Tempus 2008 v 21

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20

35-timmarsveckan vållar stora bekymmer

Ledaren för Frankrikes regeringsparti föreslog häromdagen ett definitivt slut på Frankrikes 35-timmars arbetsvecka. Det dröjde bara ett par timmar innan hans förslag hade avfärdats av partikamrater och, inte minst, president Nicolas Sarkozy.

KATRIN BENNHOLD
Paris
Exakt tio år på dagen efter en socialistisk regerings beslut att minska arbetsvecken till 35 timmar kom en påminnelse om att Frankrikes mest kontroversiella arbetsmarknadslag fortsätter att splittra höger-mittenregeringen.
Först meddelade regeringspartiet UMPs ledare, Patrick Devedjian, i entydiga ordalag att hans parti ”med kraft kräver att 35-timmarsveckan ska avvecklas”. Detta krav ska, enligt Devedjian, kombineras med regler, som gör det möjligt för företagen att tillsammans med löntagarna bestämma arbetstiden.

Det dröjde inte länge förrän stor förvirring spred sig i regeringen.
Devedjians vice, Jean-Pierre Raffarin, f d premiärminister, kommenterade det hela i tv med ett helt annorlunda budskap: ”Det är självklart att vi inte vill röra den lagstiftade arbetstiden”, sade Raffarin, som påstod att Devedjian hade menat att företagen skulle få förhandla om mera övertid.
Sedan kom arbetsmarknadsministern, Xavier Bertrand, och sade att ”Vi måste behålla 35-timmarsveckan”. Han antydde också att mera övertid skulle kunna vara förhandlingsbart.
President Sarkozy, som en gång kallade 35-timmarsveckan för en katastrof, sade att arbetsmarknadsministern hade ”talat väl”.

35-timmarsveckan har visat sig vara en mycket obehaglig fråga för den borgerliga regeringen. Den har stor betydelse för fackförbunden och för de väljare, som uppenbarligen har gynnats mest av den kortare arbetstiden, nämligen löntagare med jämförelsevis höga löner som har råd med den utökade fritiden.
Förvirringen efter Devedjians uttalande var pinsam för presidenten, som i valkampanjen lovade att avveckla 35-timmarsveckan och nu försöker få fart på reformerna igen efter bakslaget i de lokala valen och sjunkande popularitetssiffror.
Förvirringen speglar också på sätt och vis den obeslutsamhet som har kännetecknat alla försök från flera borgerliga regeringars sida att upphäva den socialistiska regeringens beslut 1998 om att korta ned arbetsveckan från 39 till 35 timmar utan löneminskningar.
Även en del socialister har erkänt att politiken har skadat fransk konkurrenskraft, men få politiker är beredda att upphäva beslutet. I stället har man vidtagit en rad åtgärder för att lätta på restriktionerna avseende övertid. Sarkozy är inget undantag. Förra sommaren godkände hans regering en lag, som befriar företag och anställda från skatter och sociala avgifter för övertidsersättning.
En annan bestämmelse, som träder i kraft nästa år, syftar till att göra det lättare för anställda och arbetsgivare att förhandla om längre arbetsvecka. Det måste emellertid ske internt i varje företag och all arbetstid över 35 timmar anses fortfarande vara övertid.

Partiledare Devedjian säger i en telefonintervju att hans avsikt var att sätta punkt för ovissheten. ”Jag kräver att företagen ska ha rätt att göra undantag för arbetstidsregeln och förhandla direkt med löntagarna”, säger han.
35-timmarsveckan skulle fortsätta att gälla för de företag och anställda som inte vill förhandla fram separata avtal och för dem som inte lyckas komma överens om andra regler.
En av Devedjians rådgivare säger att tidpunkten för partiledarens utspel var avsiktlig, eftersom det är tio år sedan 35-timmarslagen infördes.
”Vi vill visa att regeringspartiet, som har majoritet i parlamentet, avser att infria presidentens vallöften”, sade rådgivaren, Marie-Célie Guillaume.
I januari i år deklarerade Sarkozy att 2008 skulle bli det år, när 35-timmarsveckan gick i graven. En dag senare, efter det att fackförbund och opposition hade protesterat högljutt, ändrade han sig.
© 2008 TEMPUS/The New York Times