Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
STEFAN WAGSTYL
Sukhumi, Abchazien
Sergej Bagapsj, som är Abchaziens president, styr sin lilla
självutropade stat från ett kontor beläget mitt
bland tallar och stora magnoliaträd nära stranden vid
Svarta havet. Det skulle kunna vara en idyllisk plats om det inte
vore för ruinerna i närheten som uppstod för 15
år sedan, när Abchazien bröt sig loss från
Georgien i ett inbördeskrig, som krävde 8 000 människoliv
och tvingade 240 000 etniska georgier från sina hem.
I Sukhumi, Abchaziens huvudstad, ligger den f d regionala parlamentsbyggnaden
som en ruinkoloss och erinrar om våldsamheter och varnar
för vad som i värsta fall kan hända igen.
En bricka i spelet
Den 59-årige Bagapsj, som är f d basketbollspelare,
kommunistpartifunktionär och affärsman, har ett enda
politiskt mål: internationellt erkännande av Abchazien.
Han säger: ”Alla här på jorden vill vara
oberoende. Abchazien är inget undantag. Vi vill bygga en
liten, demokratisk, laglydig stat som är vår egen”.
Det blir inte lätt. Abchaziens anspråk avfärdas
av Georgien och erkänns inte av något land, inte ens
grannlandet Ryssland, som i och för sig stöder Sukhumi.
Georgien, som stöds av västmakterna, hävdar, i
enlighet med internationell lag, att Abchazien är en del
av Georgien.
Dispyten kompliceras av tilltagande motsättningar mellan
öst och väst i Kaukasien. Amerika och de flesta EU-länderna
stöder Georgiens försök att göra sig fritt
från Rysslands inflytande och närma sig väst,
inklusive medlemskap i Nato. Västmakterna är också
oroliga för säkerheten runt ledningarna, som transporterar
gas och olja från Kaspiska havet genom Kaukasien till Turkiet.
Samtidigt betraktar det allt starkare och mer självmedvetna
Ryssland regionen, inklusive olje- och gasledningarna, som ett
test på sin förmåga att kontrollera den forna
Sovjetunionens territorier. Det var ingen tillfällighet att
USAs utrikesminister, Condoleezza Rice, uppmanade både Georgien
och Ryssland att undvika ”provokativa handlingar” när
hon nyligen besökte den georgiska huvudstaden, Tbilisi.
Alla skyller på alla
Abchazien är en av tre ”frusna konflikter” som
inte har lösts sedan Sovjetunionen upplöstes. Precis
som de två andra separatistiska territorierna, Sydossetien
i Georgien och Transdnjestr i Moldavien, kämpar Abchazien
hårt för att överleva isoleringen. Sporadiska
FN-sponsrade överläggningar har varit fruktlösa.
Men den frusna konflikten i Abchazien blev tidigare i år
väldigt het. Abchaziska och georgiska styrkor startade nästan
ett krig i slutet av april och i början av maj, när
parterna beskyllde varandra för ”provokationer”
på båda sidor om den stilleståndslinje, som
övervakas av FN-observatörer och vaktas av ryska fredsstyrkor.
Tbilisi beskyllde Moskva för att blanda sig i konflikten
på Abchaziens sida, efter det att ett ryskt flygplan hade
filmats när det sköt ned ett obemannat georgiskt spionflygplan.
Sukhumi och Tbilisi backade tillbaka, men den senaste månaden
har Abchazien drabbats av fyra explosioner, inklusive en som dödade
fyra människor i den sydliga staden Gali, som ligger nära
eldupphörlinjen längs Engurifloden. Abchazien anklagade
Georgien för att ligga bakom explosionerna, och Georgien
svarade med att anklaga Abchazien för att ha iscensatt dåden
bara för att svärta Georgiens rykte.
Våldet spred sig till den mycket mindre utbrytarregionen
Sydossetien, där två män dödades i sammanstötningar
mellan separatistiska styrkor och georgiska soldater. Ryssland
skickade in jaktflygplan i sydossetiskt luftrum med förklaringen
att det skulle stoppa en georgisk attack, något som regeringen
i Tbilisi fördömde som ”ett exempellöst erkännande
av otillbörlig aggression”.
Risk för internationell kris
Upptrappningen har underblåsts av andra internationella
händelser. Först erkände EUs ledande medlemsländer
och Amerika Kosovo, den serbiska utbrytarenklaven på Balkan,
trots hårt motstånd från Ryssland, som varnade
för att det skulle få konsekvenser i andra utbrytarregioner.
Sedan bad Georgien och Ukraina om att få ”handlingsplaner”,
som på sikt leder till att de blir medlemmar i Nato. Nato,
som befarade att Moskva skulle reagera mycket negativt, avböjde
Georgiens och Ukrainas krav på ett toppmöte i Bukarest
tidigare i år, men lovade att ta upp saken igen i december,
vilket gjorde Moskva rasande.
Slutligen har västmakterna, Ryssland och Kina, på grund
av de snabbt stigande energipriserna, fördubblat sina ansträngningar
att få tillgång till olje- och gasreserver i Centralasien.
Moskva har reagerat med att öka stödet till Abchazien,
framför allt för att öka pressen på Georgien.
Rysslands ökade ekonomiska samarbete med utbrytarregionen
började efter det att Vladimir Putin hade blivit president
2000. Ryssland upphävde formellt en långvarig sanktionsregim;
auktoriserade ryska statsföretag att göra affärer
med Abchazien, utökade den 2 000 man starka ryska fredsstyrkan
med 500 fallskärmssoldater och ytterligare 400 soldater,
vars officiella uppdrag är att reparera den abchaziska kusten.
Moskva hävdar att förstärkningen är ett svar
på Tbilisis militära förberedelser, inklusive
rekognosceringsflygningar i abchaziskt luftrum. Tbilisi förnekar
krigsförberedelser och beskyller Ryssland för att leka
med elden.
En FN-utredning av den nedskjutna obemannade spionfarkosten fann
att båda sidor bryter mot vapenvilan. Utredarna uppmanar
parterna till ”återhållsamhet”.
FNs observatörer befarar att krig kan bryta ut av misstag,
vilket skulle kunna få oförutsägbara följder.
Kaukasienexperten Tom de Waal säger: ”En incident i
Gali skulle kunna provocera georgierna att svara, vilket skulle
kunna leda till en reaktion från Rysslands sida, vilket
skulle kunna provocera Amerika… Det finns risk för en
stor internationell kris”.
Georgien är ett testfall
Abchazien är för Rysslands del ett populärt semestermål,
som på sin tid favoriserades av Josef Stalin. Kusten erbjuder
också Moskva en möjlig flottbas om dess Svartahavsflotta
skulle tvingas överge den arrenderade hamnen i ukrainska
Sevastopol. Men Ryssland vill ändå inte erkänna
Abchaziens oberoende, eftersom det skulle kunna bli ett farligt
precedensfall för minoriteter i Rysslands egna kaukasiska
områden. President Dimitrij Medvedev vill verkligen inte
ha ett nytt Tjetjenien.
Moskvas huvudbekymmer är Georgien och dess västinriktade
president, Michail Saakasjvili. Abchazien och Sydossetien är
redskap med vilka Ryssland kan sätta press på Tbilisi
för att få regeringen där att dämpa sin västvänliga
politik och överge tanken på medlemskap i Nato.
Dimitrij Trenin hos tankesmedjan Carnegie Center i Moskva påpekar
att Ryssland egentligen inte har något intresse av själva
Abchazien. ”Det Ryssland säger till Georgien är
att medlemskap i Nato kommer att stå Georgien dyrt. Då
får Georgien aldrig tillbaka Abchazien”.
I västmakternas ögon är Saakasjvilis regering,
trots hans dominanta politiska taktik, ett ovanligt exempel på
demokrati i regionen. Georgien hyser också de enda ledningar
som än så länge fraktar olja och gas från
Kaspiska havet till de globala marknaderna utan att först
passera Ryssland. Abchazien ligger i och för sig en bit ifrån
ledningarna, men en konflikt i Abchazien skulle äventyra
Georgiens stabilitet. Saakasjvili sade i en intervju nyligen att
Moskvas attityd är en utmaning mot västvärlden.
”Georgien är ett testfall. Idag Georgien, i morgon Ukraina
och sedan andra länder i regionen som ryssarna tycker sig
ha rätt att kontrollera. Moskva kommer att studera västs
reaktion och agera därefter”, sade Saakasjvili.
Låsta positioner
Under tiden har 15 års separation skapat en känsla
av oberoende hos abchazierna. Territoriets 200 000-300 000 invånare
(en minskning från 525 000 på sovjettiden) livnär
sig på turism, jordbruk och utflyttade släktingars
hemskickade pengar (huvudsakligen från Ryssland). Etniska
abchazier utgör ungefär en tredjedel av befolkningen,
resten är etniska ryssar, armenier och, i söder, ca
50 000 georgier. Båda sidors propaganda har vidgat klyftan
mellan Tbilisi och Sukhumi, speciellt sedan Saakasjvili tog makten
2004.
Georgien säger att en lösning förutsätter
att Abchazien underordnar sig Tbilisi som autonom region. Georgiens
biträdande utrikesminister, Giga Bokeria, säger: ”Vi
måste upprätthålla vår territoriella integritet”.
Men Abchazien säger att detta är för sent –
Georgien har alltför ofta hemfallit åt unilaterala
aktioner, exempelvis 2006, när Tbilisi sände in väpnad
polis i den bergiga Kodoridalen, den enda platsen i Abchazien
som fortfarande kontrolleras av Tbilisi.
Diana Kerselyan, chef för den ickestatliga organisationen
Sukhumi Media Center, säger: ”Jag kan inte tänka
mig en situation som får Abchazien att återvända
till Georgien. Det skulle betyda slutet för oss och våra
barn”.
I södra Abchazien är de etniska georgierna lika övertygade
om att fortsatt separation från Tbilisi är oacceptabel.
Maia Kvaratskhelia, ledare för en samhällsorganisation,
berättar att georgierna känner sig isolerade. ”Våra
unga vet inte vart de ska vända sig”.
Ryssland stöder ekonomin
Moskvas stöd till Abchazien har stärkts, och den ryska
rubeln cirkulerar fritt. Banden till Ryssland har stärkts
till den grad att Abchazien riskerar att bli uppslukat, varnar
Tbilisi. Den abchaziska eliten påstår att den kommer
att förbli oberoende, men radiojournalisten Rozita German,
erkänner att det som hon betraktar som Abchaziens liberala,
multietniska karaktär mycket väl kan kvävas. ”Ryssland
är både ett hot och ett stöd”, säger
hon.
Bagapsj förnekar Tbilisis beskyllningar om att han går
Moskvas ärenden. Han tog makten 2005 efter ett omstritt val
i vilket Moskva stödde hans starkaste motståndare,
Raul Khadjimba. Kreml accepterade så småningom en
kompromiss, enligt vilken Khadjimba blev Bagapsjs vice. Bagapsj
har i år tagit emot flera västerländska representanter,
däribland EUs utrikespolitiske chef, Javier Solana, som besökta
Abchazien för att avvärja mera våld och dämpa
Rysslands inflytande.
Abchaziens ekonomiska bekymmer har mildrats något sedan
2003, när Ryssland öppnade gränsen, lättade
på reserestriktionerna och utökade det ekonomiska
stödet. Biträdande premiärminister, Leonid Lakerbaya,
berättar att det är ryska pengar som finansierar reparationen
av huvudvägen från Sukhumi till den ryska staden Sotji,
vilket är den viktigaste vägen in i och ut ur Abchazien.
Moskva betalar också pensionerna till dem, som arbetade
under sovjettiden, och Moskva bidrar också med pengar direkt
till den abchaziska budgeten.
Vinter-OS hägrar
Ryska turister börjar komma tillbaka till Abchazien. Förra
året kom 600 000 ryssar, och antalet ökar hela tiden.
Rekordet, en miljon ryssar, slogs på sovjettiden. Många
nya hotell har öppnat, och de statliga turistanläggningarna
är mycket välbesökta. Handeln växer också
och omsatte 4,7 miljarder rubel förra året, enligt
Lakerbaya. Landets ekonomi har därför vuxit snabbt från
mycket låg nivå, och genomsnittslönerna har ökat
fem gånger om sedan 2002. Abchazien har inte mycket industri
och måste importera nästan alla konsumtionsvaror, som
betalas med turistintäkterna och hemskickade pengar.
Tillväxten stimulerar investeringar i fast egendom. Den 48-årige
byggherren Beslan Butba, är Abchaziens rikaste man, och han
håller på att bygga ett köpcenter med kontorshotell,
butiksgalleria och inspelningsstudior till hans tv-kanal, som
är Abchaziens första privata kanal. Han kastar, i likhet
med alla andra affärsmän, blickarna på vinter-OS
i Sotji 2014, när regionen väntar sig en stor anstormning
av besökare och kontanter. ”Jag vill visa att man kan
bli rik här”, säger Butba.
Mycket återstår att göra. Investeringarna
är koncentrerade till orterna i norra Abchazien, och moderniseringen
av Sukhumi har knappt börjat ännu. I söder är
förfallet iögonfallande. Georgiska regeringsrepresentanter
hävdar att Abchazien är ett näste för organiserad
brottslighet och smuggling, men myndighetsföreträdare
i Sukhumi säger att det inte är värre än i
Georgien. Smugglingen äger rum främst runt stilleståndslinjen
utmed Engurifloden, där båda sidor har ansvar för
övervakningen.
Legitima affärer hindras av Abchaziens osäkra status.
Julia Gumba, chef för Kvinnliga entreprenörsförbundet
med 400 medlemmar och en tidskrift kallad Ladyboss, klagar på
att affärerna blir lidande på grund av att officiella
abchaziska dokument inte erkänns av omvärlden. Men,
tillägger hon: ”Saker och ting blir hela tiden bättre
och bättre”.
Huruvida det fortsätter att bli bättre är en öppen
fråga, som kommer att besvaras i det diplomatiska umgänget
mellan Sukhumi, Tbilisi, Moskva, Bryssel och Washington –
eller med en obehärskad incident vid Engurifloden.
© 2008 TEMPUS/Financial Times
