Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
SABRINA TAVERNISE
Kabul
Karzais medgivande var det första, viktiga steget mot bildandet
av en trovärdig regering i Afghanistan. Den sittande presidenten
dröjde med att godkänna den internationella valkommissionens
rapport om valfusk, men efter hårda påtryckningar
från Amerika och Europa, inklusive förtäckta hot
om indragna stöd, fann han det för gott att kasta in
handsken.
Internationella diplomater frågar sig emellertid om tiden
är för knapp för att alla arrangemang ska bli färdiga
till valdagen 7 november. Det är också långt
ifrån självklart att nästa valomgång blir
säkrare eller rättvisare än den första, där
nästan en fjärdedel av alla röster underkändes
av internationella kontrollanter.
De många öppna frågorna väcker misstankar
om att veckorna fram till valet kommer att fyllas av intensivt
köpslående mellan Karzai och hans rival, Abdullah
Abdullah, som kanske båda föredrar att göra upp
sinsemellan framför en ny valomgång, som skulle innebära
stora politiska risker för dem båda samt strategiska
risker för USA och dess allierade.
Diplomater antyder att försöken att få de båda
kandidaterna att samarbeta kommer att fortsätta. Abdullah
har antytt att han är öppen för förhandlingar,
men Karzai verkar än så länge utesluta en uppgörelse.
En koalition har ingen legitimitet och är därför
omöjligt, sade Karzai efter att i flera timmar ha diskuterat
den internationella valkommissionens resultat med den amerikanske
senatorn John Kerry.
Men en del afghanska regeringsföreträdare antyder att
en uppgörelse skulle kunna innebära att Abdullah erkänner
Karzai som president i utbyte mot en ledande roll i arbetet att
reformera den afghanska författningen.
Afghanistans oberoende valkommission, IEC, godkände formellt
den internationella valkommissionens resultat i tisdags och bekräftade
att Karzai fick 49,7 procent av rösterna i den första
valomgången, vilket i och för sig var mer än vad
den internationella expertpanelen hade kommit fram till men ändå
mindre än 50 procent, som krävdes för att undvika
en andra valomgång.
Karzai verkar avfärda tecknen på omfattande valfusk
och förklarar de underkända röstsedlarna med orden:
Det är inte väljarnas fel. Att deras röster
underkändes bör utredas grundligt, men det är inte
rätt tid att diskutera detta just nu.
En del anser att en uppgörelse mellan Karzai och Abdullah
vore ett bra sätt att skapa en trovärdig regering i
Afghanistan med brett folkligt stöd, men i den amerikanska
administrationen befarar man att en sådan lösning bara
skulle resultera i ännu mera kaos, med tanke på att
de båda männen är ovänner.
Då Karzai också har klagat på utlandets inblandning
i landets interna angelägenheter har amerikanerna bestämt
sig för att inte lägga sig i regeringsbildningen.
När det stod klart att de internationella valkontrollanterna
skulle ogiltigförklara tillräckligt många röster
för att Karzais röstandel skulle bli mindre än
50 procent vidtog amerikanerna extraordinära åtgärder
för att övertala presidenten om att han inte hade vunnit
valet. Uppdraget gavs till senator Kerry och utrikesminister Hillary
Clinton. Vid ett tillfälle under ett veckoslut med långa
middagar och promenader i presidentpalatsets stora park i Kabul
berättade Kerry för Karzai om sina egna erfarenheter
från det amerikanska presidentvalet 2004 och omräkningen
av rösterna i Ohio, som ledde till att resultatet blev till
hans nackdel. Jag sade till Karzai att livet är tufft
ibland, berättade Kerry i en intervju efter det att
Karzai hade godtagit den internationella valkommissionens resultat.
En amerikan i Kabul beskriver amerikanernas press på Karzai
som en domstolsförhandling, som inkluderade ganska
tydliga hot levererade direkt till Karzais försvarsminister,
general Abdul Rahim Wardak, som gärna vill att USA ska skicka
fler soldater till hans land.
© 2009 TEMPUS/The New York Times