Tempus 2008 v 29

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

Lula överlistar Chávez

Venezuelas president drömmer om regionalt ledarskap, men hans brasilianske kollega nöjer sig inte med att drömma utan stakar ut en pragmatisk kurs mot målet.

SIMON ROMERO och ALEXEI BARRIONUEVO
Caracas
Venezuelas president, Hugo Chávez, och hans brasilianske kollega, Luiz Inácio Lula da Silva, skakade hand med varandra på ett toppmöte förra månaden, varefter de steg fram inför arbetarna på en venezolansk oljeanläggning och möttes av höjda nävar i luften och Kuba-inspirerade slagord inför kamerorna.
Det var en uppvisning i solidaritet, som tidigare kanske skulle ha oroat regeringen i Washington, som det senaste decenniet har tvingats åse hur USAs ställning sakta men säkert har försvagats på grund av att det ena landet efter det andra i denna region har valt populistiska vänsterledare till makthavare.
Men det noggrant koreograferade besöket på den venezolanska oljeanläggningen skymde faktisk en aktuell kursändring i Latinamerika som innebär nya möjligheter för USA: da Silva har nämligen sakta men säkert fjärmat sig från den venezolanske ledaren och utmanövrerat honom i sina försök att förvandla Brasilien till en regional stormakt.

De båda ledarna, som ofta är partners men ibland rivaler, står för vitt skilda idéer om utveckling, och det är Brasiliens mjukare och mer pragmatiska attityd som verkar vinna mark. Under tiden som USAs inflytande i regionen avtar besegrar da Silva Chávez i nästan varenda etapp i kampen om ledarskapet i Sydamerika.
Chávez har nationaliserat utländska företag och försöker bilda ett antiamerikanskt nationsblock. Men hans regionala ställning försvagades i förra veckan, när hans ideologiske rival, president Álvaro Uribe i Colombia, iscensatte en dramatisk aktion för att rädda 15 personer, som hölls som gisslan av colombianska rebeller.
Da Silva har diversifierat Brasiliens redan starka industribas och byggt en stark politisk koalition med ett dussintal grannländer. Enorma, nyupptäckta oljefyndigheter utanför den brasilianska kusten ger da Silva möjligheter att blockera Chávez försök att muta till sig inflytande med generösa erbjudanden om olja.
Venezuelas ekonomi visar tecken på begynnande problem, samtidigt som landets beroende av handel med Brasilien har vuxit.

Orsaken till Brasiliens framgångar är en tursam kombination av globala, ekonomiska trender, som ökande efterfrågan på produkter som sojabönor och sockerbaserad etanol, och da Silvas sätt att styra landet.
Han har stärkt Brasiliens profil i hela regionen genom att anamma en mindre kritisk attityd till Chávez än exempelvis Washington. I stället för att ta offentlig strid mot Chávez brukar da Silva, även när Chávez politik har skadat Brasiliens intressen, inta en solidarisk vänsterattityd och ösa beröm över Chávez. Da Silva har till och med beskrivit Chávez som Venezuelas ”bäste president på hundra år” (i en intervju i Der Spiegel).
”Den f d facklige ledaren Lulas pragmatiska attityd har lönat sig”, säger historikern Kenneth Maxwell vid Harvard, som ibland kommenterar i den brasilianska tidningen Folha de São Paulo. ”Chávez stjäl rubrikerna, men det råder ingen tvekan om att Brasilien hävdar sig som regionalt maktcentrum”, tillägger han. ”Brasilien har tagit ledningen utan att basunera ut det”.

Höga oljepriser har inspirerat Chávez till teatraliska uppvisningar och drastiska politiska beslut, men Venezuelas internationella inflytande begränsas till några av regionens allra fattigaste länder: Bolivia, Kuba, Dominica och Nicaragua, som alla är medlemmar i ALBA, en handelsallians bildad av Chávez.
En annan av Chávez allierade, Ecuador, är inte medlem.
Samtidigt har da Silvas överraskande acceptans av de marknadsinriktade idéer, som fördes fram av hans företrädare, Fernando Henrique Cardoso, understrukit att det politiska tänkandet i Latinamerika har blivit mycket heterogent, till och med på vänstersidan.
Den brasilianske presidenten är alltid snar att försvara Chávez offentligt, men privat försöker han ibland få venezolanen att behärska sig.
I en intervju förra hösten sade da Silva att retorik ”passar verkligheten i venezolansk politik” och att Chávez fiendskap med USA hade sina rötter i hans övertygelse om att Bushs administration låg bakom kuppförsöket mot honom 2002. ”Chávez har sina skäl att tycka illa om USA”, sade da Silva.

Chávez blev ännu mera vänster efter det att han hade varit avsatt en kort tid efter kuppen 2002, men da Silva drog sig efter att ha erövrat makten mot mitten i stället, vilket överraskade många av hans kritiker. Da Silvas mycket mjukare händer har stärkt Brasiliens relationer med så olika länder som Kuba, en socialistisk bastion som har tillgång till subventionerad olja från Venezuela, och Colombia, som är militärt allierat med USA och som har ett ganska kyligt förhållande till Venezuela.
I juni deklarerade Brasiliens utrikesminister, Celso Amorim, under ett besök i Havanna att Brasilien erbjuder Kuba krediter för import av brasilianska jordbruksprodukter. Detta är ett försök från Brasiliens sida att frånta Venezuela rollen som Kubas största handelspartner.
Brasilianska investerare tog för en tid sedan över Avianca, som är Colombias största flygbolag, och den colombianska staten inspirerades av Petrobras, den statskontrollerade brasilianska energijätten, att omorganisera Colombias statskontrollerade oljebolag, som numera är utsatt för marknadskrafterna.

Venezuela har å sin sida blivit mer ekonomiskt beroende av Brasilien. Förra månaden ingick brasilianska livsmedelskoncerner avtal om att exportera mera mat till Venezuela, vilket är en följd av det envisa bristtillstånd, som ständigt uppstår i den venezolanska ekonomin på grund av dåligt styre och priskontroller.
Brasilianska företag har erövrat nya kontrakt för projekt i Venezuela som exempelvis utbyggnaden av tunnelbanan i Caracas och en bro över Orinocofloden. Brasilien övertog nyligen Colombias roll som Venezuelas näst största handelspartner efter USA.
I en del länder, där Venezuela och Brasilien är rivaler, som t ex Bolivia, har Chávez fortfarande överhanden. Bolivia, som är Brasiliens huvudleverantör av naturgas, chockerade Brasilien 2006 genom att med Venezuelas hjälp nationalisera energiindustrin. I december förra året försökta da Silva stärka Brasiliens ställning i Bolivia, som är Sydamerikas fattigaste land, genom att ge landet ett lån till infrastrukturprojekt på 600 miljoner dollar.

Brasiliens handelsöverskott mot elva länder i Latinamerikanska integrationsförbundet (LAIA) steg från 1,7 miljarder dollar 2002 till 16 miljarder dollar 2007. Dessa länder köper omkring en fjärdedel av allt som Brasilien exporterar.
Venezuelas försök att bygga en allians har däremot bara resulterat i handelsblocket ALBA.
Brasilien var värd för tolv sydamerikanska länder, som i maj etablerade Unasur, ett kontinentalt block enligt Europeiska unionens mönster, som syftar till att förena regionens två största handelsblock, Mercosur och Andiska gemenskapen.
Brasilien har ofta hyllat Chávez försök att ena Sydamerika offentligt, samtidigt som det har agerat för att stärka de institutioner, som fungerar som bromsar på några av Venezuelas överambitiösa projekt, exempelvis en gasledning över hela kontinenten eller Sydbanken, en utvecklingsbank som skulle konkurrera med Världsbanken.
Sydbanken är egentligen bara en ambitiös idé. I december förra året, bara nio dagar efter det att Chávez meddelade att banken skulle etableras, deltog da Silva i ett föga omskrivet evenemang i Uruguay, där man invigde en ny filial till den brasilianska utvecklingsbanken, BNDES.
Sydbanken skulle tvingas överglänsa BNDES, som förra året finansierade investeringar överallt på jordklotet till ett värde av 4,2 miljarder dollar. En del av lånen gällde tunnelbaneprojektet i Caracas.

De nyupptäckta oljefyndigheterna i Brasilien minskar också Venezuelas möjligheter att påverka Brasilien. Chávez verkade riktigt skakad i november när prognoserna för storleken på fynden utanför den brasilianska kusten i Tupifältet, skrevs upp. Chávez sade lite skämtsamt att hans vän, da Silva, hade blivit ”oljebaron”.
Brasilien står idag på tröskeln till oljeländernas grupp, och Tupifältet har fått da Silva att kungöra planer på medlemskap i OPEC inom några år. Venezuela har i många år varit det enda latinamerikanska landet i OPEC.
Petrobras producerar mera än någonsin förr. Företaget borrar efter olja i Afrika och USA samt i Brasilien. Venezuelas statliga oljebolag tyngs däremot av stagnerande produktion sedan Chávez för några år sedan rensade bort chefer och tjänstemän som misstänktes vara illojala mot regimen.
Även om en del nya beslut pekar på ökat samarbete mellan Brasilien och Venezuela, som t ex beslutet nästa månad att frakta flytande naturgas från Venezuela till Brasilien, understryker de också Brasiliens förmåga att avvärja politiserade projekt, som exempelvis Chávez planer på en 800 mil lång oljeledning. ”Ingen vet om gas från Venezuela någonsin kommer att nå fram till Brasilien när brasilianarna kan få gas från mer pålitliga källor som Trinidad”, säger oljeanalytikern Pietro Pitts, som ger ut tidskriften LatinPetroleum. ”Brasilien har med takt och finess satt ännu en spik i kistan för Chávez planer på en kontinental ledning”.

På säkerhetsområdet sattes Chávez på plats häromdagen när den colombianska militären genomförde en komplicerad aktion och räddade 15 personer, som har varit gisslan hos den colombianska rebellrörelsen FARC. Bland de frigivna finns tre amerikanska kontraktsinnehavare och den f d colombianska presidentkandidaten, Ingrid Betancourt, som anses ha varit rebellernas mest värdefulla gisslan.
Chávez har tidigare förhandlat framgångsrikt med FARC om frigivning av sex gisslan sedan i januari, men hans förbindelser med gerillan ifrågasätts, vilket har fått honom att offentligt uppmana FARC att ge upp den väpnade kampen.
Da Silva verkade stjäla strålkastarljuset från Chávez när Brasilien föreslog ett sydamerikanskt försvarsråd, som skulle bli en sydlig version av Nato. Chávez välkomnade förslaget, men hans eget försök 1999 att bilda en liknande allians väckte ingen entusiasm.
USAs utrikesminister, Condoleezza Rice, uttryckte sig nyligen positiv till förslaget och sade att hon var övertygad om att den brasilianska regeringen skulle kunna ro projektet i land. Brasilien leder också regionens största fredsstyrka i FNs regi. Den finns i Haiti och har 1 200 medlemmar.
Trots Brasiliens förmåga att öka avståndet till Venezuela vill da Silva inte bli kallad regional ledare. ”Vi försöker inte hitta en ledare för hela Latinamerika. Vi behöver ingen ledare. Jag bryr mig inte om att vara ledare för någonting. Det enda jag vill är att styra mitt land väl”, sade da Silva.
© 2008 TEMPUS/The New York Times