Tempus 2009 v 44

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44

Revolutionens hjältar blev dess offer

Varvet ligger övergivet och är avskärmat från världen. Sägenomspunna gamla murar är fullklottrade av graffiti och lyftkranarna står som förstelnade minnesmärken över det som hände vid Östersjöns strand. Varvet är till salu, men ingen vill köpa.

MEGAN K STACK
Gdynia, Polen
Varven som ligger utspridda längs Polens nordliga kust utgör på sätt och vis grunden för landets självuppfattning. Varvsarbetares och ingenjörers fackförbund krossade först och undergrävde sedan sakta men säkert kommunismens grepp om Polen och i förlängningen om hela Östeuropa. Arbetarna reste sig, organiserade sig och ställde krav: de fortsatte kampen även under blodigt förtryck och undantagslagar.
Genom allt som hände senare – återhämtningen från kommunismen och omdaning via privatisering, kapitalism och medlemskap i Europeiska unionen – förblev varven en viktig grundpelare i Polens nationella identitet.

Ibland händer det att förändringens genomdrivare lever tillräckligt länge för att själva bli dess offer. Varvsarbetarna som tog initiativ till de eggande strejkerna i Solidaritets namn är arbetslösa idag. Varvens öde hänger som en politiskt laddad kvarnsten runt regeringens hals.
Varven hölls vid liv i decennier med hjälp av statliga subventioner, men nu tvingar EU Polen att privatisera varven eller sälja delar av dem som skrot och lägga ned dem för gott. ”Vi visste det. Innerst inne väntade vi att detta skulle hända”, säger Bogdan Smokinski, som har arbetat på varvet i 43 år. Han blev uppsagd i maj, och nu studerar han datorlära i hopp om att hitta ett nytt jobb.
Under de epokgörande strejkerna på 1980-talet var Smokinski nygift och lämnade sin gravida hustru hemma medan han själv strejkade tillsammans med sina arbetskamrater på varvet. Än idag minns han med stolthet de polska varvens storhetstid, när ”Polen var ett känt land på grund av fartygen”.
Han trodde att han skulle arbeta på varvet i hela sitt liv. Precis som andra arbetare är han besviken på att regeringen inte kan hålla i gång varven. ”Verkligheten är minst sagt brutal”, suckar han. ”Det finns en grupp människor som har byggt hela sina karriärer på våra ryggar”.

Det var i industristäderna utmed den polska Östersjökusten som Polens krig mot kommunismen utkämpades och vanns. Det var i Gdansk som en elektriker vid namn Lech Walesa hoppade över en mur in på ett varv för att leda en strejk. Walesa skulle senare belönas med Nobels fredspris och bli Polens första president efter kommunismens fall.
Polens regeringar, som inte glömmer landets historia och känner ett slags tacksamhet och inser att arbetare och fackförbund har stor politisk tyngd, har i decennier stöttat skeppsvarven med flera miljarder dollar i subventioner.
Men EU har konstaterat att subventionerna har gett de polska skeppsbyggarna en orättvis fördel i förhållande till konkurrenter i Europa. Skeppsvarvet i Gdansk såldes 2007 till ett ukrainskt konglomerat. De övriga två – ett i Szczecin och i Gdynia - lades ned efter fruktlösa försök att sälja dem till privata investerare.
En frustrerad polsk premiärminister hotade att avsätta sin finansminister om inte varven var sålda före sommarens slut. Och ett kort tag verkade det som om det fanns en potentiell köpare, en anonym person som agerade via en investeringsbank i Qatar erbjöd 159 miljoner dollar för de två varven. Men tidsfristen för att erlägga första avbetalningen kom i augusti, och den mystiske investeraren satte inte in några pengar. Det blev ingen affär.

Finansministern fick behålla jobbet, och regeringen gjorde ett nytt försök att sälja varven. Idag verkar det som om det enda som fungerar på varven är Solidaritets kontor. Män kommer dit för att dricka kaffe och utbyta klagomål på att datorkurserna, som de deltar i, är alldeles för svåra.
”Det är ironiskt. Vi kämpade för mänskliga rättigheter och demokrati, men nu måste vi acceptera den globala marknadens regler”, säger Solidaritetsledaren Roman Kuzimski. Han är helt klädd i svart och har enorma blå ögon och vit kalufs. ”Mitt problem är att jag inte vet hur jag ska gå vidare. Varvet och Solidaritet är hela mitt vuxna liv”.
5 000 arbetare har sagts upp på varvet i Gdynia, ytterligare flera tusen i Gdansk och 4 000 i Szczecin, enligt Solidaritet.
”Jag kan se varvet från mitt köksfönster, och mitt hjärta gråter när jag ser att allt står stilla”, säger 51-åriga Maria Rasiewicz, f d varsvarbetare. ”Förr hörde man båtarna tuta och såg skepp komma och gå. Nu är allt stilla, det är verkligen trist”.
”Vi kräver inte något monument eller särbehandling av något slag, vi vill inte ha privilegier, men å andra sidan….” säger Rasiewicz och tystnar med ett djupt veck i pannan.

Regeringens kritiker påpekar att skeppsvarvens förr mycket hyllade politiska ställningstagande i förlängningen inte gynnade arbetarna. Polens regeringar har subventionerat skeppsbyggande kraftigt, vilket gjorde att varven halkade efter i teknologen jämfört med den internationella konkurrensen.
”Skeppsvarvens främsta produkt var inte båtar utan politisk aktivism”, säger Grzegorz Landowski, som ger ut branschtidskriften Nasze Morze (Vårt Hav). ”Solidaritet föddes här. Solidaritet är ett kapitel i vår historia. Men skeppsbyggnad är en ekonomisk sak, och där finns inte plats för politik och historia. De hör till det förflutna och saknar betydelse idag”.
Ur Landowskis perspektiv är framtiden ljus. Varvet i Gdansk har strukturerats om av de nya ägarna så att skeppskonstruktionen numera bara utgör en tredjedel av verksamheten. Större delen av anläggningen används för tillverkning av komponenter till vindkraftverk, och resten till stålproduktion. Satsningen på vindkraftverk är lönsam; detta är framtiden.
© 2009 TEMPUS/Los Angeles Times