Tempus 2008 v 22

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21

Världens största kvinnofängelse?

I det saudiska samhället umgås inte män och kvinnor. Separationen mellan könen är extremt strikt, och brott mot reglerna ses inte med blida ögon. Många unga kvinnor försöker ändå få en glimt av livet utanför, männens liv.

KATHERINE ZOEPF
Riyadh
Dansen var i full gång i vardagsrummet hemma hos Atheer Jassem al-Othman. Gästerna – ett tjugotal flickor i övre tonåren – var på plats, och unga fröken Othman och hennes mamma serverade dadlar och koppar med sött te.
Omkring hälften av flickorna svängde och snurrade runt till musiken mellan stora puffsoffor, tunga gardiner och småbord fulla av prydnadssaker och sirligt snidade askar. Flickornas abayor låg slängda i högar på stolarna.
Musiken tystnade plötsligt och den 18-åriga värdinnan, Alia steg fram. ”Flickor”, sade hon, ”jag har något att berätta”. Alia tvekade lite och tycktes svaja på sina höga klackar, men så tog hon sats och sade: ”Jag har förlovat mig”. Meddelandet möttes av en kör av glädjetjut, och Alia brast i tårar liksom flera av hennes väninnor.
Alias mor log lite menande och lämnade flickorna ensamma. Gruppen har hållit ihop ända sedan mellanstadiet, och Alia är den första som förlovar sig.
Ett fotografi av Alias fästman i mobiltelefonen skickas runt, och flickorna börjar förhöra Alia om detaljerna från hennes showfa – som i bokstavlig mening betyder ”synande” – som vanligtvis äger rum samma dag som förlovningen. Den äger rum när friaren kommer och ber pappan om flickans hand, vilket ger honom rätt att se henne utan abaya.
I en del familjer får han prata med henne i sällskap av andra. Det idealiska, enligt många saudier, är om showfan är den enda gången i en kvinnas liv som hon ses utan abaya av en man som inte tillhör familjen.

Separationen mellan könen i Saudiarabien är så extrem att den inte går att överdriva. Saudiska kvinnor får inte köra bil, och de måste bära svart abaya och ha huvudet täckt så fort de visar sig offentligt. De körs runt i bilar med färgade rutor, går i flickskolor och studerar vid speciella fakulteter på universitetet. De äter i speciella ”familjeavdelningar” på restauranter och kaféer, som är noggrant avskilda från de sektioner som används av män.
I Saudiarabien finns speciella kvinnogym, kvinnobutiker och resebyråer för kvinnor. I Riyadh finns till och med en hel butiksgalleria för bara kvinnor.
Flickorna hemma hos Alia är som tonårsflickor är mest, men de är också mycket medvetna om de gränser, som deras extremt konservativa samhälle lägger på deras uppträdande. För det mesta ifrågasätter de inte dessa gränser.
De flesta av flickorna säger att deras tro, som är den strikta wahhabitiska tolkningen av Islam, är djup. De diskuterar lite sinsemellan om detaljer i reglerna – om det t ex är acceptabelt att ha män bland vännerna på Facebooklistan, eller att en manlig kusin ser en utan slöja.
Men de pepprar också denna reporter med frågor om vad unga saudiska män, som hon har mött, talar om och tänker på.

Flickorna verkar emellertid vara uppriktigt förfasade över tanken på att ha en konversation med en man före showfa och efterföljande förlovning. När de talar om andra flickor, som chattar med pojkar online eller på ett eller annat sätt väljer fästman på egen hand, låter det som om det var berättelser från en annan planet.
Väluppfostrade unga kvinnor i Saudiarabien är så isolerade från pojkar och män att det låter som om de talar om en annan art när de talar om dem.
Enligt ett trettiotal saudiska flickor och kvinnor i åldrarna mellan 15 och 25, som alla intervjuades mellan december och februari i år, blir det mer och mer acceptabelt för unga kvinnor att tala i telefon med sina fästmän, men det finns fortfarande konservativa familjer som förbjuder all kontakt mellan förlovade par före bröllopet.
Det anses pinsamt att erkänna starka känslor för den blivande maken eller makan före bröllopet, och före förlovningen är varje kontakt med en man utanför familjen otänkbar.

Ändå lyckas unga kvinnor ibland i hemlighet chatta med eller träffa män eller bara få en glimt av deras värld.
Trots att männens värld inte ligger längre bort än kontoren som kvinnorna passerar på väg till skola eller arbete eller i familjens mottagningsrum, där fäder och bröder umgås med sina vänner, känns denna värld ibland så avlägsen att en del saudiska flickor klär ut sig för att komma närmare den.
På Prins Sultan-universitetet, där 18-åriga Atheer Jassem al-Othman studerar juridik, finns ett par andraårselever, som för en tid sedan utnyttjade rasten mellan två föreläsningar till att visa fotografier av sig själva utklädda till pojkar.
På bilderna bär flickorna traditionella ankellånga vita omlottkjolar, och de bär den typiska manliga huvudbonaden, shmag. En flicka har med eye-liner markerat skäggväxt på hakan. Övriga flickor i gruppen gratulerar de våghalsiga
”Många gör så där”, berättar den 18-åriga Sara al-Tukhaifi, som säger att en del flickor lånar kläder av sina bröder och sedan tävlar med varandra att på olika sätt göra intrång i männens värld. ”Det är bara en lek”, säger Tukhaifi, som dock erkänner att det alltid finns en risk för att sedlighetspolisen avslöjar en.
De saudiska medierna beklagar ofta det växande ofoget bland unga saudier.
Det är helt uppenbart att s k ”nummerupplysning” har blivit en mycket vanlig företeelse. Den går ut på att unga saudiska män i bil jagar en annan bil i vilken unga kvinnor färdas. De försöker ge kvinnorna sina telefonnummer via Bluetooth eller med hjälp av textade skyltar i rutorna.
En saudisk kvinna kan inte aktivera sin mobiltelefons Bluetooth på offentlig plats utan att få en uppsjö av kärleksdikter, fotografier på blommor eller småbarn, som många saudiska män har på lager i sina telefoner i avsikt att flirta. Förra året rapporterade tv-kanalen Al Arabiya att en del saudier skaffar sig diskreta ”elektroniska bälten”, som med hjälp av Bluetoothteknik diskret registrerar passerande kvinnors mobilnummer och e-postadresser.

17-åriga Shaden, som inte vill avslöja sitt efternamn, talar beundrande om den religiösa polisen, som enligt henne vakar över perfekt normala samhällsvärderingar. Shaden skryter om en äldre bror, som har blivit multazim, mycket strikt troende, och som har fått övriga i familjen att bli mer rättrogna. ”Gud vare lovad, han blev multazim när han gick i nionde klass”, säger Shaden. ”Jag skulle vilja ha en äkta man som han”, tillägger hon.
Shaden bor i ett stort, avskilt bostadsområde i en välmående förort till Riyadh. Hennes farbröder och deras familjer bor i separata hus runt samma gård, och familjerna delar trädgård och pool. Shaden växte upp med manliga kusiner och badade med dem i poolen som barn. Nu, vid 17 års ålder, betraktas hon som vuxen, och därmed är hon hänvisad till bostadens kvinnliga avdelning. Ibland saknar hon sina manliga kusiners sällskap.
Shaden och hennes syster har frågat deras mamma varför hon inte ammade sina döttrars manliga kusiner. Frågan refererar till en praxis kallad mjölksläktskap, som fanns långt före Islam och fortfarande är vanlig i länderna runt Persiska viken. Praxisen innebär att en kvinna inte behöver bära slöja inför en man, som hon har ammat när han var spädbarn, och det behöver inte kvinnans biologiska barn heller. Kvinnans biologiska barn och barnen som hon ammade betraktas som ”mjölksyskon”, och de är förbjudna att ingå äktenskap med varandra.
”Om min mamma hade ammat mina kusiner hade vi kunnat umgås, och allt hade varit mycket enklare”, säger Shaden, som samtidigt håller fram ett exemplar av Stolthet och fördom på DVD. Det är versionen med Keira Knightley i rollen som Elizabeth Bennet. Shaden berättar att hon har sett filmen ett dussintal gånger. ”Det är lite som i vårt samhälle”, säger Shaden. ”Det är värdigt och ganska strikt. Visst påminner det om Saudiarabien? Det är min favoritfilm”.
© 2008 TEMPUS/The New York Times