Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
RENATE FLOTTAU
Belgrad
Kafé Luda Kuca ligger på Jurij Gagaringatan i Nya
Belgrad, som är en förstad med stora, höga betongblock.
Luda Kuca betyder ”Galna Huset”, och namnet säger
en del om verksamheten. Till för inte så länge
sedan brukade stället frekventeras av en skäggig undergörare.
På nattkröken brukade han stämma upp i serbiska
sånger. Han hette Radovan Karadzic, och i dag sitter denne
f d bosnienserbiske ledare i fängelse i Haag, där han
försvarar sig mot anklagelser om krigsförbrytelser.
Ingenting har egentligen förändrats i Luda Kuca sedan
Karadzic försvann. Hans porträtt hänger fortfarande
på väggen bredvid porträtten av expresident Slobodan
Milosevic och bosnienserbernas f d militäre ledare, Ratko
Mladic, som är efterlyst misstänkt för brott mot
mänskligheten och mord på tusentals bosniska muslimer.
Den bullrige Mladic var förr en folkhjälte, men idag
vill de flesta serber helst se honom på de åtalades
bänk i Haag vid sidan av Karadzic och alla de andra. Så
länge som Mladic är på fri fot är Serbiens
väg in i EU blockerad och därmed också de verkligt
stora ekonomiska framstegen. Men Mladic håller sig undan,
och han har därmed tagit sina landsmän som gisslan.
Precis som Karadzic har även Mladic gömt sig många
gånger i något av de anonyma höghusen i Nya Belgrad.
Krypinet där var bara ett av många. Generalen har många
som hjälper honom att hålla sig gömd. Gamla kamrater
från det militära, lojala politiker och affärsmän
i Belgrads övre skikt skyddar den idag 67-årige Mladic.
På detta sätt kan slaktaren från Srebrenica,
som 1995 förde omkring 8 000 muslimska män och pojkar
i döden, leva ett bekvämt pensionärsliv.
Den serbiska regeringen står under hård press –
både utifrån och inifrån – att finna Mladic.
Socialminister Rasim Ljajic, som ansvarar för den serbiska
regeringens samarbete med Haagtribunalen, bedyrar att ”problemet
Mladic” ska vara löst före årets slut. Även
Vladimir Vukcevic, Serbiens högste krigsbrottsåklagare,
har meddelat att Mladic inom kort kommer att gripas. Frågan
är bara om han fångas död eller levande.
Det har under årens lopp varit gott om både spanare
och villospår. I juni visade den bosniska televisionen ett
antal videoklipp från ”hemliga källor”. De
visade en Ratko Mladic med silvergrått hår som på
gott humör dansade och skålade och sjöng samt
iförd skiddräkt och yllemössa deltog i ett snöbollskrig
i ett snöigt vinterlandskap.
I en husundersökning i december 2008 hemma hos Mladics familj
hittade spanare 215 videoband och CD-skivor, som innehöll
tips om var han befinner sig.
Åtminstone fram till 2002 var alla högt uppsatta politiker
och militärer ständigt informerade om var den efterlyste
mannen uppehöll sig. Detta bekräftade vid ett tillfälle
den f d överstelöjtnanten Srbolju Nikolic.
I maj 2002, sex år efter häktningsordern från
Haag, befallde Serbiens dåvarande premiärminister,
Zoran Djindjic, Nikolic att han skulle se till att få bort
Mladic från en militär kasern i Belgrad. Tills då
hade general Mladic haft 50 livvakter till sitt förfogande,
vilket den serbiska regeringen hade godkänt, enligt en av
de f d livvakterna.
Enligt denne livvakt var det inte staten man skyddade Mladic mot
utan huvudjägare, som var ute efter USAs belöning på
fem miljoner dollar till den som kunde tipsa om var den efterlyste
krigsförbrytaren fanns.
Men även efter det att livvaktsskyddet hade tagits bort
kunde Mladic resa runt i Serbien. I mars 2003 uppstod dock ett
kortvarigt hot mot hans frihet. Serbiens dåvarande regeringschef,
Zoran Djindjic, gav efter flera fruktlösa försök
att via medlare få Mladic att ge upp frivilligt order om
att han skulle gripas. Djindjics agerande var impopulärt,
men han gjorde det för att förbättra Serbiens möjligheter
att på sikt komma med i EU.
Bara några dagar senare mördades Djindjic. Under attentatet
gömde sig Mladic hemma hos en vän som var general och
bodde i utkanten av Belgrad i närheten av flygplatsen. Redan
1996 hade Mladic i en intervju deklarerat att ”han skulle
sälja sig dyrt” till eventuella förföljare.
Socialminister Ljajic erkänner utan omsvep att regeringen
de första åren var orolig för att Mladics gripande
skulle leda till ett blodbad mellan polisen och armén,
som fortfarande var mycket lojal mot Mladic.
I flera år försökte regeringen att köpa sig
tid med olika svepskäl. Det hette att Mladic befann sig i
Ryssland, att hans fingeravtryck hade försvunnit ur arkiven,
att han hade drabbats av stroke och låg för döden
etc.
Men när pressen från Bryssel och Haag ökade visade
sig serberna trots allt villiga att då och då utlämna
andra efterlysta krigsförbrytare för att lätta
lite på trycket.
En av dem var general Zdravko Tolimir, som är nära vän
till Mladic. Han greps i maj 2007. Säkerhetsagenter förde
honom i svart huva från hans bostad i Belgrad och snabbt
över gränsen till Bosnien. Officiellt sades det att
han hade gripits i Bosnien, därför att man ville undvika
protester i Serbien. De serbiska medierna fann det dock mycket
underligt att spaningen på Tolimir inte hade gett upplysningar
om Mladic också, med tanke på att de var så
nära vänner.
På alla internationella flygplatser och vid alla gränsövergångar
fanns efterlysningen på Mladic, medan denna i lugn och ro
levde tillsammans med sin familj i ett hus i Belgrads diplomatkvarter
på Blagoje Parovicagatan. Han handlade bröd hos bagaren,
joggade på Belgrads gator och satt i vip-logen på
fotbollsmatcherna i Partisanstadion.
1997 vållade han bekymmer för Montenegros premiärminister,
Milo Djukanovic. Denne hade via ett telefonsamtal upplysts om
att Mladic och 15 av hans livvakter kopplade av vid Rezevicafloden
i Montenegro. När den montenegrinska polisen hövligt
bad de oönskade gästerna att lämna Montenegro blev
Mladic ursinnig. Han svor och rasade, berättar ögonvittnen,
och hänvisade till att han som aktiv general i den jugoslaviska
armén förtjänade att fira semester i lugn och
ro.
Morgonen därpå lämnade gruppen dock platsen på
order från Belgrad.
Faktum är att Mladic pensionerades först 2001, fem år
efter häktningsordern från Haag. Fram till dess uppträdde
han som militär ledare och gav bl a goda råd till de
serbiska soldaterna i Kosovo under Natos bombardemang 1999.
Efter det att Mladics välgörare, den serbiske diktatorn
Slobodan Milosevic, hade gripits, uppehöll sig Mladic nästan
uteslutande i militära anläggningar. Men han hade också
tillgång till sju olika våningar i Belgrad fram till
i början av 2006.
Han tyckte sig inte ha anledning att förklä sig som
sin tidigare överordnade, Radovan Karadzic. 1996 deltog han
helt öppet i begravningen av en kollega och vän.
I oktober 2002 hånade han Haagtribunalens chefsåklagare,
Carla del Ponte. Medan den höga juristen satt på den
schweiziska ambassaden i Belgrad och uppmanade alla involverade
att engagera sig hårt i jakten på Mladic, satt denne
och åt middag helt öppet på restaurang Milosev
Konak, som ligger bara fem minuter från ambassaden.
När Mladic tröttnade på stadslivet åkte
han till ett hus i byn Pricevic, som ligger ungefär nio mil
sydost om Belgrad. Där ägnade han sig åt sina
getter och sina 60 bikupor. Han deltog i ett bröllop hos
vänner i grannbyn Valjevo, där han, enligt andra närvarande,
spelade dragspel.
Den f d bosnienserbiske generalen har behandlats sammanlagt tre
gångar på militärsjukhuset i Belgrad. Sjukhusets
f d chef, senare försvarsministern Zoran Stankovic, tillhörde
Mladics innersta vänkrets sedan han hade bevittnat Mladics
avsked av dottern Ana. Hon dog 1994 23 år gammal. Mladic
trodde aldrig på den officiella självmordsförklaringen,
utan hävdade att hon hade mördats.
Kontakterna mellan Mladic och regeringen i Belgrad fortsatte.
På en parkeringsplats vid motorvägen mellan Belgrad
och Nis träffades Aca Tomic, militärrådgivare
till president Vojislav Kostunica, och Mladic flera gånger.
Efter Djindjics död försökte även Kostunica
övertala Mladic att ge upp frivilligt, men det var förgäves.
Men det var inte bara Belgrad som förhalade och bluffade
i jakten på Mladic. Det internationella intresset av att
han greps var tidvis ganska svagt. Florence Hartmann, f d taleskvinna
för Del Ponte, beskriver i sin bok ”Fred och Straff”
frustrationen i tribunalen när spanarna där 2006 upptäckte
varför det mångåriga samarbetet med CIA hade
varit så fruktlöst. CIA-agenterna, som sedan 2002 hade
varit stationerade i Serbien, hade förmedlat all information
om Mladics gömställen till den amerikanska spioncentralen.
Där tvättades informationen, och tribunalen fick bara
den information som styrkte antagandet att Mladic inte längre
befann sig i Serbien. Hartman, som byggde sin bok på hemliga
dokument, dömdes i förra månaden att betala 7
000 euro i böter för att hon har avslöjat hemligheter.
Amerikanernas agerande är märkligt. Minst ett och ett
halvt år efter det att tribunalen utfärdade häktningsordern
mot Mladic bodde han till och med i den amerikanska sektorn i
Bosnien, hävdar William Stuebner, f d vicechef för OSSE
i Bosnien-Hercegovina. Han arbetade också som förbindelseman
mellan krigstribunalen i Haag och de Nato-ledda styrkorna i Bosnien.
När dessa styrkor äntligen, 2004, beslöt sig för
att genomsöka Mladics underjordiska kommandocentral i Han
Pijesak i Bosnien informerade de inte bara om operationen i förväg
utan deklarerade också, att de inte tänkte söka
igenom vissa delar av komplexet.
Så sent som 28 juni 2004 kunde den efterlyste Mladic resa
ostört till Han Pijesak för att där delta i firandet
av arméns dag och hyllas som hjälte. Först fyra
dagar senare kom de internationella styrkorna till platsen, och
då hade generalen förstås åkt därifrån.
Tyvärr fick vi informationen för sent, rättfärdigar
sig den brittiske generalen David Leakey, som i en intervju klargör
att hela operationen var högst obehaglig: ”Vi löpte
en stor risk i försöken att ta fast Mladic. Man måste
fråga sig om gripandet av en krigsförbrytare är
värt att äventyra en enda soldats liv”.
Men det var inte bara patriotiska känslor för den serbiske
krigshjälten som år ut och år in lade hinder
i vägen för Mladics gripande. Konkreta internationella
intressen medverkade till att jakten blev fruktlös.
I Serbien härskade stor rädsla för att Mladics
vittnesmål inför krigstribunalen i Haag skulle avslöja
den serbiska regeringens ansvar för krigshändelserna
i Bosnien och Kroatien. Mladic var den, som skulle verkställa
diktatorn Milosevics krigspolitik. Och i husundersökningar
i en av Mladics våningar har man beslagtagit anteckningar,
som avslöjar överenskommelserna mellan Mladic och makthavaren
Milosevic. Det finns dokument och vittnesmål som berättar
exempelvis att den jugoslaviska arméns dåvarande
generalstabschef, Momcilo Perisic, var informerad i förväg
om anfallet mot Srebrenica och den planerade massakern.
Perisic besökte Mladic minst två gånger i ett
militärt konvalescenthem nära Valjevo mellan juli 1997
och 2000. Andra generaler besökte honom också där.
Perisic, som var generalstabschef för den jugoslaviska armén
från 1993 till 1998 och som står inför rätta
i Haag, lär också ha stöttat Mladic under belägringen
av Sarajevo och levererat vapen till den serbiskbosniska armén.
Om alla dessa omständigheter stämmer med verkligheten
kan Bosnien kräva skadestånd från Serbien på
flera miljarder dollar, vilket skulle förmörka Serbiens
ekonomiska utsikter i decennier framöver.
Ratko Mladic tänker inte låta sig gripas på bar
gärning. Enligt forna kamrater har han alltid en giftampull
med sig. Den tänker han svälja om faran blir överhängande.
Många serber hoppas att generalen verkligen håller
detta patriotiska löfte, eftersom det skulle tjäna Serbiens
intressen.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
