Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
LYDIA POLGREEN
Dakar
Från luften ser Dakar ut som en metropol i snabb utveckling,
en sjudande fyrsiding som sticker ut i Atlanten. Bilar susar fram
på en nyrenoverad, fyrfilig motorväg längs den
karga kustlinjen; lyftkranar präglar stadens siluett, och
lyxhotell och konferenscentra växer upp i takt med att investerare
från Dubai öser in pengar i stadens hamn i hopp om
att förvandla den till ett regionalt, högteknologiskt
centrum.
Nere på marken träder en annan bild fram. Arbetslösa
unga män kantar gatorna, där de försöker sälja
mobiltelefonkort, nötter och kinesiska fickräknare till
förbipasserande. Hamnen är full av importerad mat, som
blir allt svåråtkomligare för majoriteten av
senegaleserna.
Dakar kommer inom kort att kunna erbjuda mängder av rum i
femstjärniga hotell, men stigande hyror har tvingat fattiga
och även medlemmar av medelklassen att flytta ut till smutsiga
slumområden, som ofta drabbas av översvämning.
Bristen på bränsle och energi betyder dagliga elavbrott.
Det är svårt att undgå känslan av missmod
och pessimism som har tagit Senegal i sitt våld. Landet
var en gång ett av Afrikas mest stabila och beundrade länder,
men nu har det drabbats av en elak blandning av politiska, ekonomiska
och sociala problem, som är lika påtagliga som den
fina sand, som blåser in från Sahara på vintrarna
och skymmer solen med ett askgrått dis.
Kriskänslan fick ett konkret uttryck tidigare denna månad,
när en koalition av politiska grupper och medborgargrupper
inledde en nationell konferens för att diskutera landets
framtid och vägval. Regeringen uppfattade detta som en provokation
och vägrade att delta.
Den underliggande frågan för utomstående är
denna: Om bekymmer och spänningar ökar i Senegal
en f d fransk koloni, som aldrig har haft statskupper eller militärstyre
och som i 48 år har varit ett av Afrikas stabilaste, fredligaste
och tåligaste demokratier i en region förpestad av
tyranni och elände vad betyder det för de mindre
stabila grannländerna?
Frågan har blivit ännu mer aktuell av de etniska oroligheterna
tidigare i år i Kenya, som förut var en fredlig oas
i Östafrika, och de invandrarfientliga upploppen i Sydafrika.
Senegals intelligentia oroar sig för att landets långvariga,
relativt lyckosamma tillvaro är hotad.
Efter många års solsken börjar molnen torna
upp sig, säger Abdoulaye Bathily, generalsekreterare
i Demokratiska förbundet-Arbetarpartiet, ett av de partier
som från början ingick i president Abdoulaye Wades
regeringskoalition men som senare bröt med koalitionen. Vi
har förlorat kursen och driver omkring. Och om inte Senegal
klarar det, då kan inget land klara det!.
Den politiska klassen tycks befinna sig i permanent kris. Storkoalitionen
med oppositionella partier, som förde Wade till makten 2000
efter 40 år av socialistiskt styre, har kollapsat. De flesta
stora partierna behöll sina väljare i valet 2007, vilket
betyder att Nationalförsamlingen består nästan
uteslutande av allierade till Wade.
En rad bråk inom regeringspartiet i kombination med utbredda
spekulationer om att Wade tänker göra sin son, Karim,
till efterträdare, har också fläckat Senegals
rykte som en demokratisk ledstjärna i en region, plågad
av autokratiska ledare.
Den outtröttlige Wade, som blev omvald i fjol på
fem år, har på många sätt medverkat till
Dakars förvandling från pittoresk kolonialstad till
regional storstad, ett slags mini-Dubai i Västafrika. Dakar
är testamentet från en gammal man till en ny generation
senegaleser, de män och kvinnor som Wade betecknar betonggenerationen.
Wade gav sin son, f d bankchef i London, uppdraget att organisera
det islamiska toppmötet, som hölls i Senegal i mars
för de muslimska ländernas statchefer. Den omfattande
ombyggnaden av huvudstaden skulle egentligen ha varit klar inför
mötet. De flesta vägar och gator var färdiga, men
inte hotellen. Regeringen fick därför hyra privata bostäder
och kryssningsfartyg för att hysa delegater och medierepresentanter.
En stor del av om- och nybyggnation har bekostats av islamiska
donatorer, inte allmänheten, men redovisningen av hur pengarna
har använts är undermålig. När talmannen
i nationalförsamlingen försökte fråga presidentens
son om finansieringen av toppmötet miste talmannen sin post
som partiledare, och nationalförsamlingen bestämde att
förkorta hans mandat till ett år.
Han försonades senare med presidenten igen, men denna
och liknande skandaler har fläckat landets rykte.
Senegal var länge en favorit bland givarländerna, som
har spenderat miljoner på att hjälpa Senegal att bygga
skolor och sjukhus, betala sina skulder och planera infrastrukturprojekt.
Men numera kommer kritik från Internationella valutafonden
och Världsbanken mot offentliga utgifter och politik, som
har förvärrat konsekvenserna av stigande priser på
livsmedel.
En undersökning beställd av USAs biståndsorgan
förra året drog slutsatsen att frånvaron
av öppenhet i de offentliga ärenden och ekonomiska transaktioner,
samt kronisk korruption, plågar dagens Senegal.
Afrika som helhet har haft god ekonomisk tillväxt, men 2006
var tillväxten i Senegal bara två procent. Ekonomin
har satt fart sedan dess och väntas växa med 5,4 procent
i år, men ihållande arbetslöshet och höga
priser på mat och bränsle äter upp tillväxtens
fördelar för de allra flesta.
Det värsta är kanske att senegaleserna verkar ha
förlorat sin förr till synes orubbliga optimism. En
gallupundersökning från i fjol visade att bara 29 procent
av de tillfrågade uppgav att de hade jobb, vilket var en
nedgång från 35 procent ett år tidigare. Väldigt
avslöjande är att 56 procent sade att de skulle lämna
Senegal om de bara kunder.
Tiotusentals senegaleser har de senaste åren givit sig av
i knappt sjövärdiga båtar för att försöka
komma till Europa. Man tror att flera tusen har gått under
i skeppsbrott.
Missnöjet märks mest bland de unga och deras självutnämnda
språkrör: rappartister, som har blivit sin generations
historieberättare och som hjälper ungdomarna att kanalisera
sin frustration.
Vi har väntat i 40 år på verkliga förändringar
i detta land, säger Didier Awadi, en rappare vars rim
med krav på förändring fick många att rösta
bort socialistpartiet från makten 2000. Men vi väntar
fortfarande, säger Awadi.
På en av många affischer i Dakar med välkomnande
ord till deltagarna i Islamiska toppmötet har någon
skrivit med stora bokstäver: Vi är hungriga.
Faktum är att många senagelser frågar sig om
pengarna som har använts för att bygga upp huvudstaden
var väl använda pengar. Amadou Ndiaye, som säljer
billiga kinesiska skor på trottoaren, påpekar att
nästan ingenting av det nya underlättar hans liv. Han
har ingen bil, och de nya vägarna passerar inte ens i närheten
av den slum där han bor.
Vi kan inte äta vägar, vi har inte råd att
bo på femstjärniga hotell. Vem ska ha allt det här?
Inte vi vanliga senegaleser i alla fall.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune