Tempus 2008 v 29

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

Inget ont som inte har något gott med sig (?)

En del ekonomer och andra experter hävdar att naturkatastrofer fungerar som Naturens städpatruller. De röjer plats för modernare och effektivare strukturer, vilket i sin tur ökar den ekonomiska tillväxten.

DRAKE BENNETT
Washington
Jordskalvet som slog till i Sichuanprovinsen i maj orsakade apokalyptisk ödeläggelse i Kina: bergstoppar gled ned i dalar; hela städer reducerades till bråte och damm; dammar brast och svämmade över, broar kollapsade och 80 000 människor miste livet.
Om man ska tro den kinesiska regeringen så gjorde jordbävningen ytterligare något – den hjälpte landets ekonomi. Drygt en månad efter jordskalvet meddelade det statliga forskningsorganet, Statens informationscentrum i Beijing, att det mycket omfattande återuppbyggnadsarbetet och de miljarder dollar som i samband med återuppbyggnaden har pumpats in i Kinas ekonomi, övervägde skalvets ekonomiska kostnader och kommer att öka den ekonomiska tillväxten med 0,3 procent, vilket är en liten men inte obetydlig del av årets tillväxt, som beräknas till nästan tio procent.

Katastrof föder nytänkande
Bedömare brukar varna för att Kinas tillväxtsiffror ska tas med en nypa salt, men enligt en ekonomisk skola kan det ligga någonting i påståendet att jordskalvet fungerade som ett brutalt stimulansmedel. Faktum är att en del ekonomer hävdar att orkaner, jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott, isstormar och liknande kan stimulera den ekonomiska tillväxten trots den förfärliga förstörelse som uppstår i deras spår.
Återuppbyggnadsarbete fungerar som en kortsiktig stimulans genom att locka resurser till den berörda regionen, och katastroferna i sig öppnar för nya, mer effektiva offentliga och privata strukturer genom att förstöra gamla fabriker och vägar, flygplatser och broar. Efter ödeläggelse tvingas berörda länder att bygga upp smidigare och mer effektiva ekonomier på sikt.
”När någonting förstörs bygger man inte nödvändigtvis upp samma sak som förut. Man inför modern, teknik, man tänker kanske effektivare”, säger Mark Skidmore, ekonomiprofessor vid Michigan State University. ”Katastrofer får folk att tänka annorlunda”.

Nöden är uppfinningarnas moder
Undersökningar har visat att jordbävningar i Kalifornien och Alaska har hjälpt till att öka ekonomiska aktiviteter där, och länder med många orkaner och stormar tenderar att ha högre tillväxt än andra mindre utsatta länder. Mycket ny forskning antyder att innovationer ofta följer i katastrofers spår.
Katastrofekonomi är alltjämt ett mycket smalt forskningsområde, och rönen är än så länge få. Skeptikerna hävdar att katastrofekonomer förenklar enormt komplexa ekonomiska system och tror sig se effekter, som egentligen är ett resultat av de mycket klumpiga mätinstrument som finns att tillgå.
Men i takt med att allt fler människor bor i riskutsatta områden och världens klimat förändras börjar debatten om naturkatastrofer och effekterna av dem att tas mera på allvar.
Befolkningar i kustnära, orkanzoner och städer, från San Francisco och Mexico City till Tokyo, som ligger på eller nära seismiska förkastningar, fortsätter att växa, och klimatexperterna varnar för att klimatförändringen kan komma att öka förekomsten av extrema väderfenomen i många delar av världen. Inte ens den mest hängivna anhängaren av naturkatastrofernas positiva inverkan på ekonomin önskar naturkatastrofer, men undersökningar av katastrofernas kostnader och eventuella, positiva följder hjälper oss att rikta återuppbyggnadsarbetet bättre och kanske använda lärdomen även utan föregående katastrofer.

Siffrornas tydliga språk
De ekonomiska studierna av naturkatastrofer har sina rötter i studiet av mänskliga katastrofer – framför allt undersökningar av följderna av krig, verkliga och påhittade. På 1950- och 1960-talen försökte forskare vid tankesmedjan Rand Corporation klura ut följderna av en kärnvapenattack mot USA. De skapade ekonomiska modeller för hur en sådan attack skulle påverka ekonomin.
Den mest kände av dessa tänkare var fysikern och systemanalytikern Herman Kahn, som var notorisk för sin iver att reducera det till synes otänkbara till torra kalkyler. I sin bok ”On Thermonuclear War” från 1961 skrev han att en kärnvapenattack, som förstörde alla USAs storstadsområden och dödade en tredjedel av befolkningen, ”inte behövde vara en total ekonomisk katastrof” tack vare landets starka ekonomiska tillväxt vid denna tid. Han trodde att Amerikas produktionskapacitet kanske skulle backa ett eller två decennier och att en del ”lyx” skulle förstöras.
Naturkatastrofer har skapat möjligheter att studera hur olika samhällen hämtar sig efter stora chocker. 1969 gav två unga forskare vid det amerikanska Institutet för försvarsanalys, Douglas Dacy och Howard Kunreuther, ut en bok kallad ”Naturkatastrofers ekonomi”. Boken var ett av de första försöken att kvantifiera katastrofers ekonomiska konsekvenser. Den var till stora delar en fallstudie av jordskalvet i Alaska 1964, som är det största registrerade skalvet i Nordamerika. Dacy och Kunreuther fann att pengarna som investerades i Alaskas ekonomi efter katastrofen plus generösa statliga lån och garantier till återuppbyggnaden resulterade i att invånarna i Alaska hade det bättre efter skalvet än före.
”Vi fick massor av hatbrev för att vi berättade detta”, säger Kunreuther, som nu är professor vid University of Pennsylvania.
Även om deras rapport ogillades av Alaskabor, som ännu inte hade kommit över katastrofen, som dödade 131 människor, förstörde flera städer längs kusten och jämnade delar av Anchorage med marken, har påståendet att katastrofer stimulerar tillväxten på kort sikt vunnit fler och fler anhängare bland ekonomer.
”Siffrorna talar sitt tydliga språk”, påpekar Gus Faucher hos konsultfirman Moody’s.

Katrina är undantaget som bekräftar regeln
Faucher har studerat katastrofer i USAs regionala ekonomier och i vissa fall hittat dramatiska följder. Året efter orkanen Andrews framfart i sydöstra Florida 1992, som orsakade skador för mer än 40 miljarder dollar i dagens penningvärde, noterades kraftigt ökad sysselsättning i delstaten tack vare många nya jobb i byggbranschen. Faucher hävdar också att det var byggjobben, ekonomisk hjälp och nya investeringar efter jordskalvet Northridge 1994 som hjälpte Los Angeles-området att ta sig ur den ekonomiska svackan i början av 1990-talet.
Orkanen Katrina var, enligt Faucher, undantaget. På grund av att så många människor lämnade området, och på grund av att den statliga hjälpen dröjde så länge och försäkringsbolagen betalade ut så litet har regionen inte sett någon ekonomisk uppgång.

Förstörelse gör ingen rik
För dem, som betvivlar katastrofernas positiva effekt på ekonomin, är problemet att bilden som anhängarna målar upp är i bästa fal partiell. Den ignorerar det faktum att de pengar och det arbete, som går till återuppbyggnad, helt enkelt omdirigeras från andra produktiva områden.
”Om man är snickare, sophämtare eller läkare får man kanske mer att göra, men det som dessa yrkesmänniskor skulle ha gjort annars blir aldrig gjort”, påpekar Donald Boudreaux vid George Mason University. ”Om man tar en rimligt relevant tidsperiod ser man att samhällen inte blir rikare av att resurser förstörs. I så fall skulle Beirut vara en av jordens rikaste städer”.
Forskningen om effekter på längre sikt är inte lika lätt att kritisera, eftersom nyckelfaktorn inte bara är att det byggs nytt utan också bättre. Enligt denna modell städar katastrofer bort äldre, omodern infrastruktur och gör plats för effektivare strukturer – Naturens bidrag till det som ekonomen Joseph Schumpeter kallade för kapitalismens ”kreativa destruktion”. Ekonomin blir produktivare efter katastrofen än före, när den väl har hämtat sig, och en del ekonomer hävdar att denna effekt kan märkas i flera decennier efter katastrofen.

Varningar minimerar skadorna
Andra mer aktuella akademiska studier har tagit ett bredare grepp om frågan.
Skidmore vid Michigan State och ekonomen Hideki Toya vid Nagoya City University i Japan gav 2002 ut en avhandling, som jämför katastroffrekvensen i 89 länder och deras ekonomiska tillväxt under en 30-årsperiod. Avhandlingen tar hänsyn till allt som enligt dess författare skulle kunna snedvrida rönen – inklusive ländernas storlek, regeringarnas storlek, öppenhet för handel och avstånd till ekvatorn.
Skidmore och Toya fann att när det gäller klimatrelaterade katastrofer – orkaner och cykloner men inte jordskalv och vulkanutbrott – så var ju fler desto bättre. Länder med många klimatkatastrofer utvecklas fortare ekonomiskt på lång sikt än länder som är mindre katastrofutsatta.
Varför bara klimatrelaterade katastrofer? Författarna tror att det beror på att människan har blivit bättre på att varna för våldsamma oväder i förväg, och kostnaderna i människoliv är lättare att begränsa än när det handlar om geologiska katastrofer, som fortfarande kommer som plötsliga överraskningar.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune