Tempus 2009 v 41

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41

Vattentät isolering finns inte

President Barack Obama har svurit att sätta hård press på Iran angående landets atomprogram, och hans rådgivare berättar att Washington bearbetar andra länder intensivt för att vinna stöd för en ännu hårdare ekonomisk blockad, om de diplomatiska försöken att vinna insyn i Irans atomprogram misslyckas.

CHARLIE SAVAGE och MARK LANDLER
Washington
Medan det smids nya planer om hårdare ekonomiska sanktioner mot Iran antyder en granskning av USAs erfarenheter av de redan mångåriga handelssanktionerna att det är mycket svårt att sätta den iranska ekonomin i karantän.
Nätverk, som hjälper till att kringgå sanktionerna, har vuxit upp överallt på jorden. Ett typiskt system för att spräcka ett embargo beskrevs i ett erkännande inför en federal domstol 24 september, dagen innan Obama och hans allierade i Europa meddelade att man hade upptäckt ännu en hemlig atomanläggning i Iran.
I den aktuella juridiska processen har ett holländskt flygbolag och dess ägare erkänt att de har fraktat amerikanska flygplansdelar och elektroniska komponenter till Iran från 2005 till 2007. Upplägget var att kunder i Iran i hemlighet skickade order till företaget, som fungerade som täckmantel och köpte komponenterna och fick dem levererade till Nederländerna, Cypern och Förenade Arabemiraten. Komponenterna packades därefter om och skickades till de verkliga köparna i Iran.

Det holländska företaget åkte fast, men det faktum att det i flera år kunde sköta kommersen så enkelt illustrerar hur svårt det är, att få sanktioner att fungera.
Även om diplomatiska svårigheter kan övervinnas och det går att övertala andra länder att stödja blockaden, inklusive länder med omfattande band till Iran som Kina, är det i praktiken omöjligt att få till stånd ett lufttätt embargo.
Iranierna har lång erfarenhet av att kringgå sanktioner, påpekar Michael Jacobson, underrättelse- och sanktionsspecialist hos Institutet för Mellanösternpolitik i Washington. ”De är anpassningsbara, har lärt av sina misstag, ser var USA slår till och koncentrerar sig på ett annat område. Och när det gäller affärer, är det många som blundar”.

Utrikesminister Hillary Clinton erkände för en tid sedan att de existerande ekonomiska sanktionerna mot Iran ”läcker”. Men flera högt uppsatta representanter för administrationen i Washington hävdar att de senaste avslöjandena om Irans hemliga kärnprogram har skapat hittills oanad solidaritet bakom åtgärderna för att öka pressen på Teheran.
I förra veckan sammanträdde iranska förhandlare med företrädare för USA och andra stormakter i Genève. Iranierna lovade att öppna den nyligen avslöjade hemliga anrikningsanläggningen och att skeppa ut merparten av landets öppet deklarerade uran till anläggningar utanför Iran, där det kan anrikas av Frankrike eller Ryssland.
Detta möte betraktades visserligen som ett steg framåt, men det aktualiserade också frågan om eventuellt nya sanktioner. För att Iran ska hålla sina löften och upphöra med att förhala diskussionen om andra delar av atomprogrammet, anser de flesta inblandade, att man måste sätta press på regimen i Teheran.
Amerikanerna har i flera månader diskuterat med andra länder om en lista på potentiella sanktioner mot Iran. Den amerikanska kongressen behandlar lagförslag om utvidgade ekonomiska sanktioner, samtidigt som ordföranden i representanthusets utrikesutskott arbetar för en lag, som skulle straffa utländska företag som exporterar bensin till Iran.

Befintliga sanktioner har fått en del praktiska följder. I Teheran är det vanligt med elavbrott, vilket beror på bristen på elgeneratorer, som finns med på listan över förbjudna produkter, eftersom de skulle kunna användas militärt.
Men Amerikas utvärdering av de egna ekonomiska sanktionerna, som infördes 1979 efter gisslankrisen och som har utvidgats flera gånger sedan dess, visar att restriktioner snarare driver upp priserna på förbjudna produkter än stoppar dem. Världen är full av skurkregimer, och smugglare är duktiga på att gömma olagliga produkter i den globala handelns enorma varuflöde.
Det är inte heller säkert att alla länder är lika angelägna som USA om att se till att sanktionerna respekteras rigoröst.
Det holländska flygbolagets erkännande förra månaden var bara det senaste rättsfallet av flera hundra liknande sedan 2007, när Bushs administration skärpte ansträngningarna att se till att handelsrestriktioner med länder som Iran verkligen respekterades.
Åklagare har de senaste månaderna väckt åtal för illegal försäljning av flygplanskomponenter till Iran via Colombia, elektroniska komponenter via Malaysia och helikopterdelar via Singapore. Listan kan göras hur lång som helst, och utpekade mellanhänder finns överallt på jorden, inklusive i Irland och Hongkong.

Finansiella sanktioner kringgås också. Londonbanken Lloyds i London gick i januari med på att betala 350 miljoner dollar i böter för att ha dolt att enheter i länder som Iran har varit involverade i penningtransaktioner med amerikanska banker under en period på tolv år. Och 2006 stämdes den holländska banken ABN Amro för liknande sanktionsbrytande affärer mellan 1997 och 2004.
Jakten på syndare har, enligt den amerikanska administrationen, övertygat andra europeiska banker om att det inte är värt risken att göra affärer med Iran. Men Iran har inte skurits av från krediter och försäkringar, eftersom det i stället vänder sig till mindre finansinstitutioner med säte i Asien som inte gör affärer med USA.
Detta visar, enligt sanktionsexperten Jacobson, att även de striktaste sanktioner, underbyggda av brett internationellt stöd, är otillräckliga för att helt blockera ett stort och komplext land som Iran.
Men sanktionerna har ändå, enligt honom, en blygsam men ändå viktig fördel: de gör det dyrare och krångligare för den iranska eliten att göra affärer, vilket sätter press på landets politiska ledare att förhandla.
”Det är orealistiskt att tro att man kan isolera Iran från den internationella ekonomin”, säger han. ”Men ett mindre ambitiöst men mer realistiskt mål är att kostnaderna för att göra affärer kan få ledarna att ändra inställning”.
© 2009 TEMPUS/The New York Times