Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
När Berlinmuren föll för ungefär 20 år
sedan verkade det som om demokratin hade vunnit en evig seger.
Socialismen var död, parollen ”Frihet åt alla!”
förvandlades från krav till ett konkret hopp. Men hoppet
har inte infriats. Stater som Kina och Ryssland anammade västs
kapitalism men inte västs uppfattning om demokrati och mänskliga
rättigheter. Demokratin har i stället fått ny
konkurrens från den auktoritära staten, som är
ekonomiskt framgångsrik. Den står som modell för
många asiatiska och afrikanska stater.
Samtidigt försvagas de demokratiska systemen i många
västländer, där valdeltagandet minskar och de politiska
partiernas medlemsantal krymper. Det saknas ofta kandidater till
valda ämbeten, och intresset för politik avtar.
Just nu, när demokratin står inför nya utmaningar
verkar den ganska kantstött. Hur ska västländerna
och de internationella institutionerna reformera sig för
att göra demokratin mer livskraftig? Vilka möjligheter
har demokratin i de islamiska länderna, och under vilka betingelser
utvecklas kapitalismen bäst – i en demokrati eller i
ett auktoritärt system?
ERICH FOLLATH
Berlin
Det var en gång en kung, som kallades ”Drakmänniskornas
dyre härskare”. Han älskade sitt folk, och folket
älskade honom. ”Jag kommer att stiga ned från
tronen och avsäga mig den absoluta makten”, meddelade
monarken sitt folk en vacker dag. ”Ni får styra er
själva, därför att då blir det lättare
att förverkliga vår filosofi om nationell bruttolycka”,
tillade kungen.
Folket tvekade, det tyckte egentligen att allt i det lilla landet
var perfekt, men de ville inte motarbeta utveckling eller sätta
sig upp mot kungahuset. Därför grundade de politiska
partier, och även om de fortfarande var lite skeptiska mot
demokratin skyndade 80 procent av dem till valurnorna. En majoritet
röstade på ”harmonipartiet”. Det fungerar
ju, konstaterade den lycklige kungen, som var nöjd med att
ha avsagt sig makten och gladde sig åt kommande debatter
med parlamentarikerna.
En demokratisk delseger
Så gick det till, och det hände inte i en dunkel forntid
utan 24 mars 2008. Det lilla landet Bhutan i Himalaya, som gränsar
mot det omstridda Tibet och Indien, förvandlades denna dag
från absolut monarki till demokratiskt, legitim, konstitutionell
monarki på inrådan av härskaren, kung Jigme Khesar
Namgyel Wangchuck.
För nio år sedan fick bhutaneserna tv, och nu har det
av buddismen starkt präglade landet med 680 000 invånare
fått folkstyre också. Förändringen skedde
i lugn och ordning som det mesta i Drakens rike, ett land med
många kloster och majestätiska bergstoppar som nuddar
himlen.
En seger för demokratin. Hos den amerikanska organisationen
Freedom House i Washington, som sammanställer och kontinuerligt
uppdaterar ett globalt frihetsindex, markerades händelsen
med en liten grön flagga på en prick på världskartan.
Det var på tiden att något positivt hände.
Optimismen var stor
Västvärlden hade visserligen utropat sig till segrare
och firat den liberala demokratins triumfer redan efter det kalla
krigets slut och Sovjetunionens upplösning. Men det kom nya
segermanifestationer efter diktatorn Slobodan Milosevics fall
efter oblodiga studentdemonstrationer (2000), efter rosenrevolutionen
i Georgien (2003), efter den orangea revolutionen i Ukraina (2004)
och efter cederträdrevolutionen i Libanon (2005). Alla dessa
händelser ingick i demokratins lyckade offensiv. Vitryssland
skulle bli nästa dominobricka som föll, och därefter
Azerbajdzjan och kanske Burma. Världens auktoritära
regimer var dömda till undergång, e-postade unga demokratikämpar
till varandra, samtidigt som de bytte recept på civil olydnad
och revolutionstips.
Men det visade sig snart att våldsfria aktioner bara duger
till att störta regimer, som redan är bräckliga
och försvagade och som utmanas av något slags oppositionell
rörelse. De värsta förtryckarregimerna kunde inte
rubbas. De slog tillbaka brutalt mot demonstranterna i både
Minsk och Baku, i Rangoon och Tasjkent, och nu också i Lhasa
i det av Beijing styrda Tibet, där de buddistiska munkarna
och andra gjorde uppror i mars.
Engagemanget minskar
Efter nästan två decennier med mestadels hoppingivande
utveckling drabbades världen 2006 och 2007 av smärtsamma
bakslag, åtminstone enligt Freedom House, som finansieras
av både den amerikanska regeringen och enskilda.
Experterna har registrerat en världsvid tillbakagång
för politiska rättigheter och medborgerliga friheter:
demokratin är på reträtt, en samhällsmodell
är i kris. I Tyskland är det demokratiska statsskicket
ohotat, men någon entusiasm väcker det inte heller.
Men om man använder måttstocken intresse och engagemang
står det klart att demokratin är hotad också
i många västländer, inte minst i Tyskland.
I regionvalen minskar deltagandet stadigt sedan många år
tillbaka, och på kommunal nivå har det blivit svårt
att få tag i tillräckligt många kandidater för
att ge alla borgmästarval demokratisk legitimitet. De politiska
partierna noterar en veritabel medlemsflykt. Därtill kommer
att den yngre generationen blir mindre och mindre intresserad
av att hålla sig informerad om de politiska frågorna.
Om detta fortsätter blir Tyskland förr eller senare
en demokrati utan folk. Samtidigt uppger en tydlig majoritet –
åtminstone i de f d östtyska förbundsländerna
– att de är missnöjda med regeringsformens sätt
att fungera.
Dubbla signaler
Ännu värre är att både affärsmän
och politiker allt oftare hörs berömma kan-själv-andan
hos auktoritära ledare. Samtidigt som de noterar stagnation
på hemmaplan lägger de bara märke till tillväxtboom
på andra platser, som ofta beundras okritiskt. De nya världsstäderna
Moskva och Shanghai, Dubai och Singapore imponerar med superlativ
efter superlativ och globaliseringens högsta och vackraste
katedraler. Alla vill vara med där ekonomiskt, och de måste
vara det för att inte gå miste om en plats på
tillväxtmarknaderna.
I den globala konkurrensen om uppdrag blundar många alldeles
för lätt för makthavarnas övergrepp. Påpekanden
om mänskliga rättigheter uppfattas ofta som störande
och kontraproduktiva. Framgång handlar inte om fri- och
rättigheter utan om nya järnvägsrälser för
höghastighetståg – under vilka omständigheter
de byggs spelar ingen roll. Kinabeundraren och f d vd:n för
Siemens, Heinrich von Pierer, säger: ”Vi har helt enkelt
inte råd att avstå från affärer med kineserna”.
Därför förträngs det uppenbara, nämligen
att det som förenar Putinister och kommunistpartikapitalister,
auktoritära shejker och diktatorer absolut inte är den
av västerländska politiker omhuldade demokratin. Till
och med Indiens finansminister, som är så stolt över
att leva i ”världens största demokrati”, sade
nyligen att han ibland är avundsjuk på den ”snabba,
okomplicerade beslutsprocessen i Kina”.
Är diktaturen bättre?
Betyder det ett underkännande av västvärldens sedan
decennier hyllade princip att demokratin visserligen är ofullkomlig
och kan kritiseras men ändå är det minst dåliga
av alla dåliga statsskick, som Winston Churchill uttryckte
det?
Är inte statsmaktens fördelning och mänskliga rättigheter
en universell framgångsmodell? Fungerar repressiva system
bättre? Korta beslutsvägar i stället för långa
debatter? Dekret i stället för kompromisser?
Är det rasistiskt eller bara korrekt när USAs förre
utrikesminister, Colin Powell, säger: ”Det finns regioner
som inte är kulturellt beredda för den sorts demokrati,
som i våra ögon är så attraktiv”?
Det som stundar är inte ”historiens slut”, som
den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama trodde 1992 och
beskrev som en lycklig lösning på alla problem i demokratisk
anda. Nej det är snarare ”historiens återkomst”
i form av splittrade, aggressiva ”misslyckade” stater
och trasiga samhällen.
I exempelvis Zimbabwe går människorna till valurnorna,
men om resultaten inte passar diktatorn Robert Mugabe torterar
han oppositionella och ändrar på valresultatet. Den
som räknar rösterna bestämmer.
I Ryssland slog Vladimir Putin in på en kurs som tydligt
leder mot ”demokratur”. Efterträdaren Dimitrij
Medvedev är än så länge ett frågetecken.
Autokrati är populärt i tredje världen
Det finns förtrycksmekanismer som alla i väst –
regeringar och folk – fördömer unisont. Det gör
de emellertid inte i Kina och Ryssland. När till exempel
300 000 människor i Darfur mister livet på grund av
de sudanesiska makthavarnas politik eller när Burmas militärjunta
slår ihjäl fredligt demonstrerande munkar, då
tiger herrarna i Moskva och Beijing.
Autokraternas nya International vänder bort blicken i gemensamt
motstånd mot mänskliga rättigheter. Strategiska
intressen styr, framför allt tillgången till världens
orättvist fördelade resurser. Tillgång till råvaror
gör de politiska systemen mottagliga för diktatur. Om
man bortser från Norge har ingen av världens 23 största
råvaruländer några demokratiska institutioner,
trenden går snarare i den andra riktningen.
I Asien och Afrika hörs inte heller några krav på
västerländsk maktdelning och yttrandefrihet. Människorna
har blivit cyniska, därför att deras levnadsförhållanden
inte blir bättre, inte ens i länder där det predikas
demokrati för full hals – Filippinerna till exempel.
De stigande livsmedelspriserna på världsmarknaden,
inkompetenta regeringar och utbredd korruption har gjort de nominellt
demokratiska institutionerna till en fars. Men den kinesiska modellen
är uppenbart mycket framgångsrik. Det allt öppnare
ekonomiska systemet och det slutna politiska systemet lockar
många i tredje världen.
Individens välbefinnande kopplas inte längre till fria
val, press- och mötesfrihet utan bara till möjligheterna
att skaffa pengar.
Invånarna i det fattiga men åtminstone formellt demokratiska
Moldavien är, enligt en ny undersökning av World Values
Survey, världens minst lyckliga folk; invånarna i Folkrepubliken
Kina hör till de mest optimistiska.
Det som är mest inne är en pragmatisk, auktoritär
stil à la Lee Kuan Yew. Den äldre statsmannen i Singapore
säger lite självsäkert: ”Den västerländska
demokratin passar inte oss. Vi går vår egen väg,
som är mycket bättre för oss”.
En upparbetningsprocess
I väst ansågs demokrati redan från början
vara ett löfte om rättvisa och medbestämmande och
möjligheter till framsteg. Men mycket sällan har ”demo”
och ”krati”, folk och makt, varit i perfekt samklang,
inte ens i demokratins födelseland.
I det antika Grekland, som har givit upphov till namnet på
denna samhällsmodell, var det bara s k fria medborgare som
hade medbestämmanderätt. Slavar, kvinnor och besökare
uteslöts. Även om det romerska riket lade något
slags grund till en tidig rättsstat var det först 1689
som parlamentarismen fick fotfäste med den engelska Bill
of Rights. Sedan kom fransmännen: Montesquieu, Rousseau och
Voltaire slogs för tankens frihet och likhet inför lagen.
Men det dröjde ännu många år tills en sant
demokratisk stat uppstod i samband med antagandet av den amerikanska
författningen 1789.
Många av Thomas Jeffersons formulerade grundrättigheter
fanns emellertid bara på papperet, eftersom de var svåra
att realisera i en mindre ideal verklighet. Författningens
fader ansåg till exempel inte att slaveriet borde avskaffas,
och han ”ägde” själv slavar.
USA genomgick en långvarig process, och det var medborgarna
som erövrade friheterna av egen kraft. Fri- och rättigheter
växte fram ur samhället. Först i mitten av 1960-talet
fick de svarta i USA samma rättigheter som den vita majoriteten
tack vare Martin Luther King och många av hans medkämpar.
Demokratin är en upparbetningsprocess, ett tålamodsprövande
projekt – det finns ingen paketlösning och inget snabbrecept.
En chans till demokratisk återhämtning
Amerika har med sina demokratiska grundrättigheter –
fria val, uppdelning av makten i lagstiftare, verkställande
och rättsväsen, yttrandefrihet och minoritetsrättigheter
– utvecklats till ett modellsystem. Att Amerika ändå
har förlorat så mycket av sin attraktionskraft att
fler än hälften av tyskarna och fransmännen ogillar
USAs politik innebär inte att de är skeptiska till det
demokratiska systemet.
USAs minskade popularitet beror uppenbarligen på George
Bushs styre. Tortyr, Guantánamo, invasionen i Irak i strid
mot folkrätten, bristande respekt för allierade i samband
med bortföranden och hemliga CIA-fängelser motsvarar
inte de demokratiska idealen.
Många amerikaner delar den negativa synen på USAs
regering. För snart en månad sedan noterade opinionsinstitutet
Gallup att drygt 70 procent av amerikanerna anser att deras land,
som länge var en förebild i hela världen, har slagit
in på fel kurs.
Detta faktum kan innebära en chans. De nykonservativas förenklade
världsbild ligger i spillror. I krisen börjar nationen
återfinna sina gamla värderingar. USAs högsta
domstol har redan givit regeringen flera näsknäppar,
och medierna biter ifrån igen.
Demokratins självläkande krafter fungerar. Den amerikanska
presidentvalskampanjen visar just nu att debattkulturen är
vid liv och att kampen om den rätta vägen engagerar
en stor majoritet. Den stora Obama-Clinton-McCain-showen är
en välbehövlig lektion i pluralism efter tidigare avvikelser
från demokratin.
Ingen, inte ens den republikanske presidentkandidaten, talar längre
om export av västerländska värderingar eller om
unilaterala insatser utan konsultation med resten av världen.
Också republikanen John McCain inser att supermakten genom
sin ockupation av Irak har försvagats både militärt
och moraliskt i både amerikanernas och världens ögon.
Världen litar lika lite på USA som demokratins fanbärare
som på Kina som de olympiska värderingarnas fackelbärare.
Allt mellan svart och vitt
Den stora frågan för väst de närmaste åren
är inte vilka länder som kan tänkas närma
sig eller anamma västs parlamentariska modell. Utmaningen
för USA och andra demokratier är att bromsa de autokratiska
krafterna och deras dragningskraft. Det råder inga tvivel
om att mycket är enklare i en strängt styrd stat. ”Vem
skulle inte föredra att göra affärer med ett land
som inte har fria fackförbund? Vem skulle inte ta chansen
att bygga om en hel stad utan offentlig upphandling?”, frågar
samhällsvetaren och författaren Ian Buruma, som avråder
från att sprida den rena läran när det gäller
demokrati.
Faktum är att skillnaderna mellan länderna på
vardera sidan om järnridån har blivit mycket otydligare
sedan det kalla kriget tog slut. Denna trend märks också
i de båda stormakternas, USA och Sovjetunionen, f d klientstater
i Latinamerika, Afrika och Asien.
Demokrati är vid närmare anblick och i ögonen på
de berörda inte alltid det mest tilltalande och under alla
omständigheter mest eftersträvansvärda alternativet.
Autokrati är inte alltid och för alla ett absolut skräckvälde.
Det är ganska naturligt, eftersom statsskick finns i alla
former och olika gråtoner mellan svart och vitt.
Det räcker inte med fria val
Om demokratin stannar vid en i lagen inskriven konstruktion ifrågasätter
den sig själv. Alldeles för ofta har västmakterna
låtit sig nöja med att formalia iakttas. I Nigeria
bildades politiska partier enligt västerländska förebilder,
vilket såg fantastiskt demokratiskt ut på pappret.
Men partierna var inte sammanslutningar med politiskt likasinnade
utan fasader för korrumperade politikers och affärsmäns
intressen. Under sådana omständigheter kan val vara
kontraproduktiva för utvecklingen av ett demokratiskt statsskick,
speciellt om landet i fråga dessutom är splittrat i
stammar och etniska grupper.
I Nigeria liksom i Kenya förstärkte valen motsättningarna
i stället för att medverka till nationell försoning.
En uthållig demokrati kräver mer än fria val.
Den behöver ett civilt samhälle med grundmurat förtroende
för institutionerna. Det ska finnas kompromissvilja och respekt
för lagen.
”Good governance”, styre för folkets väl,
är säkert en omöjlighet utan folkets delaktighet,
men det behöver inte nödvändigtvis vara en kopia
av västerländska idéer. Ingen seriös person
skulle bestrida påståendet att exempelvis Singapore
styrs kompetent om än patriarkaliskt.
En positiv samhällsutveckling bygger inte bara på medborgarnas
medbestämmanderätt utan också på materiell
grundtrygghet som tillgång till utbildning och adekvat hälsovård.
Inget lyckorecept
Landvinningar noteras också i golfstater som Förenade
arabemiraten – åtminstone när det gäller
den inhemska befolkningen. (Där finns också en armé
av underprivilegierade gästarbetare från Indien och
Pakistan). Härskarna i Abu Dhabi och Dubai konsulterar rådgivare
och har folkförsamlingar som deltar i beslutsprocessen enligt
profetens föreskrifter.
Konservativa muslimer och radikala islamister betraktar hur som
helst den västerländska demokratimodellen som en avvikelse
från deras religion, vilket inte är så konstigt.
De upplever Amerikas och Europas försök att exportera
demokrati som ett med tvång genomfört projekt –
ofta åtföljt av vapenvåld.
Världens mest missnöjda och pessimistiska människor
lever i den forna Sovjetunionen och i Irak – i länder
som är formellt demokratiska. Det är inte så enkelt
som att bara anta en författning ”och därefter
lever folken lyckliga i alla dagar”, påpekar professor
Ronald Inglehart vid University of Michigan. Demokrati är
uppenbarligen inget recept på lycka.
Statsvetaren Inglehart pekar på Sydkorea och Taiwan, två
länder som var strängt styrda utvecklingsdiktaturer
fram till 1980-talet, men invånarna erbjöds goda möjligheter
till utbildning och karriär. Först när dessa folk
hade uppnått hög materiell standard började de
ställa krav på frihet. I både Söul och Taipei
är det numera valda partirepresentanter som kontrollerar
den politiska scenen.
Kina är en äkta diktatur
Är det en tumregel att demokratiska institutioner och politiska
rättigheter följer efter ekonomisk liberalisering och
höjd levnadsstandard? Många experter förväntade
sig att utvecklingen i Kina skulle likna Sydkoreas.
Det saknas bevis för antagandet att auktoritärt styre
och ekonomiskt uppsving går hand i hand. Majoriteten av
kineserna är nöjda med sina ekonomiska möjligheter,
och de anser inte att politisk delaktighet är särskilt
viktigt. Beijing tar pyttesmå steg i demokratisk riktning
– lokala val på kommunnivå, det är allt.
Därtill kommer en i författningen inskriven garanti
för privat ägande och, i teorin, yttrandefrihet.
Men en liten minoritet som tibetanerna kan rubba den interna sammanhållningen
och fogarna i den beordrade statliga harmonin, vilket får
regimen att slå tillbaka hårt.
”Kommunistpartiet pratar mycket om demokrati – ”mänsklighetens
gemensamma mål” – men partiet har inga tankar
på att ge upp sitt maktmonopol eller på att tillåta
pluralistiska attribut som yttrandefrihet, mötesfrihet och
ett sant oberoende rättsväsen.
Grova brott mot de mänskliga rättigheterna begås
överallt i Kina. Medborgarrättsaktivister döms
till mångåriga fängelsestraff och dödsstraffet
används flitigt. Partiets löften om demokratisk politik
är ett hån.
Kina saknar säkerhetsventil
Den politiska ledningen i Kina anser sig ha förverkligat
den största mänskliga rättigheten av alla, nämligen
försörjningen av 1,3 miljarder människor (enligt
partiorganet Folkets tidning).
Förmodligen är det första gången i världshistorien
som så många människor har befriats från
absolut fattigdom och uppnått människovärdig standard
på så kort tid, nämligen på tre decennier
sedan Deng Xiaopings ekonomiska reformer lanserades.
De flesta kineser tolererar fortfarande den växande klyftan
mellan fattiga och rika, och alltjämt ser de kringflyttande
arbetarna sina illa betalda, tillfälliga jobb i storstädernas
utkanter som möjligheter, inte slavarbete.
Men de många spontana demonstrationerna mot myndigheter,
korruption och skandalösa arbetsförhållanden i
kolgruvor och textilfabriker avslöjar att det kinesiska systemet,
trots imponerande ekonomiska framsteg och rekordstora valutareserver,
saknar en viktig sak: en ventil genom vilken missnöjet med
de styrande kan ventileras och där medborgarna skulle kunna
debattera bristerna i samhälle och politik.
Indien har en sådan ventil i form av fria, kritiska medier
och fria val.
Folkrepubliken Kina och det demokratiska Indien – världens
folkrikaste stater – är ett par av världens mest
framgångsrika ekonomier. Den kinesiska draken går
fortfarande alltid lite bättre än den indiska elefanten,
men det finns mycket som talar för att demokratin vinner
över diktaturen på sikt.
Tillfällig formsvacka?
Indierna väljer bort inkompetenta regeringar, accepterar
inga inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna
och kräver rättsstatlig trygghet. ”Det är
inte autokratin utan demokratin som har förmågan att
förhindra farlig utveckling”, säger professor Amartya
Sen, nobelpristagare i ekonomi och skarp kritiker av den indiska
regeringen. ”Det har till exempel aldrig förekommit
någon stor hungerkris i ett demokratiskt land. Den som är
beroende av väljarnas gunst har nämligen inte råd
att utsätta dem för katastrofer”.
Demokratin stärker också den nationella sammanhållningen,
tror Sen, som betonar att Indien har mycket större etnisk
mångfald än Kina, som har så svårt att
komma till rätta med sina minoriteter.
För övrigt har Beijing och New Delhi en hel del att
lära av varandra. Kina är bättre på att tillgodose
medborgarnas grundläggande materiella och intellektuella
behov, medan Indien leder i fråga om elitutbildning.
Optimisterna hävdar att demokratiska samhällen i slutänden
alltid visar sig vara stabilare än alternativen, även
i ekonomiskt avseende. De är bättre på att utjämna
sociala skillnader. Det finns alltså ingen anledning att
misströsta om demokratins framtid.
Demokratin kanske bara befinner sig i en tillfällig formsvacka.
Förmodligen skulle exporten av demokrati gå lättare
om projektet genomfördes på ett ödmjukare och
mindre påträngande sätt.
Ytterligare ett demokratiskt experiment
Utvecklingen mot pluralism och maktfördelning måste
emellertid drivas på underifrån av gräsrötterna.
Den måste också kopplas till hoppet om bättre
levnadsvillkor och personliga fri- och rättigheter –
det är enda sättet att eliminera den ”självpålagda
omyndighet”, som Immanuel Kant talade om.
”Demokratin är den enda regeringsformen som medger fredlig
korrigering av begångna fel, och den är därför
den bästa politiska modellen”, enligt den tyske historikern
Hans-Ulrich Wehler.
Han har förmodligen rätt, men denna sanning måste
tydligen spridas med större eftertryck, eftersom trenden
går i motsatt riktning.
Demokratins senaste landvinningar begränsas tills vidare
till det lilla Bhutan i Himalayas höga berg och, på
andra sidan jorden, Paraguay med sina pannkaksplatta slätter,
där Fernando Lugo i mitten av april satte punkt för
Coloradopartiets 60-åriga maktinnehav.
Det är ännu ovisst om landets korrumperade elit accepterar
maktskiftet. Det kan hända att den försöker undergräva
Lugos planerade landreform. Men just nu gäller att ännu
ett nytt demokratiskt experiment har tagit sin början i Paraguay.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
