Tempus 2008 v 21

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20

Demokratins fördelar övertygar inte alltid

Kuwait är ett av få arabländer som har ett någorlunda demokratiskt system. När landet halkar efter grannländerna skyller många på demokratin, som påstås bromsa utvecklingen.

ROBERT F WORTH
Kuwait City
I ett stort tält med högt i tak slog Ali al-Rashid an en misslynt ton i sitt första kampanjanförande inför parlamentsvalet. ”Kuwait brukade vara nummer ett i ekonomi, politik, idrott, kultur och allting”, sade han och lät sin röst spridas i den ljumma kvällsluften till hundratals potentiella väljare, som satt bekvämt på vita, damastklädda stolar. ”Vad har hänt?”, frågade al-Rashid.
Det är en fråga som många ställer i denna lilla oljerika nation med 2,6 miljoner invånare, som snart ska gå till val. Det överraskande svaret viskas både här och i grannländerna vid Persiska viken: för mycket demokrati.

I en region där autokrati är regel är Kuwait ett anmärkningsvärt undantag med ett mäktigt och påstridigt parlament, som bestämmer emirens lön och som är enda lagstiftande makten. Kvinnor fick rösträtt och rätt att kandidera för två år sedan, och en folkrörelse har drivit igenom andra valreformer.
Trots dessa framsteg har Kuwait överskuggats av de dynamiska grannarna, Dubai, Abu Dhabi och Qatar, vars ekonomier blomstrar under absoluta monarkier. Försöken att reformera Kuwaits förhårdnade välfärdsstat körde fast i det splittrade parlamentet, och skandaler fick emiren att för andra gången på mindre än två år upplösa församlingen förra månaden, vilket tvingade fram nyval.
Allt detta har gjort att många kuwaitier är djupt missnöjda med de 50 folkvalda. Den amerikanska regeringens misslyckade försök att sprida demokrati i regionen och det fortsatta kaoset i Irak, som ligger på andra sidan gränsen i norr, har också medverkat till utbredda misstankar att demokratin är en västerländsk import, som inte lever upp till vad den lovar.
”Folk säger att demokratin bara håller oss tillbaka och att vi hade det bättre när systemet var mer likt Dubais”, säger den 24-årige Waleed al-Sager, som hjälper sin fars kampanj inför parlamentsvalet.

Sager tar själv avstånd från påståendet att demokratin är en black om foten. Men i takt med att valen 17 maj kommer närmare hänvisar både medier och kandidater allt oftare till ”halat ihbaat”, d v s den allmänt rådande frustrationen. Sagers far, Mohammed al-Sager, som är en veteran i parlamentet, höll sitt kampanjtal strax efter Rashid för ett par veckor sedan, och han ägnade stor kraft åt att påminna väljarna om demokratins inbyggda värden och vikten av en vald lagstiftande församling.
”Somliga anser att vi ska upplösa parlamentet, men överallt i världen – i Afrika, i Palestina, i den gamla Sovjetunionen – har folken använt val för att lösa sina problem, inte slopat dem. Vilka bekymmer vi än har i vårt parlament måste vi komma ihåg att det är bättre än inget parlament alls”, sade Sager d.ä.

En källa till irritation är det misslyckade försöket att reformera Kuwaits statskontrollerade ekonomi. Efter valen 2006 hoppades många kuwaitier att krångliga regler skulle ändras så att det skulle bli lättare att köpa mark för olika affärsprojekt. Men försöket blockerades i parlamentet. Det långsamma arbetet med att privatisera det nationella flygbolaget och delar av oljesektorn har också väckt stor besvikelse.
Många kuwaitier klagar på att staten försummar skolor och sjukhus. Problem med kraftnätet tvingade fram elransonering förra sommaren.
Trots att delar av Kuwait City återuppbyggdes efter Iraks invasion 1990 ser den sliten och lumpen ut jämfört med de glittrande, hypermoderna städerna i Dubai, Abu Dhabi och Qatar.

Det politiska missnöjet är anmärkningsvärt med tanke på att de flesta kuwaitier är stolta över sitt lands relativt demokratiska traditioner. Den styrande familjen, Sabah, erövrade inte sin position med vapenvåld utan enligt en överenskommelse mellan regionens handelsmän i mitten på 1700-talet. Efter det att Kuwait hade blivit självständigt från Storbritannien 1961 godkände emiren en skriftlig författning, som begränsar hans makt i förhållande till parlamentet.
”Den regerande familjen skiljer sig från andra härskarfamiljer i regionen. Den utgör en del av den politiska processen, sitter inte över den”, påpekar den politiske kommentatorn och statsvetaren Ghanim al-Najjar.

Kuwait är på sätt och vis arabvärldens mest demokratiska land näst Libanon. Det finns arabiska republiker – Jemen, Egypten, Algeriet, Syrien, Irak och Tunisien – men trots deras demokratiska former har dessa länder generellt varit mer autokratiska och förtryckande än regionens monarkier. Till och med i Libanon begränsas demokratin av ett sekteristiskt system, som styr maktdelningen.
I Kuwait är motsättningarna mellan den sunnitiska majoriteten och den shiitiska minoriteten minimala. Kuwaitier av alla sorters bakgrunder umgås socialt på diwaniyas, traditionella mötesplatser, där man diskuterar politik och samhällsfrågor över te och kaffe på kvällarna. Det finns en del spänningar mellan islamister och liberaler i parlamentet, men eftersom landet saknar officiellt erkända politiska partier är ideologierna flexibla och skiftande.

Det har förekommit bakslag – kungafamiljen suspenderade parlamentet i slutet av 1970-talet och på nytt i slutet av 1980-talet – men Kuwait har blivit mer och mer demokratiskt. För två år sedan tvingade folkmakten fram en ändring i vallagen som gjorde det svårare att köpa röster. Kvinnor fick rösträtt och rätt att kandidera (ingen har ännu blivit vald). I mitten av april i år vann folket ännu en strid efter det att regeringen hade försökt införa en lag om begränsad mötesfrihet på allmän plats. Folk gick man ur huse för att demonstrera mot förslaget, och regeringen backade.
Parallellt med dessa medborgerliga friheter har det emellertid synts tydliga tecken på frustration. Trots världens femte största oljereserver är många kuwaitier upprörda över att det finns så få affärs- och investeringsmöjligheter, åtminstone jämfört med i grannländerna.
På ett valmöte nyligen dunkade parlamentskandidaten Abdul Rahman al-Anjari knytnäven i talarstolen när han läste upp statistik som avslöjade att kapitalflödet ut ur och in i Kuwait var en bråkdel jämfört med penningflödena i Förenade arabemiraten, Qatar, Saudiarabien och Bahrain.
”Vad betyder detta?”, frågade Anjari från podiet, som pryddes av en stor banderoll med hans namn och namnen på tre andra kandidater, som också förespråkar privatisering av landets tillgångar. ”Det betyder att vi förlorar jobb till andra länder i Persiska viken utan någon vettig anledning alls!”.

Det är inte särskilt troligt att många kuwaitier är beredda att byta ut sina politiska rättigheter och friheter mot ekonomiska möjligheter, men uppfattningen att demokratin på något sätt håller Kuwait tillbaka är utbredd.
”Det stämmer att de politiska motsättningarna förhalar saker och ting”, medger oljeexperten Kamel Harami. ”Shejken av Abu Dhabi kan ge order om en byggnad, och vips står den klar. Han behöver inte bry sig om mig, pressen, tv-kanalerna eller parlamentet utan gör som han vill. Men folk måste förstå att det inte är demokratin som är problemet utan det faktum att demokratin inte används korrekt”.
En del kuwaitier hävdar att den nuvarande emiren medvetet har spridit misstanken att parlamentet är roten till det onda. När han utlyste nyval i mars uppmanade han sina undersåtar att välja ett parlament med kompetens och kapacitet att utveckla landet.

Det finns en auktoritär falang i den kungliga familjen som länge har velat reducera parlamentets makt, vilket också skedde i slutet av 1970- och i slutet av 1980-talet. Den kungliga familjen, som utser den exekutiva makten, har också utnyttjat sin ställning för att stödja parlamentskandidater från Kuwaits mer stamorienterade ”beduiniska” befolkning, därför att den är mer foglig och mindre intresserad av politiska reformer. I allmänhet är denna befolkningsgrupp också mindre välbärgad, och många anser att beduinerna (som inte längre bor i öknen som sina förfäder) motsätter sig ekonomiska reformer, därför att de inte tror sig gynnas av dem i samma utsträckning som Kuwaits urbana affärselit.
Parlamentet bär emellertid också en del av ansvaret för den långsamma utvecklingen. Reformlagar om utländska investeringar och andra frågor blockeras ständigt. Parlamentet har också orsakat pinsamma kontroverser som när ledamöter utsätter ministrar från den ej valda exekutiva makten för offentliga förhör – en praxis som kuwaitierna kallar för grillning – som avser att förödmjuka eller tvinga fram en avgång. Det var grillningen av försvarsministern och hotet om en liknande kontrovers med premiärministern som tros ha fått emiren att upplösa det förra parlamentet.

Många yngre kuwaitier, som deltog i det som kallas den orangea revolutionen för två år sedan, när gatudemonstrationer pressade regeringen att ändra vallagen, intar idag en ganska cynisk attityd. En populär blogg i Kuwait publicerade nyligen ett poem, som beklagade bristen på verkliga förändringar på den politiska arenan och som avslutades med orden (fritt översatta): ”Omstart fungerar inte/ej heller stäng av/och vi kan inte lämna landet i viloläge”.
Men eftersom parlamentskandidaterna besöker den ena diwaniyan efter den andra i jakten på väljarröster, verkar risken för ett avsteg från de demokratiska värderingarna minimal.
”Det finns de som tycker att demokratin hämmar oss. Men vi vet att demokratin är vårt sista hopp. Problemet är bara att demokratin inte är fullfjädrad ännu”, säger Nawaf al-Mutairi, som studerar ekonomi i Kuwait City.
© 2008 TEMPUS/The New York Times