Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
SARAH LYALL
Manchester, Storbritannien
Torypartiets ledare, David Cameron, gjorde sitt yttersta för
att framstå som en potentiell, framtida premiärminister
när han i förra veckan höll tal inför partiets
kongress. Men hans parti är så förvissat om seger
i nästa val att det enda, som eventuellt hade kunnat få
partiet att tveka, hade varit om han hade ragglat omkring på
podiet. Cameron ragglade inte utan ”gick rakt på sak”.
”Han behövde bara verka kapabel, självsäker
och avslappnad”, sade Ash Aubeeluck, som är it-tekniker
och delegat på Torypartiets konferens.
Cameron var kapabel, självsäker och avslappnad. Om partiets
talesman i ekonomiska frågor, George Osborne, hade rollen
som pessimistisk, stygg polis och målade upp en dyster bild
av alla kommande budgetnedskärningar, så var Cameron
konferensens snälla polis.
Han målade en bild av Storbritannien under konservativt
styre där ”fler barn växer upp i kärleksfulla
och trygga hem”, där ”kommunerna styr sig själva”,
där ”man är trygg i vetskapen om att rätt
eller fel avgörs av lagen”, och ”där det inte
handlar om bara kvantiteten pengar utan också om livets
kvalitet”. Cameron erkände att det blir svårt
och att det är en brant uppförsbacke. Men han tillade:
”Jag ska bara säga er, att utsikten från toppen
är värd allt besvär”.
Storbritannien måste, enligt lagen, ha val före nästa
sommar. En mängd opinionsmätningar har gett de konservativa
ett stort försprång med i genomsnitt 14 procent. Camerons
popularitet växer i takt med att väljarna börjar
vänja sig vid tanken på honom som nästa premiärminister.
Men i en undersökning via telefon för BBCs räkning
i september svarade 64 procent av dem, som tänkte rösta
på de konservativa, att de skulle göra det i protest
mot Labourpartiet eller premiärminister Gordon Brown.
Hela förra veckan presenterade de konservativa planer
på hur de tänker styra ett land, som tyngs av arbetslöshet,
stora budgetunderskott och förlorat tålamod med Labour,
som har styrt i tolv år. De konservativa måste nu
försöka balansera mellan att visa att de ser realistiskt
på svårigheterna som väntar och samtidigt övertyga
om att de klarar av svårigheterna.
De har talat om att minska statens utgifter, lägga ned misslyckade
skolor, minska sjukvårdens byråkrati, reducera antalet
bidragstagare och öka kommunernas självständighet.
I Camerons egna ord vill Tories ”leda Storbritannien i en
helt annan riktning” med hjälp av mindre statlig inblandning.
Den viktigaste talaren på Torypartiets kongress, förutom
Cameron, var Osborne. Han presenterade en överväldigande
mängd åtstramningsåtgärder, som syftar till
att spara 23 miljarder pund, som inkluderar frysta löner
för offentliganställda som tjänar mer än 18
000 pund per år. Han vill också öka de offentliganställdas
pensionsålder till 66 år från 65 för män
och 63 för kvinnor. Han tänker slopa flera av Labours
skatterabatter och sänka förtidspensionerna. De olika
regeringsdepartementen ska krympas och ämbetsmannapensionerna
ska begränsas.
En kommentator i tidningen The Independent kallade Osbornes anförande
för ”ett politiskt mästardrag” i form av en
förebyggande attack.
”Om man vet att man kommer att bli universellt avskydd i
samma ögonblick som man flyttar in på Downing Street
nr. 11, där brittiska finansministrar bor, varför inte
vänta med att väcka folkets hat”, skrev Matthew
Norman.
Labour har länge framställt Osborne som en lättviktare.
Hans anförande var ett vågspel, men det applåderades,
åtminstone av många konservativa.
”Det var uppfriskande att höra så brutala sanningar
från ett oppositionsparti”, sade Justin Tomlinson,
som har ett tryckeri och deltog i partikonferensen. ”De kunde
ha kommit in på scenen och viftat med trollspöet och
lovat mirakel, men det gjorde de inte”, tillade han. ”Ingen
vill ha bekymmer och svårigheter, men alla vill ha sanningen”.
Cameron, som just har fyllt 43, är den fjärde konservative
ledaren de senaste tolv åren och den ende som verkar ha
kraft och ork att hålla ut. Han har på ett mycket
skickligt sätt ”avgiftat” partiet, säger medlemmarna,
och suddat bort bilden av ett parti för välbärgade,
intoleranta kritstrecksrandiga kostymer och skapat det som han
själv kallar för ”ett modernt, konservativt parti”.
Det finns paralleller till den förre premiärministern
Tony Blair och hans New Labour.
Stämningen på partikonferensen var definitivt uppåt
och skilde sig markant från den pessimism som rådde
för bara några år sedan. ”Då var stämningen
så dålig att man undrade om partiet någonsin
skulle kunna regera igen”, sade en lobbyist på konferensen.
Han kandiderade till parlamentet för flera år sedan,
vilket var en totalt obehaglig upplevelse, berättade han.
”Ordet konservativ var ett fult ord”, fortsatte lobbyisten,
som vill vara anonym, eftersom han gör affärer med Labourregeringen.
”Men nu har konservativ blivit rumsrent igen”.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
