Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
STEVEN ERLANGER
Paris
Bildandet av den nya unionen har emellertid varit lite slumpmässig
som så många andra av Sarkozys stora idéer.
Hans impulsivitet väckte motstånd bland viktiga allierade
som tyskar och spanjorer, och det råder delade meningar
i hans egen regering.
Resultatet är magert och pråligt, men det är inte
bara hans eget fel.
Marockos ambassadör i Frankrike, Fathallah Sijilmassi, erkänner
att hans land hade hoppats på mycket mer och att projektet
har urvattnats på grund av oenigheten inom EU. ”Men
vårt val är enkelt: det är detta eller ingenting”,
säger Sijilmassi.
Fransmännen anordnar stora festligheter med ett möte
mellan EUs och Medelhavsländernas ledare 13 juli. Därefter
är alla bjudna till Bastilledagens extravaganta firande vid
Triumfbågen, som knappast symboliserar det nya Europa med
gemensamma suveräniteter.
Den största uppmärksamheten ägnas åt vilka
som kan tänkas komma och inte komma. Bashar al-Assad, Syriens
ledare, kommer liksom Israels premiärminister, Ehud Olmert.
Men president Abdelaziz Bouteflika från Algeriet tvekar,
och den libyske ledaren, Muammar Ghadaffi, väntas inte komma.
Det gör konstigt nog inte kung Abdullah av Jordanien heller.
Han har meddelat att han inte vill ändra sina sedan länge
spikade semesterplaner.
Den nya unionen, som är en uppgradering av EUs existerande
Barcelonaprocess, kan komma att ge resultat längre fram,
enligt den franska regeringen. Den får två ordförande,
en från Europa och en från annat Medelhavsland. De
första är en fransman och en egyptier, vilket är
ett sätt att vinna Egyptens stöd för unionen. Medelhavsunionen
ska också ha ett permanent sekretariat, vars stab ska representera
både länderna söder om och norr om Medelhavet.
Tanken är att unionen ska befatta sig med konkreta projekt:
bekämpa nedsmutsningen av Medelhavet, främja bruket
av solenergi, förbättra övervakningen av trafiken
på havet och ”civilt säkerhetssamarbete”
i händelse av naturkatastrofer, bättre samordning i
kampen mot terrorismen och kulturutbyte för studerande och
forskare.
De inledande projekten är tämligen tråkiga, enligt
Sijilmassi. ”Dessa är inte särskilt inspirerande
initiativ, de kommer inte att mobilisera massorna precis”.
Dominique Moïsï, som är utrikespolitisk rådgivare
till den franska regeringen, säger att ”unionen är
en fantastisk idé om att utvidga försoningslogiken
till hela Medelhavet och angripa alla frågor som en enad
union – men det är illa styrt och presenterat, vilket
betyder att det kanske inte leder någon vart”.
När Sarkozy beskrev idén i sitt presidenttal 2007
var det ett mycket grandiosare projekt. Han föreslog en Medelhavsunion,
som bara inkluderade länder som gränsade till Medelhavet
och vars syfte var ”att sätta punkt för hatet och
återuppväcka drömmen om fred och civilisation”.
Hans politiska mål var emellertid tydligare definierat.
Som övertygad motståndare mot Turkiets medlemskap i
EU ville han erbjuda Turkiet ett annat alternativ, eftersom landet
har ”stor betydelse i regionen, gränsar till EU, men
inte tillhör Europa”.
Men planen ogillades av Angela Merkel i Tyskland, eftersom hon
inte fick någon roll alls, trots att unionen skulle ha europeisk
karaktär och använda EUs pengar, varav en betydande
del kommer från Tyskland.
Förslaget irriterade även Spanien, som ju var viktigt
för Barcelonaprocessen, som redan var EUs kanal för
samarbete med de sydliga länderna, och den förolämpade
Turkiet, som tolkade planen som ännu ett försök
att stänga Turkiet ute från EU.
Det värsta var kanske att Sarkozy presenterade sin idé
innan han hade bildat regering, vilket orsakade förvirring
i utrikesdepartementet, som fick fullt upp med att lugna övriga
EU-länder och sätta kläder på Sarkozys grandiosa
idé.
”Försöket att sätta geografin i högsätet,
vilket uteslöt både Tyskland och Storbritannien, var
det stora misstaget”, säger Moïsï. ”Tyskarna
kände sig förolämpade och utknuffade, förslaget
bekräftade alla deras fördomar om Sarkozy”.
Mark Leonard, utrikespolitisk expert, säger: ”Tyskarna
blev allergiska mot planen – de marginaliserades, hade inte
konsulterats och förväntades ändå betala
för kalalset. Så fort fransmännen kommer med stora
idéer som luktar kolonialism och imperialism blir tyskarna
oroliga”.
Katinka Barysch hos Centrum för europeisk reform, säger
:”Tyskarna var riktigt arga och de ville visa Sarkozy hur
man agerar i EU innan han tillträdde sin post. De ville att
han skulle förstå att man först pratar med sina
partners innan man föreslår nya institutioner, som
utesluter några EU-medlemmar, vars pengar man ändå
tänker använda”.
EUs nya medlemsländer i östra Europa tycker redan
att unionen ägnar alldeles för mycket uppmärksamhet
åt länderna i söder. De vill föra fram Svartahavsregionen,
som inkluderar Ukraina, Ryssland och även Turkiet.
Den stora franska idén har reducerats i tre olika etapper
till något som skulle kunna kallas för Barcelona-plus,
enligt Katinka Barysch.
Men Barcelonaprocessen, som syftade till att stödja den optimistiska
Oslo-fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, har blivit
ett misslyckande liksom Osloprocessen.
Att få muslimska och arabiska ledare att komma till möten,
som Israel deltar i, blir svårare och svårare. Det
finns egentligen ingenting som säger att den nya unionen
blir livskraftigare än sina föregångare.
”Den snälla versionen är att Sarkozy ville återuppliva
Barcelonaprocessen, stärka Frankrikes ställning i Israel
och fjärma sig från den förre presidenten Jacques
Chiracs politik, han ansågs ju vara partisk till palestiniernas
fördel”, säger Leonard.
När Sarkozy presenterade sitt förslag tillhörde
det personen som har formulerat det, hans nära rådgivare
Henri Guaino. Det franska utrikesdepartementet kände sig
inte ansvarigt och den nye utrikesministern, Bernard Kouchner,
stöder Turkiets medlemskap i EU.
Projektet överlämnades till en av det franska utrikesdepartementets
stjärnor, Alain Le Roy, som står Kouchner nära.
Le Roy har tidigare varit ambassadör i Madagaskar. Le Roy
och Frankrikes EU-minister, Jean-Pierre Jouyet, försökte
slipa bort de kanter som hade irriterat andra EU-länder,
Turkiet och muslimer i syfte att göra ritningarna till en
institution med rent praktiska syften.
Urspungsidéns politiska mål, som var att fördjupa
det regionala samarbetet och förbättra respekten för
de mänskliga rättigheterna har i stort sett slopats.
I länderna söder om Medelhavet finns också farhågor
om att EUs mål är själviska. Dessa länder
misstänker att EU vill hjälpa dem att behålla
sina fattiga massor, att reducera utvandringen till EU och att
bekämpa terrorism och organiserad brottslighet.
Le Roy själv lämnar snart sin post för att i stället
leda FNs fredsbevarande operationer.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune
