Tempus 2008 v 23

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22

Gemensamma intressen

Det är försommar i Europa och något som liknar förälskelse har drabbat ett ganska omaka par: Polen och Tyskland har försonats igen.

I april reste Tysklands utrikesminister, Frank-Walter Steinmeier till Polen för att delta i en rad olika möten, bl a ett med premiärminister Donald Tusk. Men innan Steinmeier inledde den officiella delen av Polenbesöket åkte han och hans fru till den polske utrikesministern Radek Sikorskis sommarställe för att äta söndagsmiddag.
Det var en enkel men överraskande gest efter två år av minst sagt frostiga relationer mellan de båda länderna och deras ledare. Journalister och bedömare i både Tyskland och Polen tog den privata söndagsmiddagen som bevis för att töväder råder sedan Polen fick ny regering i höstas.
”Efter all antagonism och alla giftiga uttalanden, som har karaktäriserat förhållandet så länge, var det en stor sak att Sikorski bjöd hem Steinmeiers”, säger Constanze Stelzenmüller, som är chef för Tyska Marshallfonden i Berlin.

Det är lätt att avfärda den varmare tonen i umgänget mellan länderna som ett exempel på traditionell politisk smekmånad för en regering, som blev vald så sent som i höstas på löften om att bl a reparera relationerna med grannländerna. Men erfarna bedömare anser att närmandet har mycket större betydelse än så.
”Det handlar inte om någon smekmånad. Noggrant övervägande har resulterat i insikten att Polen behöver Tyskland på sin sida för att lösa sina problem”, säger Eugeniusz Smolar, chef för Center för internationella relationer i Warszawa.
Tyskland och Polen har vaknat till insikt om att de faktiskt är starkare – politisk och ekonomiskt – som såta vänner än som ovänner.

Länderna delar en komplicerad historia, och de är hårt knutna till varandra av väpnade konflikter och en gräns, som flyttades många gånger fram till andra världskrigets slut. Efter kommunismens fall stödde det nyligen återförenade Tyskland Polens inträdde i Europeiska unionen och Nato, men det fanns alltid ett visst mått av misstänksamhet i förhållandet.
Den förre premiärministern, Jaroslaw Kaczynski, och hans bror, Lech, som fortfarande är Polens president, valde enligt deras motståndare att understryka eller till och med underblåsa de historiska motsättningarna. För två somrar sedan nuddade missämjan mellan Polen och Tyskland botten.
Det bråkades om tyska flottövningar, som inkräktade på polska vatten, och bröderna Kaczynski fick raserianfall efter att ha förolämpats i en tysk tidningsartikel, som bl a gjorde sig löjlig över att premiärministern fortfarande bodde hos sin mor.
Saken blev inte bättre av att bröderna Kaczynski krävde att Polen skulle ha fler röster i Europeiska unionen med argumentet att Polen skulle ha haft många fler invånare i dag om landet inte hade lidit så stora förluster till följd av Tysklands agerande i andra världskriget.

Det är aldrig ens fel att två träter, även om det i fallet Polen-Tyskland kunde verka så. Orsaken till missämjan uppstod långt innan bröderna Kaczynski fick makten. ”Situationen är väldigt komplicerad”, säger Wladyslaw Bartoszewski, som har varit polsk utrikesminister två gånger och numera ansvarar för Polens kontakter med Tyskland.
I en intervju i maj under ett besök i Berlin förklarade Bartoszewski att bråken mellan Polen och Tyskland de senaste åren bottnar i oenighet om Polens stöd till USA i Irak och irritation över den förre förbundskanslern Gerhard Schröders mycket nära relationer med Ryssland. ”Vi känner oss alltid hotade när Berlin och St. Petersburg eller Moskva kommer varandra för nära”, sade Bartoszewski.

Det största framsteget i närmandet mellan Polen och Tyskland är kanske överenskommelsen i en av de mest infekterade frågorna som har stört relationerna. Det handlar om förslag om ett minnesmärke över alla tyskar, som fördrevs från andra länder efter andra världskriget. Drygt tolv miljoner etniska tyskar tvingades lämna sina hemorter i Central- och Östeuropa efter krigets slut. I Polen är det kontroversiellt att hedra minnet av dem, eftersom polackerna uppfattar det som ett försök att likställa tyskarnas lidande med deras eget och misstänker att ett minnesmärke skulle uppmuntra folk att kräva skadestånd.
I februari reste Tysklands kommissionär för kultur- och mediefrågor, Bernd Neumann, till Warszawa för att diskutera frågan med polska kolleger och redogöra för Tysklands förslag om en permanent utställning till minne av de fördrivna. Tanken är att utställningen ska sponsras av det ansedda Historiska museet och inte lobbygruppen De fördrivnas förbund.
Att Polen skulle stödja projektet var otänkbart, men faktum är att den polska regeringen i varje fall inte motsatte sig det. Regeringen i Warszawa sade också att den ”inte skulle utesluta medverkan från polska historiker”. Regeringens inställning beskrevs i sträva ordalag, men beskedet var ändå ett viktigt genombrott.

Warszawas hållning speglar en ny pragmatism, raka rör och reda pengar i stället för bråk och gnäll om symboler. Den nye premiärministern, Donald Tusk, tillhör ett näringslivsvänligt borgerligt parti, Medborgarplattform, som under valkampanjen lovade att betona ekonomisk tillväxt och stimulans av den privata sektorn, två områden där både Europeiska unionen och Tyskland spelar en viktig roll för att Polens politik ska bli framgångsrik.
Enligt officiell polsk statistik var Frankrike och Tyskland de länder som toppade listan över direkta investeringar från utlandet. Smolar (Center för internationella relationer) påpekar att Polen kommer att få motsvarande ca 100 miljoner dollar från EU mellan 2007 och 2013, vilket är mer än vad Polen skulle ha fått av den erkänt framgångsrika Marshallfonden, som finansierade återuppbyggnaden av Västeuropa efter andra världskriget.
Före valet förra året var polackerna riktigt oroliga för att bröderna Kaczynski skadade dem med sin skräniga attityd och speciellt avoga hållning gentemot Tyskland, vilket kanske kostade Polen viktiga poster i Bryssel eller missgynnade Polen när det fattades beslut om subventioner och stödpengar. ”Det var ingen officiell politik, men den kan vara mycket effektiv, och den rådande stämningen skadade faktiskt Polen i EU-kommissionen”, säger Smolar.

Det finns fortfarande ganska stora motsättningar mellan Polen och Tyskland, vilket märktes tydligt på Natos toppmöte i Bukarest i april, när Polen slöt upp bakom USA till stöd för Ukrainas ansökan om medlemskap i alliansen, medan Tyskland varnade för att det bara skulle provocera Ryssland.
Polen fortsätter att förlita sig i första hand på USA när det gäller säkerhetsfrågor. Och polska ledare är alltjämt mycket irriterade på Tysklands avtal med Ryssland om att bygga en gasledning under Östersjön.
Polackerna verkar emellertid ha förstått att bästa sättet att förändra saker och ting är att samarbeta med mäktiga grannar. Med 38 miljoner invånare behöver Polen starka allierade inom unionen i rollen som ”det minsta av de stora EU-länderna”, som Bartoszewski uttrycker det.
Tyskland, å sin sida, gynnas av att ha en partner i EU från det forna sovjetblocket i arbetet med att bestämma den politiska kursen i EU. ”Detta är inte längre ett Europa där de tre stora – London, Paris och Berlin – bestämmer allt”, understryker Stelzenmüller (Tyska Marshallfonden). ”Det ligger i Tysklands eget intresse att bli betraktat som lyhört och samarbetsvilligt, eftersom det ger landet bäst möjligheter att påverka resten av Europa”, tillägger Stelzenmüller.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune