Tempus 2009 v 42

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42

Östeuropa befarar ny era av rysk dominans

Solidariteten kommer på undantag när det är pengar med i spelet.

ANDREW E KRAMER
Moskva
Det ryska naturgasföretaget, Gazprom, slår med sina planer på en gasledning på Östersjöns botten in en politisk kil mellan Öst- och Västeuropa.
Den rysk-tyska gasledningen erbjuder uppenbara energifördelar för Västeuropa, men de politiska ledarna i Central- och Östeuropa befarar att den öppnar för en ny era av gasrelaterad, rysk dominans över det forna sovjetblocket. Ryssland, med sina stora naturgasreserver och iögonfallande nätverk av personliga kontakter, har skapat oenighet bland EU-länder, som har svurit att agera kollektivt för att skydda sin säkerhet.

För närvarande transporteras den ryska gasen genom Östeuropa till Västeuropa. Om Ryssland stänger av gasen för att sätta press på någon östeuropeisk granne blir det kännbart för mäktigare, rikare länder längre västerut, som protesterar högljutt.
Den nya Nord Stream-ledningen ändrar hela ekvationen. Med en sträckning på drygt 120 mil under vatten från Viborg i Ryssland till Greifswald i Tyskland passerar ledningen förbi f d sovjetrepubliker och satellitstater. Den ger med andra ord Ryssland en separat direktledning till väst.
Följden kan, enligt många säkerhetsexperter och östeuropeiska politiker, bli att Ryssland frestas att föra gasledningspolitik ännu oftare än förut gentemot grannarna i Östeuropa.
”I går var det stridsvagnar, idag är det olja”, säger den förre chefen för Polens säkerhetstjänst, Zbigniew Siemiatkowski.

Ryssarna ser saken helt annorlunda. Gazprom, som tillgodoser 28 procent av Europas behov av naturgas, hävdar att projektet, som kostar 10,7 miljarder dollar, är rent kommersiellt, inte strategiskt.
Nord Streams vd, tysken Matthias Varnig, anser också att östeuropéernas farhågor är ogrundade. ”Muren föll för 20 år sedan”, säger han. Europa behöver mera naturgas för att kompensera för de krympande reserverna i Nordsjön, och Ryssland är den lämpligaste leverantören, framhåller Varnig.
Europeiska politiker och experter hävdar att projektet enar Europa och ökar den kollektiva energisäkerheten. EU-kommissionen och EU-parlamentet godkände ledningen redan 2000, och båda institutionerna bekräftade att de alltjämt stöder projektet så sent som 2006.
”I den mån det finns en gemensam energipolitik, är vi en del av den på allra högsta nivå”, säger Sebastian Sass, Nord Streams främste representant i Europeiska unionen.

Men central- och östeuropéer misstänker att de länge förtryckta länderna under det sovjetiska paraplyet blir ännu mer sårbara för energi-utpressning, medan gasledningens vinster hamnar hos Gazprom och ett antal tyska och holländska företag.
Det finns gott om exempel på energiutpressning. En svensk forskningsorganisation med anknytning till det svenska försvarsdepartementet (FOA) har identifierat 55 politiskt kopplade störningar i energileveranserna till Östeuropa sedan Sovjetunionens upplösning. Rysslands användning av naturgas som ett utrikespolitiskt redskap har än så länge begränsats till korta embargon, vilket delvis beror på att det är ett trubbigt redskap.
I januari stängde Ryssland en ledning, som passerar genom Ukraina, vilket sades bero på en dispyt om priser och avgifter. Stängningen ledde till att hundratusentals bostäder i sydöstra Europa blev utan värme och hundratals fabriker tvingades stänga i flera veckor. Det som började som en bilateral dispyt spred sig över hela Europa förargade de västeuropeiska regeringarna och kostade Ryssland ganska mycket pengar.

Den nya gasledningen samt ett liknande projekt i södra Europa kallat South Stream, som ska gå under Svarta havet, skyddar Västeuropa mot liknande aktioner och begränsar de ekonomiska och politiska kostnaderna för Ryssland.
Förmågan att stänga av en eller annan gas- eller oljeledning ”av en nyck” gör att tillfälliga avstängningar i Östeuropa blir sannolikare, tror Zbigniew Brzezinski, nationell säkerhetsrådgivare under president Jimmy Carter. Han beskriver de nya ledningarna som ”ett storartat ryskt initiativ för att separera Centraleuropa från Västeuropa när det gäller beroendet av rysk energi”.
”Centraleuropéerna, tidigare tvångsrekryterade medlemmar i det sovjetiska blocket, är oroliga”, säger Brzezinski.

Energiledningsfrågan väcker otäcka minnen från en mörkare tid av ockupation och kollaboration hos östeuropéerna, och den har blivit symbol för debatten om Rysslands avsikter med de territorier som styrdes från Moskva från andra världskriget slut och fram till Berlinmurens fall.
I ett öppet brev till president Barack Obama i våras påpekade 23 f d centraleuropeiska statsöverhuvuden och intellektuella, bl a den förre tjeckiske presidenten Vaclav Havel och Polens Lech Walesa, att Ryssland efter kriget mot Georgien förra året definierade ”en privilegierad intressesfär”, som förmodligen omfattar deras länder. De skrev att Moskvas kontroll över gasledningarna innebär att Ryssland ”återtar rollen som en revisionistisk makt med en 1900-talsagenda, som realiseras med 2000-talstaktik”.
Polens utrikesminister, Radek Sikorski, har jämfört ledningsavtalet mellan Ryssland och Tyskland med Molotov-Ribbentroppakten 1939, som delade upp Centraleuropa i tyska och sovjetiska intresseområden. ”Att först fatta beslutet och sedan konsultera oss är inte vår tolkning av solidaritet”, sade Sikorski.

Rädslan i Östeuropa har inte uppfattats i väst, där Ryssland för en effektiv splittrings- och erövringspolitik. ”Ryssland är en av de frågor som splittrar EU allra mest”, påpekar Angela E Stent, chef för Center för eurasiatiska och östeuropeiska studier i Washington. ”Ryssland och Gazprom gör mycket goda affärer med enskilda EU-länder”.
Ett nät av olje- och gasintressen i väst plus företag och inflytelserika personer, med kontakter i Ryssland, hjälper till att fördjupa de västeuropeiska ländernas umgänge med Ryssland.
Den kanske synligaste av alla är Tysklands f d förbundskansler, Gerhard Schröder, som med hjälp av affärer stimulerar Rysslands integration i Europa. Schröder var påtryckare i fråga om Nord Stream, förklarar Zeyno Baran, som är en erkänd energiexpert vid det konservativa Hudson Institute i New York. ”Nord Stream hade aldrig blivit av utan Schröder”.
Schröders regering skrev under gasledningsavtalet samt ställde upp med en statlig lånegaranti på 1,46 miljarder dollar bara några veckor innan Schröders socialdemokratiska parti förlorade valen 2005.
Några veckor efter valet accepterade Schröder ordförandeposten i Nord Streams styrelse. Han påstår att han bestämde sig för uppdraget efter det att han lämnade kanslersposten och att han inte kände till lånegarantin.

Warnig, projektets vd, var kapten i östtyska Stasis underrättelseavdelning på 1980-talet. Vid denna tid var Rysslands expresident och nuvarande premiärminister, Vladimir Putin, KGB-agent i Dresden i Östtyskland.
Warnigs bakgrund har lett till spekulationer om att skumma kontakter från det kalla kriget ligger till grund för projektet, men Warnig påstår att hans karriär som spion är helt irrelevant i dagens ledningsdebatt.
Andra kopplingar är tydligare. Finlands f d premiärminister, Paavo Lipponen, betalades av Nord Stream för att hjälpa till att ro projektet i hamn. Sass, Nord Streams man i Bryssel, var en av Lipponens medarbetare.
2008 erbjöd Gazprom Romano Prodi, som då var Italiens premiärminister, uppdraget som ordförande i South Streams styrelse, men Prodi tackade nej.

Nu när Nord Stream-projektet verkar oundvikligt har fransmännen bestämt sig för att hoppa på tåget och försöker ansluta sig till konsortiet via Gaz de France. Om det inte lyckas måste de kanske köpa gas av en tysk mellanhand.
Konkurrensen mellan Frankrike och Tyskland illustrerar, enligt bedömare, att attraktiva affärsuppgörelser med Ryssland kan underblåsa rivaliteten om ekonomisk och politisk makt i Västeuropa.
I slutänden står det också klart att sprickor i den europeiska enigheten, som exempelvis farhågorna i Östeuropa, är sekundära i den brutala kampen om resurser mellan nationella och korporativa intressen.
”Ryssland har på ett listigt sätt utnyttjat den fria marknadskapitalismen”, säger Cambridgeprofessorn Pierre Noël. ”Det är en öppen, kapitalistisk ekonomi, och folk bygger de olje- och gasledningar som de vill bygga”.
© 2009 TEMPUS/The New York Times