Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
MICHAEL SLACKMAN
Riyadh
Mehdi Karroubi, en kortvuxen präst av mellanhög rang
med ett prydligt vitt skägg och gudsmannens lugna uppträdande,
har från sin bostad i Teheran de senaste månaderna
sett medarbetare gripas, sina kontor genomsökas och sin tidning
stängas. Personligen har han hotats med fängelse och,
indirekt, dödsstraff.
Hans reaktion: kom an!
Karroubi, som förr verkade i skuggan av Mir Hussein Moussavi,
som också utmanade den sittande presidenten i valet i juni,
har under de senaste månaderna trätt fram som den siste
och tappraste motståndaren mot landets ledarskap.
Myndigheterna avfärdar hans anklagelser om korruption inom
ledningen, valfusk och tortyr och våldtäkter av gripna
demonstranter som påhittade lögner. Karroubi, f d förtrogen
med ayatolla Ruholla Khomeini och erfaren konservativ politiker,
har den senaste tiden av regeringen beskyllts för att underblåsa
oroligheter och hjälpa Irans utländska fiender.
Nu, fyra månader efter det att massdemonstrationer bröt
ut i protest mot president Mahmoud Ahmadinejads tvivelaktiga valseger,
har oppositionens försök att protestera i stort sett
krossats under regimens hårda förtryck i form av gripanden,
långa häktningstider, hårda domar, censur och
en strategisk vägran att kompromissa.
Men trots regimens framgångsrika arbete att behålla
auktoriteten har den inte förmått tysta eller skrämma
Karroubi, som är den mest orubblige och problematiske kritiker.
Andra oppositionella, däribland Moussavi och de två
f d presidenterna Mohammad Khatami och Ali Akbar Hashemi Rafsanjani,
hörs nästan inte alls längre. Karroubi har däremot
inte skrätt orden och varit mycket högljudd i sin kritik
mot regeringen, som enligt honom har förlorat all legitimitet.
Förra veckan började en specialdomstol, som bara hanterar
fall som involverar präster, utreda om den 72-årige
Karroubi bör åtalas. Hans svar kom i ett tal inför
en grupp studenter, och det var hur entydigt som helst: ”Jag
oroar mig inte ett dugg för den där domstolen. Jag välkomnar
utredningen, eftersom jag kommer att utnyttja domstolen för
att ge uttryck för min omsorg om det iranska folkets nationella
och religiösa övertygelser och imam Khomeinis idéer.
Jag kommer att avslöja dem som inte delar min vilja att värna
om dessa värderingar.
Trots provokativa uttalanden av detta slag är Karroubi
alltjämt en fri man. Regimen drar sig förmodligen för
att göra en mäktig symbol av en man, som är så
intimt associerad med Islamiska republikens grundande.
”Hotet om att bli gripen är ett test på graden
av härdsmälta i regimens övre skikt och en signal
om att fasaden av legitimitet håller på att rämna”,
säger Hamid Dabashi, professor i iranska studier vid Columbia
University. ”Vi har hört att revolutioner äta upp
sina egna barn, men här tycks finnas ett fall av revolutionärt
fadermord”.
Karroubi bor och arbetar i en villa vid en lugn gata i Teheran
som leder fram till ett förfallet palats, där shah Mohammed
Reza Pahlavi bodde på sin tid. Palatset är en av många
symboler för Karroubis ställning inom den revolutionära
eliten. Han fängslades nio gånger av shahen och satt
i fängelse i många år. Där blev han vän
med andra fångar av vitt skilda bakgrunder och övertygelser:
nationalister, socialister och islamister, berättar Iranexperten
Rasool Nafisi, som bor i USA numera.
När shahen hade störtats utnämndes Karroubi till
chef för Imam Khomeinis Hjälpkommitté och Martyrernas
Stiftelse, två av Irans viktigaste och rikaste institutioner.
Han har varit parlamentets talman två gånger och varit
medlem i viktiga regeringsråd. Han utnämndes också
till rådgivare till Irans högste ledare idag, ayatolla
Ali Khamenei.
Därför var det svårt för ledarskapet att
utpeka honom som statsfiende när han i september lade ut
ett passionerat, obevekligt, fördömande brev till nationen.
Det var ett spar på myndigheternas påståenden
att hans anklagelser om våldtäkt av fångar var
ogrundade.
”Fulheten har nu nått den grad att det inte längre
är förövare och förtryckare som ska ställas
inför räta utan Mehdi Karroubi”, skrev han. ”Jag
söker skydd hos dig, min Gud, mot de katastrofer som somliga
orsakar. De är inte bara en vanprydnad för den Islamiska
republiken utan en skamfläck på Iran”.
Karroubis missnöje med revolutionen, som han själv
var med och skapade, vaknade inte med valen i juni utan för
fyra år sedan, när Ahmadinejad tog makten. Karroubi
kandiderade i presidentvalet då, och fram till sent på
natten efter det att vallokalerna hade stängt låg han
tvåa efter Rafsanjani.
Några dagar senare pratade han om valet i en intervju i
sitt hem. Han var då fortfarande arg och överraskad
över valresultatet. Han berättar att han hade gått
och lagt sig på valnatten, och när han vaknade låg
han trea och efter Ahmadinejad, vilket betydde att han inte var
med i leken längre.
Ahmadinejad vann finalomgången mot Rafsanjani, och Karroubi
skrev ett brev i protest mot misstänkt valfusk till den högste
ledaren. Ingen utredning tillsattes, och ayatolla Khamenei grälade
på Karroubi. Han tog tillbaka sin protest, men han avgick
också från sina befattningar i staten och grundade
en egen politisk organisation, Nationella förtroendepartiet.
Ungefär detsamma hände i juni igen. Ahmadinejad vann,
enligt officiella uppgifter, med 63 procent av rösterna,
däribland 71 procent av rösterna i Karroubis hemprovins,
Lorestan.
Om Karroubi hade nöjt sig med att kritisera rösträkningen
hade han förmodligen ignorerats av ledarskapet. Men hans
kritik gäller mycket mer. Han påstår att säkerhetspolisen
våldtog och torterade män och kvinnor, som greps i
samband med demonstrationer. Anklagelserna skapar nervositet bland
ledarna, eftersom misstankar om sådana övergrepp är
mycket skadligare för ledarnas legitimitet och religiösa
status än vanlig polismisshandel på öppen gata.
Sedan regeringen avfärdade Karroubis anklagelser i förra
månaden har han kallats till förhör inför
en domarpanel, som utreder hans agerande under valet och efter.
Karroubi välkomnade kallelsen. ”Detta ger mig tillfälle
att tala om brott, som skulle ha fått shahen och hans hejdukar
att framstå som vänligheten själv”, sade
Karroubi i en intervju.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
