Tempus 2008 v 24

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23

Näringskedjan

Mat är pengar, och investerarna lockas att satsa miljarder i jordbruk.

DIANA B HENRIQUES
Washington
Stora investeringsfonder har satsat hundratals miljarder dollar på råvarubörserna, där det handlas med sådant som vete, majs och sojabönor. Men ett antal stora, privata investerare gör mer vågade och långsiktigare satsningar i övertygelse om att världens matbehov kommer att bli betydligt större, och därför köper de jordbruksmark, konstgödsel, spannmålssilor och transportutrustningar.
En investerare har köpt flera etanolfabriker, kanadensisk åkermark och tillräckligt med spannmålslager i Mellanvästern för att förvara miljontals skäppor spannmål.
En annan har köpt fler än fem dussin silor, nästan lika många distributionscentraler för konstgödsel och en hel flotta med pråmar och lastbåtar.
Och tre institutionella investerare, däribland giganten BlackRock i New York, planerar var för sig att investera hundratals miljoner dollar i jordbruk, främst åkermark, från södra Afrika till den engelska landsbygden.
”Det är strålande tider”, säger Brad Cole, chef för Cole Partners Asset Management i Chicago, som förvaltar en fond med hedgefonder inriktade på råvaror. ”Det finns stort intresse för det som vi kallar ägarstruktur, som åkermark i USA, Argentina och England, överallt där vinstutsikterna ser goda ut”.

Investerarnas intresse för livsmedelsproduktion stimulerar denna produktion vid en tidpunkt när världen verkligen behöver mera mat.
Investerarna planerar att konsolidera små jordbrukslotter till större, mer produktiva enheter, införa ny teknik och satsa kapital på att modernisera och underhålla lagringsplatser och konstgödseldepåer.
De långsiktiga följderna av dessa investeringar är svåra att se. En del traditionella aktörer inom jordbrukssektorn och andra, som följer och formar jordbrukspolitik, befarar att nykomlingarna i branschen kommer att fokusera på lönsamhet i första hand och strunta i att jordbruk måste bedrivas i både goda och dåliga tider.
”Jordbruksmark kan vara en bubbla precis som fastigheter i Florida”, påpekar Jeffrey Hainline, chef för råvarumäklarfirman Advance Trading i Bloomington i Illinois. ”Man kan inte bara hoppa på tåget och sedan hoppa av igen så fort det går sämre”, varnar han.

Genom att äga mark och andra komponenter i jordbruksindustrin befrias de nya investerarna från regler, som syftar till att begränsa antalet spekulativa satsningar som de och andra investerare kan göra på råvarumarknaderna.
Mark Lapolla, som är rådgivare till institutionella investerare, är också oroad över att de nya pengarna kommer att göra större skada än nytta. ”Det är viktigt att ta reda på om dessa nya investerare verkligen tänker använda produktionsmedlen eller om de bara vill ha en direkt koppling till produkterna för att kunna minska risken i sina spekulationer”, säger Lapolla.
Spannmålssilor är ett sätt för de nya investerarna att tjäna pengar, eftersom de kan köpa eller sälja majs och sojabönor in natura i stället för att handla med derivat, som är kopplade till dessa råvaror.
När råvarupriserna stiger kan det löna sig att samla på hög inför framtida försäljning, som ger högre vinst än om man säljer direkt för att tillmötesgå efterfrågan. Om priserna varierar i olika delar av världen kan råvaran skickas till mer lönsamma marknader.
”Det är en stor nackdel att inte kunna handla med själva råvaran”, säger Andrew J Redleaf, grundare av Whitebox Advisors, som administrerar olika hedgefonder.
Redleaf köpte ett antal stora siloanläggningar av ConAgra och Cargill förra året för att göra en långsiktig satsning i en bransch, som han tror kommer att ha god tillväxt framöver.
”Vi upptäckte att våra leasingklienter, stora livsmedelsproducenter, är mycket glada över vår närvaro, eftersom de betraktar Cargill och ConAgra som konkurrenter”, säger Redleaf.
Nya investerare i jordbruksbranschen hävdar att misstankarna att de inte är seriösa är helt ogrundade. De tycker själva att deras investeringar är bra för branschen och i slutänden också för konsumenterna.
”Världen vill ha mera mat och mera energi. Efterfrågan är enorm”, säger Axel Hinsch, vd för Calyx Agro, ett dotterbolag till giganten Louis Dreyfus Commodities, som köper upp tiotusentals tunnland åkermark i Brasilien med hjälp av stora institutionella investerare som AIG Investments.

De kanske mest ambitiösa planerna i branschen är Susan Paynes. Hon är grundare av och vd i Emergent Asset Management med säte utanför London.
Emergent samlar in mellan 450 miljoner och 750 miljoner dollar för att investera i åkermark i Afrika söder om Sahara, där firman planerar att slå ihop mindre jordbruk till mer produktiva enheter och förse dem med modern utrustning. Emergent planerar också att etablera hälsovårdskliniker och skolor för den lokala arbetskraften.
En gröda, som fungerar som bränsle i jordbruksmaskiner, är jatropha, en oljeplanta som kan användas till biobränsle och som växer i sandig jord, som inte duger till livsmedelsproduktion, berättar Payne.
”Vi har fått mycket positiva reaktioner från de institutionella investerarna – pensionsfonder, försäkringsbolag och suveräna förmögenhetsfonder”, säger hon.
Emergent valde Afrika, därför att marken är väldigt billig jämfört med i andra jordbruksregioner. Där finns också möjligheter att odla en stor mängd olika grödor, och där finns gott om arbetskraft, och – faktiskt – god logistik i form av öppna vägar, lastbilar och farleder.

Emergent är bara en av flera nya brittiska fonder som investerar i jordbruk. I höstas introducerade BlackRocks Londonavdelning en jordbruksfond, som startade med planer på att satsa 200 miljoner dollar i konstgödsel, skog och biobränsle. Fonden har redan 450 miljoner dollar.
Braemar Group nära Manchester investerar bara i Storbritannien. ”Storbritannien är ett trevligt, stabilt land i nordvästra Europa med samma kvalitet och jordkvalitet som grannländerna, men marken här är 50 procent billigare än i exempelvis Irland eller Danmark”, säger Braemars vd, Marc Duschenes.
Europa, liksom USA, kommer att börja producera mycket mera biobränsle, och åkermarken i närheten av nya etanolfabriker i nordöstra England kommer att bli centrum för produktionen av biobränsle. ”Ingen kommer att skeppa ett ton spannmål från Latinamerika till England för att tillverka biobränsle”, påpekar Duschenes.
Enligt Gary R Blumenthal, vd för konsultfirman World Perspectives i Washington, kan de nya investeringarna i jordbruket vara precis vad branschen behöver, förutsatt att de är långsiktiga. ”Det är ett utmärkt sätt att slå ihop små produktionsenheter till stora enheter, som producerar mera effektivt. Investmentfonderna märker att konsolidering medför värdestegring, men faktum är att detta lönar sig för alla parter”, tror Blumenthal.
© 2008 TEMPUS/The New York Times