ”I en underutvecklad ekonomi som Albaniens kan till
och med en ung kille som jag bli pionjär. Dessutom längtade
jag efter familjen”, förklarar Shalla.
Att tillhöra ett välkomnande samhälle med nära
personliga relationer är lockande för många potentiella
investerare, men en del affärsmän klagar på att
köpkraften är dålig i ett land där den genomsnittliga
månadslönen är runt 300 euro.
Qemal Hoxha är ägare till den flotta fiskrestaurangen
Antik i hamnstaden Durres. Restaurangen ligger i en gigantisk
betongbunker, som den nu 65-årige Hoxha själv hjälpte
till att bygga när han var officer i armén under kommunisttiden.
Albanien omges av 700 000 sådana bunkrar, som installerades
under diktaturen för att underblåsa en utbredd inbillning
att Albanien hotades av en fientligt sinnad omvärld.
Hoxha klagar över att restaurangklientelets blygsamma inkomster
tvingar honom att hålla priserna nere. Det dyraste man kan
äta på Antik är en tallrik med blandade, grillade
skaldjur för fem euro. Det är svårt att få
lönsamhet, säger Hoxha, som vill att Albanien ska gå
med i EU, eftersom det skulle locka utländska investeringar
och förbättra levnadsstandarden.
”Jag skulle kunna höja priserna, men det vore inte värt
besväret, eftersom jag skulle förlora kunder”,
säger han och far ut i en välkänd klagosång
om Albaniens mörka förflutna. ”Tänk om vi
hade byggt vägar i stället för bunkrar. Då
skulle Albanien ha varit Balkans Schweiz”.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
