Jag har ofta undrat hur det skulle kännas att skriva den ultimata kärleksången. Hur det skulle vara om jag skrivit den vackraste, sorgligaste 'göra slut sången'. Om jag skrivit there's no need to argue och inte Dolores O'Riordan. Att det var mitt liv som bjöds ut till allmänheten genom att jag lågmält framförde en sång om smärtan av att Du lämnat mig. Om smärtan av att ha vetat att Du skulle lämna mig. Att jag försökte, så gott det gick, och att allt ändå tog slut. I gave all I could, but it left me so sore. And the thing that makes me mad Is the one thing that I had. I knew, I knew I'd lose you. Eller kanske att det var jag, och inte Thom Yorke, som skrev Exit music (for a film) om att lämna problemen, med sin älskade. Rymma, på vilket sätt man nu må önska. Att jag inte skulle klara det utan Dig, att jag inte skulle kunna leva utan att Du fanns med mig. Och att alla problem försvinner, bara Du är där. Now we are one, in everlasting peace Jag kan önska ibland att jag kunde skriva som Neil och Chris, sånger som Nervously och Love Comes Quickly. Att jag kunde få dig att förstå på ett A4 hur det känns att vara jag. Hur jag känner mig i just den situationen, när jag vill att Du ska se mig, eller när jag just insett hur bra Du skulle vara för mig. We don't talk of love We're much too shy But nervously we wonder when and Smile Knowing why I approved of you Right from the moment you turned to face me A nervous boy Kanske som Mauro Scocco som vet hur det känns när man inte kan låta Dem vinna. När man måste visa Dem att man klarar sig själv. När man låstas att "allt är bra men ingenting är som det ska". Om jag kunde beskriva världen på så lite utrymme, men det kan jag inte, skulle jag skrivit vackra texter om att gå i snö med sin älskade, som Stina Nordenstam i Soon After Christmas, ackompanjerat av valthorn och cello. I wanted so to have you And I wanted you to know I wanted to write songs About how we're walking in the snow Ibland vill jag, som Fredrik Norberg, vara en amerikansk poet, eller kanske bara en textförfattare som genom ett A4 eller två kan göra mitt liv lättare att bära. Ge mig uppmuntran och tröst och visa mig att jag inte är lika ensam som jag tror. Att det inte är hela världen om inte Du ser mig, att jag klarar mig, eftersom andra gjort det. Att det inte bara är jag som drömmer om att någon älskar mig, eftersom Morrissey drömmer om samma sak. Det bästa sätter att dö kanske inte är samtidigt som Du i en bilolycka, men det skulle vara hemskt om inte Du var där, då. Bruce Springsteen har rätt när han säger "we learned more from a threeminute record, baby, than we ever learnt from school" i No Surrender. Vi lär oss om kärlek, om längtan, om ensamhet och lycka. Men framför allt lär vi oss att vi inte är ensamma. Att det finns någon som skrivit om att må som man gör ibland. Att det finns andra som vet hur det känns att undra vem man varit om man inte vore sig själv. Karin Hesselmark av allt jag undrat bara ett jag måste veta för du har ditt liv här hade jag förstått att jag måste ge mig ut och leta och bland tusen och åter tusen känt igen dig och sagt älskade kom här är jag (Eva Dahlgren, Jorden är ett litet rum) ------------------------------------------------- Karin är lite ny hos oss. Hon gillar också Pet Shop Boys. Joachim går fortfarande i terapi för sin PSB-skräck. Eva Dahlgrens Vem Tänder Stjärnorna? är den 8:e bästa svenska singeln någonsin. Christian ------------------------------------------------- Gästbok Nyheter |